Kapitel 11
Men Margaret tyckte inte så. Hon önskade att det här bara var en dröm och ville vakna omedelbart.
Så hon stampade hårt på Howards sko. När hon såg honom grimasera av smärta och lossa sitt grepp, tog hon tillfället i akt och knäade honom i skrevet.
"Ugh!"
Howard böjde sig av smärta, kipande efter andan.
När hon såg honom i smärta, lyckades hon bryta sig fri från hans grepp och sprang genast in i hissen utan att titta tillbaka.
När Howard hade återhämtat sig något från smärtan, var Margaret sedan länge borta.
Han stod i trapphuset, kokande av ilska. Margaret vågade faktiskt rymma!
Han planerade att vänta där; han trodde inte att hon inte skulle komma tillbaka.
Men han hade inte stått där i mer än några minuter när hans telefon ringde. Han tog upp den och såg vem som ringde: "Lilla Stella."
Stella var hans handstil, men "Lilla" hade Stella själv lagt till.
Howard rynkade pannan men tryckte ändå på svarsknappen. Stellas söta röst hördes genast, "Howard, var är du? Det åskade precis, och jag är lite rädd. Väderleksrapporten säger att det kommer åska idag. Kan du komma hem och hålla mig sällskap?"
Hennes röst var försiktig, med en antydan till oro.
Howard visste att Stella var rädd för åska.
Vädret hade varit dåligt de senaste dagarna, med frekventa åskväder.
"Jag kommer hem snart."
När hon hörde honom säga "snart", frågade Stella, "Var är du?"
Howard gick in i hissen, "Jag är ute och träffar en affärspartner. Det kan ta lite tid."
Det blev en stunds tystnad på Stellas sida innan hon sa, "Då väntar jag på dig så vi kan äta middag tillsammans. Vad vill du äta idag? Jag låter hushållerskan laga det."
Sedan hon blev gravid hade Howard ordnat flera hushållerskor specialiserade på näringsrika måltider att bo på Thorne-familjens gods, med utmärkt behandling.
"Du behöver inte vänta på mig. Låt inte bli att äta. Jag kommer hem och håller dig sällskap när jag är klar med mitt arbete. Var duktig."
"Okej, jag lägger på nu."
Efter att ha lagt på, kastade Stella, som satt i soffan, kudden hon höll i handen med kraft.
Layla, som stod i närheten, såg förbryllad ut, "Vad är det nu då?"
"Vad annars? Det är den där Margaret!"
När hon frågade Howard var han var, sa han att han var på affärer, men innan hon ringde honom hade hon ringt hans assistent, som sa att han hade lämnat kontoret på eftermiddagen och inte kommit tillbaka, och han hade inga projekt idag.
Den enda hon kunde tänka på var Margaret. Förutom henne och Margaret fanns det inga andra kvinnor runt Howard.
Howard måste ha gått för att träffa henne!
"Den där Margaret, hon är gift och ändå försöker hon förföra Howard. Så skamlöst!"
Stella förbannade Margaret, som hon hade kallat syster i över tjugo år, utan några skrupler, hennes ögon fulla av avsky.
Margaret köpte lite gräslök där nere men fortsatte att gå fram och tillbaka, rädd för att gå upp.
Hon fruktade att stöta på Howard i trapphuset igen, eftersom han verkligen kunde vänta på henne där.
Tills hon såg en leveransbil parkerad där nere.
Men att gömma sig så här var ingen lösning.
Hon gick fram och tillbaka där nere i nästan tjugo minuter innan hon samlade mod att ta hissen upp.
När hon försiktigt klev ut ur hissen, var trapphuset tomt.
Margaret drog en lättnadens suck men kände sig också lite kvävd.
Hon mindes att Howard hade berättat för henne att Stella var gravid och kramade den plastpåse hon höll i handen.
Howard hade varit hennes älskare i många år. Att veta att Stella, som hon alltid hade brytt sig om, var gravid med hans barn, gjorde det svårt att vara helt likgiltig.
Vid dörren fann hon den öppen, med många människor inne, och madrassen hon köpt igår stod lutad mot väggen.
När hon gick in hörde hon Leonard tacka dem, "Tack, ursäkta besväret!"
Efter att ha skickat iväg leveranskillarna, tittade Leonard på salladslöken i Margarets hand och sa mjukt, "Du tog fyrtio minuter för att köpa salladslök?"
Margaret stelnade till, "Jag... salladslöken i närbutiken var inte färsk, så jag gick till stormarknaden utanför."
Leonard misstänkte inget, han sa bara, "Låt oss laga mat. Behöver du hjälp?"
Margaret skakade på huvudet, "Du kan göra ditt arbete. Jag behöver ingen hjälp."
Även om hennes lägenhet hade två sovrum och ett vardagsrum, var köket litet. Om två personer stod där inne skulle det bli trångt.
Innan hon gick in i köket, kastade hon en blick på madrassen mot väggen.
Madrassen var mjuk, men hon hade köpt den enligt storleken på master bedroom.
Sängen i gästrummet där hon sov var inte så stor.
Med andra ord, madrassen hon mödosamt valt ut gynnade nu Leonard!
Margaret suckade, "Äsch, det är samma sak. Vi är ju familj."
Medan hon lagade mat, tog Leonard i master bedroom fram sin telefon och ringde Frank.
"Dr. Graham, du kom äntligen ihåg vännen du övergav vid tunnelbanestationen? Vet du hur pinsamt det var för mig idag? Jag höll på att hamna på nyheterna. Och nu ringer du? Jag är verkligen sårad."
Frank pladdrade på, men Leonard förblev tyst.
Tills Franks låtsasgråt inte kunde fortsätta, sa Leonard, "Kolla Howards vistelseort idag, speciellt mellan 19:30 och 20:00."
Frank trodde han hörde fel.
"Allvarligt, Leonard? Sedan när bryr du dig om Howard? Samarbetar du med Fields-familjen?"
"Bara gör det."
Hörande hans befallande ton, gick Frank motvilligt med på det.
"Okej, eftersom jag är din vän och du har dålig relation med din familj och bara kan lita på mig, ska jag motvilligt hjälpa dig att kolla!"
Frank kunde göra det, men han var tvungen att få lite verbal fördel.
Leonard lyssnade tyst utan att säga emot. Han kände Franks personlighet väl; om han gillade att prata på det sättet, så fick han göra det.
Medan han skickade någon för att undersöka Howard, satt Frank på soffan och kisade.
Varför blev Leonard plötsligt intresserad av Howard?
Kunde det vara... på grund av Margaret?
Frank var ganska överraskad över att Leonard dejtade. Han trodde att Leonard, som var så kall, inte skulle umgås med tjejer.
Han hade inte förväntat sig att Leonard skulle ha en romantisk sida!
Margaret lagade mat snabbt och hade en hel måltid klar på mindre än en timme.
"Maten är klar!"
Leonard kom ut igen och satte sig mitt emot henne.