Kapitel 1
IZZY PERSPEKTIV
Jag trodde aldrig att jag skulle träffa honom.
Jag kliver av bussen medan solen slår ner på mig, vädret här är kokhett. Det finns ingen bris. Jag önskar att jag var hemma igen eller på de många platser jag har kallat hem på sistone. Jag hämtar min resväska från chauffören som stirrat på mig de senaste minuterna, med en antydan av missnöje över att han hade viktigare saker att göra. Jag gav honom mitt bästa leende, tog min resväska och vände mig bort.
Jag går in på busstationen, den är mindre än jag minns. Jag börjar leta efter min moster i folkmassan.
Jag har flyttat runt mycket, verkligen mycket. Först med min mamma, men när hon gick bort flyttade jag runt ännu mer med min moster som tog in mig med sin partner och dotter. Jag flyttade mest för att komma undan dem som var efter mig.
Jag letar efter min moster på stationen, hon var bestämd på att jag skulle komma tillbaka hit.
Jag önskar att jag visste varför, eftersom den här staden alltid väcker dåliga minnen för mig, särskilt när HAN är här. Jag nämner aldrig hans namn. Han övergav mig och min mamma när jag var 10 år gammal. Jag fick se hennes hjärta krossas varje dag. Han brydde sig aldrig om att finnas där för mig, han var för upptagen med att vara kär och involverad i sitt flockliv för att minnas dottern han hade.
Jag undrar verkligen varför min moster ville att jag skulle komma tillbaka hit, men jag vet att hon har slagit sig ner här med Alice, min kusin. Jag sa till henne att det måste vara liv eller död för att jag skulle återvända till denna stad, närmare honom. Och den här staden kommer att bli mitt levande helvete, jag vet det.
"IZZY, HÄR BORTA!" hör jag min moster ropa. Jag tittar åt vänster och där är hon, hoppar upp och ner för att få min uppmärksamhet. Jag ler mot henne och börjar gå mot henne.
Jag går långsamt över till henne medan jag känner hur många på stationen tittar på mig, undrar vem eller vad jag är. Staden min moster har flyttat till är en varulvsstad. Det finns några människor här, och min moster har sagt att de känner till dem. Det finns minst två flockar som bor i utkanten här på motsatta sidor. En av dem är HANS flock. De verkar röra sig fritt i staden. Det kommer att bli intressant att vara en kattförvandlare här.
"Moster," säger jag leende när jag kommer närmare henne. Jag vet att hon hatar när jag kallar henne så, eftersom hennes ansikte förändras så fort hon hör mig säga det. "Izzy, du vet att jag hatar det ordet," säger hon, men jag vet att hon är glad att se mig. "Förlåt, Kat," säger jag, ler och drar in henne i en kram.
"Hur var resan?" frågar hon när hon tar min väska medan jag släpar min resväska bakom oss när vi går mot utgången.
"Den var okej, jag fick ta ett flyg först och sedan bussen de sista 12 timmarna. Det var några stopp på vägen där jag kunde sträcka på benen, men jag brydde mig inte, jag är van vid det och jag dubbelkollade också att ingen följde efter mig." säger jag, men jag märker bussföraren byta nycklar med en annan förare, men båda tittar rakt på mig.
Jag suckar.
"Om en person till fortsätter stirra på oss, svär jag att jag kommer riva ut deras strupar," säger Puna, min kattmotsvarighet. Vi är en panterförvandlare, min mamma var en och det är även Alice och Kat.
"Varför stirrar alla på mig?" säger jag, känner mig obekväm med det, vilket får Puna att stiga fram för att titta runt på alla.
Kat tittar runt och ser upp på mig med ett leende. "Tja, det är inte varje dag en fantastisk vacker 20-åring kommer till den här staden."
Jag fnittrar. "Ja, eller hur, det måste finnas fler tjejer här, men du vet vad jag menar," säger jag när jag märker två gamla damer stirra, men när de inser att jag tittar direkt på dem, flyttar de blicken någon annanstans. En av dem verkar tankelänka med någon.
"Jag slår vad om att det är för att berätta för deras Alfa att någon ny är här," säger Puna, sträcker ut sig och lägger sig tillbaka i mitt huvud med en gäspning.
Kat tittar på mig med nyfikenhet. "Du bör vara försiktig när Puna kommer närmare, dina ögon ändrar färg lite," säger hon i en viskning för att försäkra sig om att ingen hör henne. "Vi pratar mer i bilen," säger hon när hon leder mig ut till parkeringen.
Vi lämnar busstationen och går mot dörren till parkeringen.
Vi går genom parkeringen till hennes lilla Honda som väntar på oss, när en mustang kör rakt framför hennes bil. Kat tittar på bilen och suckar. "En Alfa för mycket, var snäll Izzy," säger hon mellan sammanbitna tänder när en man kliver ur bilen, han tittar på oss och öppnar sedan bakdörren och ut kliver två unga män som ser ut att vara i min ålder.
En av dem kommer närmare, hans doft slår mig direkt, doften är bekant för mig. Var har jag... då inser jag var, jag låter ett litet morrande slippa ut.
Jag känner igen den doften.
Han är inte min far men han har en liknande doft som honom, det här måste vara hans son.