Fällan Ex-Frun

Kapitel 3

Martin ville instinktivt springa efter henne för en glimt. Men efter att ha tänkt efter stannade han och fnös tyst för sig själv, "För fem år sedan var Randy så sjuk, men Patricia lämnade honom ändå och försvann. Hur kan hon vara tillbaka nu?"

Samtidigt letade Patricia runt och hittade till slut sin bästa vän, Daisy Williams, på parkeringsplatsen. Daisy blev överlycklig, kramade Patricia och hoppade upp och ner. "Patricia, du är äntligen tillbaka! Åh, jag har väntat på dig i ett helt år. Saknat dig så mycket."

När Patricia såg Daisy kunde hon inte hålla tillbaka tårarna. "Jag har saknat dig också." Utan Daisy skulle hon inte ha överlevt tills idag.

För fem år sedan hade Martin tvingat henne att donera benmärg trots att hon var gravid. Hon trodde att barnen inte skulle överleva. Men mirakulöst nog hade de en stark vilja att leva och klarade sig.

Senare hade hon en svår och för tidig förlossning och födde trillingar.

Charles och Randy var pojkar, och Fannie var en flicka. Randy, född med allvarlig medfödd hjärtsjukdom, krävde stora medicinska utgifter. Vid den tiden hade Patricia inga pengar, så hon hade inget annat val än att skicka Randy till Martin, i hopp om att han skulle rädda Randys liv.

Under tiden, för att undvika Martin, tog hon Charles och Fannie utomlands.

Om det inte hade varit för Daisys ständiga sällskap och stöd under de tuffaste första tre åren utomlands, skulle Patricia inte ha klarat det.

Daisy släppte Patricia och frågade förväntansfullt, "Den här gången lämnar du inte, eller hur?"

Patricia tvekade, "Inte säker. Jag kom tillbaka för att behandla Randys hjärtsjukdom. Allt beror på hans återhämtning."

Daisy frågade nyfiket, "Vet Martin att hjärtspecialisten han anlitade till höga kostnader är du?"

Patricias ansikte blev kallt när hon tänkte på det förflutna. När hon föreställde sig Martins möjliga reaktion när han upptäckte sanningen, kände hon en aning av förväntan. Sedan svarade hon med ett leende, "Nej! Men det kommer han snart."

Daisy frågade inte vidare. Hon hukade sig ner, kupade Charles' och Fannies små ansikten och kysste dem. "Åh, mina älsklingar, äntligen får jag se er! Kom nu, så går vi och äter något gott."

Med det lade hon deras bagage i bagageluckan och körde iväg.

Efter lunchen tog Daisy med Patricia, Charles och Fannie till Harbor View Apartments.

När hon såg det bekanta huset, det enda minnet hon hade kvar från sin mamma, kunde Patricia inte låta bli att tåras igen. Samtidigt fördjupades hennes hat mot Martin.

Patricia samlade sig snabbt, hukade sig ner och klappade Charles' och Fannies små huvuden, och gav dem en orolig påminnelse. "Charles, Fannie, jag måste gå till sjukhuset för att arbeta. Ni två stannar hemma, okej? Daisy kommer vara med er."

"Okej, okej. Vi fattar! Gå nu! Kom inte för sent din första dag eller ge din chef ett dåligt intryck," sa Charles och vinkade med handen som en liten gentleman.

Patricia klappade kärleksfullt Charles på näsan.

Sedan sa hon till Daisy, "Daisy, hjälp mig att ta hand om dem. Jag kommer snart tillbaka."

Daisy klappade sig på bröstet som försäkran. "Lämna dem bara till mig."

Sedan gick Patricia iväg med Daisys löfte som lugnade hennes sinne.

Så snart hon hade gått, rullade Charles listigt med ögonen och gav Fannie en blick.

Fannie förstod vinken och blinkade tillbaka.

Efter att ha kommunicerat tyst och bekräftat sin plan, gäspade Charles med flit. "Daisy, jag är så sömnig. Måste sova lite nu. Du kan leka med Fannie."

Daisy, som inte misstänkte något, tog Charles till sovrummet. Efter att ha försäkrat sig om att han låg i sängen, gick hon tyst ut och stängde dörren.

Utanför rummet tog Fannie Daisys hand och bad, "Daisy, kan vi gå till mataffären? Jag vill köpa något nu!"

"Mataffären? Nu? Vad händer med Charles?" Daisy kastade instinktivt en blick mot sovrummet, lite orolig.

När hon såg hennes oro sa Fannie busigt, "Han är en riktig sömntuta. När han vaknar är vi redan tillbaka! Oroa dig inte, inget kommer hända."

Sedan, rädd att Daisy inte skulle gå med på det, började hon agera gulligt. "Daisy, du sa precis att du skulle köpa godis till mig."

Oförmögen att motstå hennes gullighet, nickade Daisy i samtycke.

Kort efter att de gått, öppnades sovrumsdörren.

Charles kikade ut. Efter att ha försäkrat sig om att de var borta, steg han försiktigt ut, slängde sin ryggsäck över axeln, satte på sig en keps och mask, och tog en taxi vid grinden till området, på väg till Sunset Bay Hospital.

Patricia hade låtit dem stanna hemma, men Charles hade sin egen plan...

Han hade hört att hans bror, Randy, var på Sunset Bay Hospital. Han var tvungen att se Randy!