Kapitel 1: Måste komma tillbaka!
Kelly Annes perspektiv:
"Ursäkta, fröken Adams?" frågade expediten från andra sidan disken.
"Va?" svarade jag, lite förvirrad där jag stod. Jag hade inte riktigt uppmärksammat vad som hände, trots att hon var redo för mitt samarbete.
"Här, frun," sa hon och såg irriterat på mig för att jag var så frånvarande. "Jag behöver att du skriver under här, på den nedersta raden på den här sidan där det står 'Underskrift', och sedan se till att skriva under nästa sida också."
Jag tittade på dokumentet hon sköt mot mig och märkte att hon redan hade skrivit under som 'Kanslist vid Tingsrätten'. Jag tog pennan hon räckte mig och klottrade ner mitt namn på underskriftsraden på första sidan. Sedan fortsatte jag att skriva under den andra sidan. I det ögonblicket insåg jag att det var det svåraste jag någonsin gjort. Jag hade hoppats att detta skulle göra en skillnad i mitt liv för en gångs skull.
När jag var klar lade jag ner pennan på alla papper framför mig och sköt dem tillbaka över disken. Hon tog den lilla pappersbunten, lade till några fler innan hon häftade ihop allt, stämplade baksidan av varje kopia och gav mig tillbaka båda uppsättningarna.
"Här har du," sa hon och räckte dem över. "Nästa steg är att detta ska undertecknas av domaren. Sedan blir det officiellt så länge ingen ifrågasätter det. Hela processen bör vara klar på ungefär 3 till 4 månader i bästa fall. Men om det uppstår några problem kan det ta längre tid innan din skilsmässa är klar. Vill du att han ska delges?"
"Ja, jag skulle vilja det," sa jag försiktigt eftersom jag var ganska nervös över mitt beslut att göra detta juridiskt. "Ummm, var går jag för att få ett besöksförbud?"
"Det är precis nerför korridoren i rum C," sa hon strängt. När jag tittade ner på papperen jag höll försiktigt i mina händer, kände jag genast ånger. När jag vände mig bort från henne sa hon något som fångade min uppmärksamhet igen, "Men jag tror att de är ute på lunch, liten stad trots allt. Tror du att du kan vänta?"
"Nej, jag är rädd att jag verkligen måste åka hem," sa jag, medveten om att han borde vara där nu.
"De kommer att vara där om ungefär 45 minuter till en timme om du skulle ändra dig," sa hon och vände sig bort från mig.
Jag lämnade kontoret med skuldkänslor, hållande de två små häftade pappersbuntarna i mina händer. Av någon märklig anledning trodde jag att alla tittade på mig, så jag höll blicken fäst vid golvet medan jag tog mig ut. Jag var väldigt självmedveten vid det laget, så jag skyndade mig hem. Jag funderade på vad jag skulle säga när tiden var inne. Och när jag kunde komma undan för att ansöka om besöksförbudet nästa gång.
Tiden verkade flyga förbi när jag äntligen svängde in på min uppfart. Jag såg mig omkring innan jag öppnade dörren. Allt verkade lugnt runt huset. Var han ens här? Jag klev ut, sakta. Han syntes ingenstans. Jag gick in, fortfarande lyssnande intensivt efter det minsta ljudet. Var han ens här?
Men när jag gick in i vardagsrummet från köket förändrades allt. Utan förvarning kom en knytnäve flygande mot mitt ansikte och träffade mig rakt i munnen. Jag skrek av smärta och stängde ögonen. Jag kände en hand hårt greppa runt min hals medan min rygg slogs upp mot väggen.
"Vad i helvete tror du att du håller på med?!" skrek Shane åt mig. Jag flämtade efter luft och försökte svara honom.
"Vad pratar du om?" lyckades jag fråga.
Det gjorde honom rasande, och han lade en andra hand runt min hals och klämde hårdare. Instinktivt lade jag mina händer på hans handleder, försökte få honom att släppa taget.
"Jag pratar om att du var på tingsrätten idag, Kelly Anne! Du ansökte om skilsmässa! Vad får dig att tro att du kan bli av med mig?!" skrek han ilsket.
"Vad?!" frågade jag chockat över hans ord. Vem såg mig? Nej, ännu bättre, vem kunde ha berättat för honom?! Jag hade just lämnat där och gått direkt hem. Han släppte märkligt nog greppet något när jag viskade. "Jag förstår inte."
"Hur kan du inte förstå?" hånade han och såg på mig aggressivt med en ond blick i ögonen. "Säger du att du inte såg Nadine?! Hon var där och betalade en av mina böter. Hon såg dig rakt i ögonen. Hon såg och hörde allt du sa." Han vände sig något bort innan han stirrade igen. "Åh ja. Du vill att jag ska bli delgiven av en polis? Du vet att jag har utestående arresteringsorder. Planerade du att de skulle ta mig då också?"
Han släppte äntligen min hals och grep tag i mina axlar medan han höjde sitt knä, innan han stötte det i min mage. Jag kippade efter luft när jag landade hårt på golvet! Han drog sedan tillbaka foten och sparkade mig i bröstet. Jag trodde han delade mitt bröstben i två med kraften av den sparken. Han hade också ståltåade kängor. Jag hostade våldsamt, lindade mina armar runt bröstet och rullade ihop mig till en boll. Han satte sig plötsligt på huk framför mig, rynkade pannan medan han sträckte sig efter min högra arm. Jag hostade fortfarande när han hånlog åt mig,
"Jag ska se till att du inte kan skriva ditt namn om inte jag gör det åt dig."
Han vred min arm, försökte ge den en indiansk bränning. Men! Han använde ett sådant grepp, vred varje hand i motsatt riktning i en sådan hastighet att han bröt min arm! Jag skrek ut med all min kraft. Man skulle kunna tro att han släppte ett 10-tons balk på min arm. Jag hade så ont att jag var säker på att grannarna kunde höra mig om de var uppmärksamma.
Plötsligt rusade Nadine in i vardagsrummet och skrek, "Polisen kommer!"
"Vad!?" Han ropade, reste sig och vände sig mot henne. "Hur är det möjligt?"
"Jag stannade kvar efter att hon gick, och hörde dem köra ditt namn genom systemet," sa hans syster och stirrade hatiskt på mig. "De slutade med att kalla in en polis. De sa att du hade arresteringsorder för olaga intrång, misshandel och våld i hemmet."
Han gick av och an medan jag kramade min brutna arm, försökte skydda den, när han vände sig om för att möta mig efter att ha hört dessa nyheter. På avstånd kunde vi alla höra ljudet av sirener som kom närmare. Hon hade lämnat ytterdörren öppen när hon rusade in. Han gick över till mig och sa, "Om jag ska åka, då ska jag göra det med stil!"
Han drog tillbaka benet för att sparka mig. Jag trodde han skulle sparka mig i magen igen, men jag hade så fel. Han slutade med att sparka mig i ansiktet, bröt min näsa. Hade han sparkat hårdare kunde han ha dödat mig. Jag var yr, min syn blev suddig. Jag kunde höra rop medan allt omkring mig blev dimmigt. Det visade sig att Nadine hade lämnat dörren vidöppen. När poliserna närmade sig dörren kunde de se mig ligga där på golvet, blödande överallt.
"Stanna!" hörde jag någon ropa när min syn började försvinna i mörker. Vad kommer hända nu?