Mystisk Fru

Kapitel 7

På kvällen var Pera Restaurang full av liv och rörelse. Hela neurokirurgiteamet hade samlats här för middag för att välkomna Evelyn.

"Skål för Dr. Kyte. Må hon leda vårt Moris sjukhus neurokirurgiska avdelning till nya höjder," förklarade avdelningschefen. Han var inte skicklig i kirurgi men hade klättrat i graderna genom senioritet.

Till en början var han missnöjd med att en ny biträdande chef kom in utifrån, men han insåg snart att avdelningens blomstring skulle reflektera väl på honom också. Dessutom var hon en mycket skicklig neurokirurg.

Med detta i åtanke behandlade han Evelyn mycket vänligt.

"Mr. Jackman, du överdriver," svarade Evelyn och lyfte sitt glas. "Jag är ingen stor drinkare, så jag skålar med juice istället."

Med det svepte hon sin dryck i ett svep.

Publiken applåderade, utan att bry sig om att hon avstod från alkohol, särskilt eftersom de visste att hon hade en stor operation planerad nästa dag.

Alla njöt av måltiden, inklusive Evelyn.

På toaletten fräschade Evelyn upp sig genom att tvätta ansiktet.

"Dr. Kyte," hörde hon när hon steg ut, någon kallade på henne.

När hon vände sig om såg hon doktor Bruno Mullen från hennes avdelning. "Kan jag hjälpa dig, Mr. Mullen?"

"Snälla, vi är kollegor nu, så kalla mig bara Bruno," sa han med ett glatt skratt, hans kinder något röda, kanske från alkoholen.

"Okej då." Evelyn nickade.

Det blev en kort tystnad, vilket fick Evelyn att titta nyfiket på honom. "Ska vi gå tillbaka till middagen? De väntar på oss."

"Jag... jag har en liten fråga till dig," sa han, synligt nervös.

"Varsågod," uppmanade Evelyn, med en känsla av vad som kanske skulle komma.

"Nåväl..." Han stammade en stund innan han slutligen frågade, "Har du en pojkvän?"

Bruno stod klumpigt, som en skolpojke som väntar på en tillrättavisning.

"Har du?" pressade han, såg orolig ut.

Evelyn skrattade och skakade på huvudet, "Nej, det har jag inte."

"Verkligen? Det är ju bra..."

"Jag är frånskild," avbröt hon honom innan han kunde avsluta.

"Frånskild?" Bruno kunde inte tro sina öron.

"Ja, är det något problem med det?"

"Nej... Nej," svarade Bruno, hans uttryck föll.

Hon var doktor och ganska ung. Han hade hoppats att det kanske skulle finnas en chans för honom om han uppvaktade henne. Men han ville inte ha en frånskild kvinna.

Han beslutade att tänka om. Den där sjuksköterskan som hade visat intresse för honom var inte så illa heller.

Bruno gick, och Evelyn kunde nästan skratta. Hon var inte förvånad. Att vara en frånskild kvinna sparade henne från mycket besvär.

När hon vände sig om för att gå, kom en man ut från herrtoaletten.

Deras blickar möttes.

Evelyn kunde inte låta bli att klaga på sitt vridna öde. Varför stötte hon på honom här? Följde han efter henne?

"Dr. Kyte, du har ett unikt sätt att avvisa folk," kommenterade Dermot med en antydan av sarkasm.

Evelyn himlade med ögonen och tänkte att det var Dermot som var boven.

Hon gick förbi Dermot. Hon var inte läkare längre efter arbetstid, så hon hade all rätt att ignorera honom.

"Har du druckit?" Dermot rynkade pannan och grep tag i hennes handled med ett missnöjt uttryck.

Evelyn skakade av hans hand, irriterad. "Mr. Doyle, du går över gränsen. Om jag dricker eller inte angår inte dig."

Hon blängde på honom, hennes ansikte blossade av ilska. Den svaga rodnaden framhävde hennes ljusa hy. Hennes ögon var klara, hennes näsa markerad, och hennes läppar var lätt putande.

Vilken smart och söt kvinna!

För ett ögonblick var Dermot förstummad.

Detta var första gången han såg Evelyn utan mask. Han kunde se att hon var vacker även när hon hade mask på, men utan den var hon bländande.

"Jag vill inte anförtro Cassies liv åt en fyllbult," sa han, återvände till verkligheten med ett allvarligt ansikte.

Evelyn tog ett djupt andetag, hennes uppfostran påminde henne om att behålla sitt lugn. "Dina bekymmer är obefogade, Mr. Doyle. Jag drack inte, och jag kommer att vara nykter under morgondagens operation."

Hennes kläder hade fått lukten av alkohol i restaurangen. Hon tyckte inte om alkohol.

När han hörde detta slappnade Dermot av lite även om han förblev skeptisk. "Bra att höra. Jag tror att du inte tar risker när det gäller människoliv."

"Om du ursäktar mig." Evelyn var ivrig att avsluta samtalet och gå.

"Ogillar du mig?" frågade han plötsligt, efter att ha märkt missnöje i hennes ansikte och en flyktig irritation i hennes ögon.

Evelyn blev förvånad. Var det så uppenbart?

Hon harklade sig och försökte dölja sina tankar. "Vad pratar du om, Mr. Doyle? Vi känner knappt varandra. Varför skulle jag ogilla dig?"

Hon hade rätt. De hade aldrig träffats förut, så det fanns ingen anledning för henne att ogilla honom.

Dermot avfärdade sina tankar.