KAPITEL 4
Klockan var 18:30 när Gabe tog sitt bad, han kunde knappt vänta på festen ikväll. Efter två långa år av intensiv träning var det här den enda festen han skulle gå på på länge. Och den här gången skulle han inte gå ensam, han skulle gå med sin bästa och enda barndomsvän.
Han körde sin bil och åkte till familjen Cooper för att hämta henne. Han knackade på ytterdörren som han lovat, och Olivia öppnade och såg honom. På grund av gårdagskvällens möte var det ingen ny syn för henne att betrakta. Så hon öppnade dörren och Gabe gick in. Han släppte bara en påse choklad på bordet och sprang upp till Claras rum.
Han knackade på dörren, inget svar från hennes sida.
"Clara... Clara, det är jag Gabe," fortsatte han att knacka.
Clara vaknade av ljudet och gick för att öppna dörren, såg ovårdad ut.
Hennes hår var rufsigt, hennes ansikte såg sömnigt ut.
"Åh nej, jag somnade, vad är klockan? Hoppas vi inte är sena."
"Kom igen, festen är bara två städer bort. Det tar oss minst 2 timmar och 30 minuter att köra eftersom jag känner till en genväg. Så gå och gör dig klar, jag väntar på dig där nere."
"Åh bra, jag är klar om fem minuter."
Så hon rusade in i badrummet för att göra sig i ordning. Medan Gabe gick ner bara för att hitta Clarissa, Olivia och Xander alla med munnen full av kakan han hade med sig när han kom in för bara en stund sedan. De är verkligen en girig grupp människor, de brydde sig inte ens om vem som hade tagit med kakan. De åt bara på, bekymmerslösa, utan några tankar i världen.
"Hej faster, hur mår farbror?"
"Han blir snart bättre, hur har du haft det, Gabe?"
"Jag har haft det okej. Hur är det med dig, faster?"
"Jättebra faktiskt, titta på dig, så vuxen," sa Clarissa med ett fejkat leende.
"Hej Xander, hur är läget kompis?"
"Det är lugnt, var har du varit?"
"Jag var tvungen att åka till ett viktigt ställe, mina föräldrar tog mig dit, och du vet hur de kan vara."
"Ja, tyvärr vet jag det."
"Jag är fortfarande här, prata inte om oss på det sättet," sa Clarissa och fick alla att skratta. Det var en av få gånger familjen Cooper skrattade högt.
Så Gabe satte sig ner och väntade på Clara, för sedan han började skifta form har han alltid kunnat känna när någon ljuger, är rädd eller är sanningsenlig. Först såg han det som en förbannelse, men nu när han var bland familjen Cooper såg han det som en välsignelse. För han kunde se igenom deras hycklande fasad.
Just då kom Olivia fram till honom för att utpressa mer pengar från honom som hon gjorde kvällen innan.
"Farbror Gabe, ge mig typ 100 tusen, jag behöver köpa något från affären i närheten."
"Vad hände med de andra jag gav dig bara igår? Säg inte att du har spenderat dem."
"Jag spenderade dem, farbror, när jag gick på fritidsaktiviteter i skolan var jag tvungen att använda dem."
"Okej då, här har du."
"Tack, du är bäst," sa Olivia och sprang iväg till sitt rum.
"Så vad förde dig hit ikväll, Gabe?"
"Jag kom för att ta ut Clara."
"Wow! Det är ju toppen, kan jag följa med?" frågade Xander.
"Nä, det är bara jag och min bästa vän den här gången, kanske nästa gång. Då kan vi ta med dig, vad säger du?"
"Okej då, vad mer har du med dig från din mystiska resa? Säg inte att det bara är tårtan du har med till mig."
"Här," sa Gabe och räckte över ett kuvert till Xander, vilket fick honom att le brett.
"Se på dig, snyggt jobbat. Tack, kompis," sa han och gick ut, Gud vet vart.
Direkt efter att Xander hade gått ut kom Clara äntligen fram, klädd i en magtröja och slitna jeans, hennes hår uppsatt i en knut med två tjocka slingor som föll på varsin sida av ansiktet, och hennes skor var några högklackade sneakers som fick henne att se lite längre ut på ett gulligt sätt. Hon såg vacker ut, väldigt annorlunda från den Gabe såg när hon öppnade dörren tidigare.
"Du ser bra ut, Clara," sa Gabe.
"Tack, du ser också bra ut," svarade Clara.
"Okej, ska vi ge oss av nu?" sa Gabe.
"En minut... Mamma, pappa, jag går ut." Det kom inget svar från någon av dem. "Det är vår signal att gå, nu kan vi dra," sa Clara.
De satte sig i Gabes bil och körde mot festen flera mil bort.
'Clara är verkligen en stark person. Hon står ut med sin familj så lätt, trots hur illa de behandlar henne älskar hon dem fortfarande. Hon kan vara tålmodig, jag hoppas att hon hittar lycka i livet. Kanske skickar mina föräldrar mig tillbaka till bergen för att aldrig återvända, men innan de bestämmer sig för det behöver jag tillbringa tid med min bästa vän, hon behöver mig nu mer än någonsin.' Så tänkte Gabe.
"Hej, Gabe, varför är du så tyst? Den här resan tar högst, låt oss säga 3 timmar. Tänker du vara tyst hela vägen?"
"Ha...Ha... Kom igen Clara, hur kan resan vara tyst när jag har en pratkvarn här med mig?" retade Gabe Clara och de skrattade båda hjärtligt.
"Så nu är jag en pratkvarn, va? Okej, jag ska inte prata förrän vi kommer fram, då kanske du inte kallar mig det längre," sa Clara och höll för sina läppar, vilket fick henne att se konstig och rolig ut.
Gabe kunde inte sluta skratta.
Sedan slog Gabe henne lätt på axeln och hon pratade igen.
"Varför slog du mig?"
"Trodde du sa att du inte skulle prata?"
"Jag gjorde inte det, du fick mig faktiskt att prata."
"Nu pratar du fortfarande."
"Nej, det gör jag inte."
"Jo, det gör du."
Hon ville säga något igen och höll för sina läppar igen. De skrattade båda.
"Okej, jag erkänner att jag är en pratkvarn, men bara när jag är med dig, Gabe. Jag har massor av saker att prata om."
Gabe log när han hörde detta och sa:
"Jag älskar när du pratar, så sluta aldrig vara min pratkvarn."
Så de ställde massor av frågor till varandra under resten av resan.