Fällan Ex-Frun

Kapitel 6

Patricia kände en komplex känsla i hjärtat när hon insåg att pojken som var med henne tidigare var Randy, hennes andra son.

Hon snörvlade, samlade sig, reste sig och gick till köket.

Nästa dag.

Patricia vaknade tidigt för att göra frukost.

Efter frukosten tog Patricia med sig Charles och Fannie till förskolan på andra sidan gatan från deras kvarter.

Daisy hade skött överföringsprocedurerna för Charles och Fannie en vecka tidigare, så Patricia behövde bara ta dem till förskolan och leda dem till läraren.

Innan hon gick, kände Patricia sig orolig och varnade Charles: "Uppför dig och rym inte igen. Ta hand om Fannie, okej?"

Efter att ha sagt adjö till Charles och Fannie körde Patricia Daisys bil till sjukhuset för att arbeta.

Just nu var det liv och rörelse på sjukhuset.

Alla visste att Martin hade spenderat en förmögenhet för att rekrytera en professor från det mest auktoritativa hjärtspecialistsjukhuset i Auroria. Denna unga kvinnliga professor hade tagit examen från en välkänd medicinsk skola i Auroria och blev känd för två år sedan efter en stor hjärttransplantation.

När Patricia kom för att rapportera igår eftermiddag var många läkare inte där, så de såg henne inte.

Men idag var Patricias första arbetsdag, så alla var oerhört spända och ivriga att träffa henne personligen.

Debbie sneglade på dem och sa avundsjukt, "Ha inte för höga förväntningar. Många så kallade experter och professorer är bara uppblåsta. Ni borde bedöma deras förmågor med egna ögon."

En ung kvinnlig praktikant, Hazel Scott, instämde snabbt och smickrade, "Debbie har rätt. Ingen i den yngre generationen är mer kapabel än hon. Jag tror att denna professor Watson bara är överskattad."

Efter att ha hört en runda av beröm kände Debbie sig mycket nöjd.

Plötsligt skrattade en manlig läkare som hade träffat Patricia igår. "Jag vet inte hur kapabel denna professor Watson är, men jag såg henne igår. Hon är en riktig skönhet."

Debbie himlade med ögonen i hemlighet och tänkte hånfullt, 'En riktig skönhet? Kom igen. Hur vacker kan hon vara?'

I det ögonblicket anlände Patricia till kontoret i tid. Idag hade hon lagt på lätt smink. Även i en enkel vit rock var hon fortfarande vacker och charmig.

Stående bredvid Debbie överglänste Patricia henne både i temperament och utseende.

"Patricia? Är det du?" utbrast Debbie, hennes ögon vidgades av chock.

Hon hade verkligen inte förväntat sig att "professor Watson" skulle vara Patricia!

En läkare frågade, "Debbie, känner ni varandra?"

Patricia och Debbie utbytte en blick och höll tyst om deras relation.

Debbie log besvärat och svarade, "Vi gör det, men inte särskilt väl."

Patricia var både vacker och kapabel. Alla var mycket entusiastiska och bad henne ivrigt att dela sina erfarenheter.

Debbie, som var van vid att vara i centrum, blev utanför denna gång. Därför var hon mycket missnöjd och blängde på Patricia med hat.

Efter att ha lärt känna alla gick Patricia till Randys avdelning.

Hon hade just flyttat hit, och Randy var hennes enda patient.

När hon närmade sig avdelningen hörde hon ett tumult inifrån. Randy kastade saker och skrek.

"Ut! Allihop! Jag hatar det här stället. Släpp mig! Jag vill inte ha någon behandling längre! Om jag inte får träffa mamma, då vill jag hellre dö."

Martin, som var på gränsen till att ge upp, sa irriterat, "Jag har sagt det, hon är inte din mamma. Hon bara ser väldigt lik ut."

Randy trodde honom inte och fortsatte kasta saker. "Hon är min mamma. Jag vet att hon är det! Om ni inte tar hit henne till mig, så kommer jag inte ta mina sprutor och mediciner, och jag kommer inte äta något. Hör ni mig?"

Martin rynkade pannan av ilska och frustration, men han var tvungen att fortsätta övertala, "Randy, lyssna..."

"Nej! Jag vill inte lyssna på dig. Jag hatar dig. Jag vill ha mamma..." Randy täckte öronen hårt.

Patricia stod utanför avdelningen, och hennes ögon var redan våta av tårar. Hon kände sig så tung och sorgsen i hjärtat.

Hon kunde inte låta bli att undra, 'Min stackars Randy. Har han varit så här alla dessa år? Han har längtat så mycket efter att vara med sin mamma, och ändå jag...'

Patricia kände en djup smärta i sitt hjärta.

I det ögonblicket hörde Debbie tumultet och skyndade sig dit. När hon såg Patricia stå vid dörren, stötte Debbie, vare sig avsiktligt eller oavsiktligt, hårt till henne med axeln och gav henne en självgod blick innan hon gick in i avdelningen.

När Debbie såg röran i rummet, flög en skugga av otålighet och förakt över hennes ögon. Sedan, med ett falskt leende, gick hon fram till sängkanten och försökte krama Randy.

"Randy, berätta för mig, vad har hänt? Varför är du så arg?" frågade hon.

Men Randy undvek hennes beröring och sa rakt på sak, "Du är inte min mormors dotter. Du är inte min faster. Rör mig inte. Jag hatar dig!"

Debbies ansikte blev rött av ilska, men hon svalde all sin vrede.

För Martins skull var Debbie tvungen att stå ut med det. Trots allt, Martin skämde bort Randy.

Med ett bekymrat uttryck frågade Debbie mjukt Martin, "Martin, vad har egentligen hänt med Randy? Han brukar lyssna på mig. Varför är han så arg idag?"

"Strunta i honom. Han lugnar ner sig om några dagar!" sa Martin irriterat.

Han föredrog att Randy hade ett utbrott än att låta honom träffa Patricia igen.

I det ögonblicket gick Patricia långsamt in, log försiktigt mot Randy, "Randy, vad är det? Varför är det så stökigt här? Är du arg?"

När Martin såg Patricia, blev hans ansikte genast kallt. "Vad gör du här?"

"Mamma!" Randys ögon lyste av upphetsning.

Debbie knöt sina nävar, medan Martin sa kallt, "Gå ut. Det här är inte en plats för dig."

Patricia flinade och tänkte, 'Vill du att jag ska gå ut? Jaha. Du kommer inte säga så när du vet vem jag är.'

"Jag är här för att behandla Randy. Något problem med det?" Patricia höjde ett ögonbryn och skrattade mjukt.

"Vad? Är du professor Watson?" Martins ögon vidgades i misstro.