Fällan Ex-Frun

Kapitel 4

Sunset Bay-sjukhuset var en privat institution som Martin hade grundat för sin son Randy, belägen i hjärtat av Sunset Bay. Det samlade de mest auktoritativa kardiologiexperterna och professorerna från hela landet.

Under sina fyra år i Auroria hade Patricia flitigt studerat hjärtkirurgi, med hopp om att hon en dag skulle kunna operera Randy och ge honom en frisk kropp.

Till slut blev hon en av världens ledande hjärtkirurger.

För en vecka sedan fick hon en inbjudan från Martin att behandla Randy.

Sjukhusdirektören, Lambert Griffin, hade länge hört talas om Patricias ansedda position inom det medicinska fältet och hälsade henne varmt, "Professor Watson, hej. Äntligen. Vi har väntat på din ankomst."

Patricia ursäktade sig, "Förlåt för förseningen. Det var många överlämningar på mitt tidigare sjukhus."

Lambert svarade snabbt, "Det är okej, jag förstår! Låt mig visa dig till din arbetsplats. Du måste bekanta dig med den och dina framtida kollegor först, eller hur?"

Patricia nickade och följde med honom på en rundtur i öppenvårdsavdelningen först.

När de nådde slutenvårdsavdelningen skämtade Lambert, "Innan du kom var Debbie den yngsta professorn på vårt sjukhus. Jag tyckte alltid det var imponerande att någon i hennes ålder blev docent. Men du överträffade henne. Du är professor vid en ännu yngre ålder."

"Debbie?" Patricia rynkade lätt på pannan.

I det ögonblicket råkade de nå dörren till läkarrummet.

Lambert pekade inåt och sa, "Du kommer snart att träffa henne."

Med det ledde han Patricia in och presenterade alla närvarande. Efter introduktionerna märkte han att Debbie inte var där och frågade, "Var är Debbie?"

En manlig läkare justerade sina glasögon och svarade, "Randy är borta. Debbie och Mr. Langley gick för att leta efter honom."

När hon hörde detta blev Patricia nervös och orolig, undrande, 'Randy? Pratar han om min Randy?'

Hon frågade, "Randy är borta? Vart tog han vägen? Är allt okej med honom?"

Lambert gnuggade sina tinningar och svarade, "Ingen fara. Han har bara ett utbrott. Det händer varje vecka. Smyger hem igen. Tja, han har ingen annanstans att gå."

"Varje vecka?" Patricias hjärta värkte.

Hon tänkte att Randy måste ha svårt att stå ut med smärtan av sin sjukdom. Det var därför han ofta smög sig iväg.

Vid tanken på detta kunde hon inte låta bli att oroa sig.

Lambert rådde Patricia, "Detta sjukhus byggdes av Mr. Langley för Randy, och Debbie är Randys faster. Kom ihåg, Randy är en väldigt envis pojke, så du måste vara försiktig."

Patricia utbrast förvånat, "Det är hon!"

Lambert nickade. "Ja. Hon är en slags expert på kardiologi, en talangfull skönhet."

En kall glimt blixtrade i Patricias ögon.

Hon hånlog i sitt hjärta, 'Nåväl, att vara Debbies kollega igen! Och min nivå är högre än hennes. Intressant, eller hur?'

Patricia bekantade sig ungefärligt med sjukhuset, bekräftade sitt startdatum med Lambert, och förberedde sig sedan för att åka hem.

När hon gick till parkeringsplatsen såg hon ett bekant litet ansikte. En liten pojke sträckte på halsen och tittade på något.

Patricia tänkte, 'Han är... Charles? Åh, kom igen!'

Hon gick argt fram och nöp honom i örat. "Charles, sa jag inte åt dig att stanna hemma? Varför följde du mig ändå?"

Randys stiliga lilla ansikte rynkades.

"Du..." Randy lutade huvudet, arg. Men när han såg Patricias ansikte blev han förstummad. Olika känslor fladdrade i hans ögon, från initial ilska till överraskning, sedan misstro, och slutligen ren förorättelse.

"Mamma," ropade Randy instinktivt.

Ingen visste hur många gånger han hade sagt detta okända ord, men ingen hade någonsin svarat. Från barndomen till nu hade han alltid avundats de barn som hade en mamma!

När Patricia såg Randy på det sättet kunde hon inte längre skälla på honom. Hon böjde sig ner, lyfte upp honom och blåste försiktigt på hans öra.

"Förlåt, gjorde jag dig illa nyss? Jag är så ledsen," bad hon om ursäkt.

"Du...du är verkligen min mamma?" frågade Randy försiktigt.

Även om det var deras första möte kändes hennes röst så bekant, som om han hade hört den otaliga gånger i sina drömmar.

Patricia suckade uppgivet. "Vad? Känner du inte ens igen din egen mamma?"

När Randy hörde detta kunde han inte hålla tillbaka tårarna längre. Han kramade Patricias hals hårt och ropade upprepade gånger, "Mamma! Mamma! Mamma..."

Det verkade som om han ville ropa ut all den längtan han känt under åren.

Patricias hjärta mjuknade. Hon klappade försiktigt Randy på ryggen. "Okej, sluta gråta. Bara spring inte iväg nästa gång."

Randy grät en stund innan han släppte Patricia.

Patricia klappade hans lilla huvud och sa mjukt, "Låt oss åka hem. Jag ska laga något gott åt dig."

Randy nickade tyst.

Efter att ha satt Randy i passagerarsätet satte sig Patricia bakom ratten.

Randy lutade huvudet och kunde inte slita blicken från Patricias ansikte.

Patricia sa ingenting, hon tyckte bara att han var väldigt söt.

Under tiden hade Martin skickat folk för att leta överallt där Randy kunde ha gått, men de kunde fortfarande inte hitta honom. Martins ansikte blev allt mörkare.

Hans underordnade var så rädda att de knappt vågade andas.

Debbie kom fram för att trösta honom, "Martin, Randy kommer att klara sig bra. Han hade inga pengar, så han kunde inte ha gått långt. Han måste vara någonstans runt sjukhuset."

Medan hon talade, förbannade hon tyst i sitt hjärta och hoppades att Randy skulle dö där ute.

På så sätt, när hon gifte sig med Martin i framtiden, skulle deras barn bli den rättmätiga arvtagaren.

Just då skyndade Alan in.

"Boss, vi har kollat alla övervakningskameror runtom och till slut hittat Randy!"

Han satte sedan in ett USB-minne i datorn och öppnade videon.

Martins ögon blev ännu kallare efter att ha sett den.

Det var allt för att han såg Patricia!

"Martin, är det där Patricia? Har hon kommit tillbaka? Och hon tog Randy med sig?" Debbies ögon vidgades av chock när hon såg Patricia.

Debbie hade aldrig förväntat sig att Patricia, som varit borta i fem år, plötsligt skulle återvända.

Det kalla ljuset i Martins ögon var skrämmande. Han beordrade Alan uttryckslöst, "Ring polisen!"

Alan blev häpen.

"Verkligen? Ringa polisen?" frågade han tveksamt.

Samtidigt skrek han i sitt hjärta, 'Men hon är ju fru Langley! Randys biologiska mamma!'

Martin höjde ett kallt ögonbryn. "Hörde du inte? Vill du att jag säger det igen?"

Alan bröt ut i kallsvett och tog genast fram sin telefon för att ringa polisen.

Debbie tittade på Martins stränga ansikte och provocerade medvetet, "Martin, varför kom Patricia plötsligt tillbaka? Försöker hon ta Randy från dig?"

Martin stirrade på skärmen och skrattade plötsligt hånfullt.

"Ta Randy? Som om hon kunde!"

Med det tog han sina bilnycklar och gick.

När Martin gick iväg blev Debbie så arg att hon skakade över hela kroppen och knöt sina nävar hårt.

Hon fnös i sitt hjärta, 'Det har gått fem år, och Patricia har verkligen kommit tillbaka! Försöker vinna tillbaka Martin? Inte en chans! Spelet har precis börjat, Patricia. Vi får se!'