Fällan Ex-Frun

Kapitel 5

Patricia tog inte med sig Randy hem utan gick först för att handla mat. Hon kom ut från affären med kassar fulla av matvaror, men blev plötsligt stoppad av en grupp poliser. Kassarna föll till marken och innehållet spreds överallt.

"Fru, ni är nu inblandad i ett kidnappningsfall. Var snäll och följ med oss," sa en polis till Patricia.

Patricia blev chockad.

"Vem har jag kidnappat?" frågade hon.

"Den lille pojken bredvid dig."

Patricia skrattade argt, "Herrn, han är min son. Varför skulle jag kidnappa min egen son?"

"Någon har anmält det. Var snäll och samarbeta." Polisen tog Patricia till patrullbilen.

"Mamma!"

Randy försökte springa efter Patricia men hölls tillbaka av polisen.

"Randy, din pappa kommer snart. Stanna hos oss och vänta lite," sa en polis.

När han hörde detta slutade Randy kämpa emot.

Han visste mycket väl att när Martin gav en order vågade ingen säga emot. Han måste först lugna Martin innan han kunde rädda Patricia.

Strax efter att polisbilen åkt iväg, stannade en lyxig Rolls-Royce med ett skrik framför Randy. Martin steg ut och utstrålade en kylig aura.

Polisen överlämnade genast Randy till honom. "Herr Langley, Randy är säker. När det gäller kidnapparen har mina kollegor redan tagit henne och kommer att hantera henne enligt lagen."

När Randy hörde polisens ord blev han panikslagen.

Han grät, "Jag valde själv att gå med mamma. Varför arresterade ni henne? Släpp henne!"

Trots att Randy hade ett hjärtfel var Martin fortfarande mycket fäst vid honom.

Martin tog Randy i bilen, satte honom försiktigt i sitt knä och strök mjukt hans huvud, "Den kvinnan är inte din mamma. Din mamma dog för fyra år sedan."

Randy täckte sina öron och skakade desperat på huvudet. "Nej! Du ljuger! Gammelfarfar gav mig mammas foto. Jag skulle inte missta mig. Hon är min mamma. Jag vill ha min mamma! Pappa, ta mig till min mamma, snälla."

Martins ansikte mörknade och hans panna rynkades. "De ser bara lika ut, och det är allt."

Randy skakade på huvudet, tårarna strömmade ner för hans ansikte. "Pappa, du är en dålig människa. Du lät polisen arrestera min mamma. Jag hatar dig. Jag tycker inte om dig längre!"

Martin kände sig lite hjälplös. Han höll tålmodigt Randy i sina armar och bad chauffören köra dem till sjukhuset.

Sedan sa han till Randy, "Om du uppför dig och åker tillbaka till sjukhuset, släpper jag henne."

När han hörde detta, tittade Randy upp på Martin med tårfyllda ögon. "Verkligen?"

Martin torkade bort Randys tårar och frågade tillbaka, "När har jag någonsin ljugit för dig?"

När han hörde detta log Randy äntligen genom sina tårar. Han kramade Martins arm och frågade försiktigt, "Kan jag då träffa henne? Eller kan du ta henne till mig?"

Martin gav inget klart svar.

Han sa bara, "Vi pratar om det senare."

Randy lutade sig mot Martin och mumlade med en ton full av hopp, "Pappa, kom mamma tillbaka för min skull? Saknar hon mig också? Hon kommer aldrig lämna mig igen, eller hur? Betyder det att jag kan se henne varje dag nu?"

Varje mening handlade om Patricia.

En skugga av irritation fladdrade i Martins ögon.

Han tänkte, 'Det kan inte fortsätta så här! Jag måste göra något för att stoppa det.'

---

Martin skickade tillbaka Randy till sjukhuset och bad Alan att personligen ta hand om honom. Sedan körde han till polisstationen, där han såg kvinnan han hade hatat i fem år i häktescellen.

Patricia bar en vit polotröja med en beige kappa över. Ljuset föll snett på henne och gjorde hennes redan vackra drag ännu mer förtrollande.

När Martin träffade Patricia igen upptäckte han att hon hade lämnat sin ungdomliga oskuld bakom sig och blivit en sensuell och lockande mogen kvinna. Han hade aldrig insett att hon kunde vara så bedårande.

När han såg henne utan att säga något, rynkade Patricia missnöjt pannan. "Herr Langley, vad handlar det här om? Varför lät du arrestera mig?"

Martin, som stirrade på hennes utsökta ansikte, varnade, "För flera år sedan övergav du Randy för att han hade ett hjärtproblem. Jag kan inte tro att en mor skulle göra så mot sin egen son! Du har inte funnits där för honom under de senaste fem åren, och jag hoppas att du inte stör hans liv i framtiden heller."

Med tårar i ögonen förklarade Patricia, "Jag hade inget val! Jag hade inga pengar för Randys behandling, så jag var tvungen att skicka honom till dig."

Dessutom var hon tvungen att ta hand om Charles och Fannie också vid den tiden! Hon kunde verkligen inte betala Randys medicinska räkningar.

Martin hånlog, hans ögon fulla av förakt. "Skyll inte ifrån dig."

Patricia visste att hon hade fel. Oavsett vad hon sa kunde hon inte ändra det faktum att hon hade övergivit Randy.

När hon blev tyst tog Martin det som ett medgivande, och hans ansikte mörknade av ilska. "Om du inte vill att Randy ska lida på grund av dig, berätta då inte för honom att du är hans mor."

Patricia hade aldrig tänkt återförenas med Randy. Hon önskade bara hans säkerhet och lycka. Att bara se honom och vara nära honom varje dag skulle vara tillräckligt för henne.

"Det ska jag inte," sa hon.

Martin blev förvånad över hennes raka svar.

"Visa dig aldrig framför oss igen." Efter att ha sagt det reste han sig och gick utan att se tillbaka.

Patricia ville säga till honom att de snart skulle ses igen.

Hon såg verkligen fram emot Martins reaktion när han upptäckte att hon var hjärtkirurgen han hade betalat en förmögenhet för att få tillbaka.

Efter att Martin låtit polisen släppa Patricia, skyndade hon sig hem eftersom hon längtade efter att se sina barn.

Hamnutsiktens Lägenheter.

Daisy var i köket och förberedde middag.

Fannie tog tillfället i akt och frågade ivrigt Charles, "Charles, såg du Randy?"

Charles skakade på huvudet i besvikelse. "Han rymde från sjukhuset, och den där skurken skickade folk överallt för att hitta honom."

Fannie frågade oroligt, "Har de hittat honom? Är Randy okej?"

Charles svarade beklagande, "De hittade honom! Men den där skurken har folk som vaktar honom, så jag kunde inte se honom. Jag tror vi måste vänta på ett annat tillfälle."

Fannie kände sig också besviken.

Men hon förblev orubblig och tänkte självsäkert att de säkert skulle få många chanser i framtiden.

Patricia skyndade sig hem, och det första hon gjorde var att kolla till Charles.

"Åh, Charles, du måste ha blivit rädd på marknaden nyss. Är du okej?" Hon var orolig för att se henne bli tagen av polisen kanske hade lämnat några psykiska ärr hos Charles.

Charles blinkade oskyldigt mot Patricia. "Mamma, vad pratar du om? Jag var inte med dig."

Patricia blev för ett ögonblick förbluffad. Men snart korsade en djärv tanke hennes sinne.

"Du gick inte till sjukhuset för att hitta mig?" frågade hon Charles.

Charles skakade på huvudet och svarade, "Jag gjorde det, men jag kunde inte hitta dig."

Patricia insåg genast något, hennes kropp darrade, och tårar fyllde hennes ögon.

Hon tänkte för sig själv, 'Så pojken jag mötte tidigare var inte Charles; det var Randy!'