Kapitel 1 Min man var så stilig
Sommaren i Silvercrest City var verkligen het. Redan på morgonen var man genomsvettig.
Utanför stadshuset stod Victoria Gonzalez och viftade sig med en liten fläkt, medan hon spanade mot ingången som om hon letade efter någon.
"Jag måste vara galen som ska gifta mig med en kille jag aldrig ens har träffat!" muttrade Victoria och slog sig för pannan. Hon drog en djup suck och såg på när nygifta par kom och gick.
Allt detta började för en vecka sedan. På väg till en jobbintervju såg Victoria en gammal man som hade fallit. Trots att hon hade bråttom kunde Victoria inte ignorera honom med sitt goda hjärta. Hon tog honom till sjukhuset och missade därmed sin intervju.
Men Victoria brydde sig inte. Hon började besöka den gamle mannen regelbundet. Den gamle mannen, David Jones, var oerhört tacksam och behandlade henne som sitt eget barnbarn, vilket fick Victoria att känna sig riktigt nära honom.
En dag kallade David henne till sin säng och sa: "Min sonson har just kommit tillbaka från utlandet. Jag vill att ni två ska träffas."
Victoria stelnade till en sekund. Sedan förstod hon—David ville att hon skulle gifta sig med hans sonson. Först ville Victoria säga nej, men sedan visade David henne ett foto på sin sonson. Killen var otroligt snygg, och hon tvekade.
David, som läste hennes tankar, sa: "Min sonson är inte bara ett vackert ansikte. Han är hårt arbetande och ambitiös. Han har bil och hus, inga lån, och lite sparande. Han är ett kap."
"Varför är en sådan kille fortfarande singel?" frågade Victoria och höjde ett ögonbryn. Hon tänkte att en så perfekt kille borde ha kvinnor i kö. Om han inte hade det, kanske han hade några problem, som impotens.
David såg hennes skeptiska blick och himlade med ögonen. "Oroa dig inte, han är fullt frisk. Han är bara en arbetsnarkoman. Nu när han är tillbaka vill jag para ihop honom!"
"Ah, jag förstår," sa Victoria och log besvärat.
'David är en bra man, så hans sonson borde också vara det. Dessutom behöver jag verkligen ett nytt ställe att bo på!' tänkte Victoria. Hon hade bott hos sin bästa vän Sophia Brown.
Men Sophia hade en pojkvän, och det blev pinsamt. Victoria behövde flytta ut så snart som möjligt. Att lyssna på Sophias nattliga aktiviteter var ren tortyr.
Till slut, efter Davids ihärdiga övertalning, gav Victoria med sig och gick med på att gifta sig med hans sonson. Om det inte fungerade, kunde de alltid skilja sig.
Just då körde en liten bil täckt med rosa Hello Kitty-dekaler in på stadshusets parkering.
Victoria undrade vilken tjej som ägde bilen, men sedan klev Michael Jones ut ur förarsätet. Hon tittade på fotot i handen och sedan på mannen i svart som steg ur bilen. Det kunde inte vara möjligt att hennes blivande make gillade sådana söta saker.
Michael svor åt sin assistent i sitt huvud. Han hade bett den idioten Joseph Miller att hitta en billig bil, och det här var vad han fick.
Michael fick snabbt syn på Victoria som stod vid ingången. Hon var lätt att hitta eftersom alla andra var i par, och hon var den enda ensam.
"Är du fröken Gonzalez?" frågade Michael när han gick fram.
Victoria nickade, lite mållös. Michael såg ännu bättre ut i verkligheten än på fotot, med en cool utstrålning.
'Jag kan inte tro att en kille som Michael skulle köra en Hello Kitty-bil,' tänkte Victoria.
Michael märkte att hennes blick gled mot bilen bakom honom och blockerade snabbt hennes synfält, och drog in henne i stadshuset. "Låt oss fixa äktenskapspappren först och sedan berätta de goda nyheterna för David."
Med registreringsformuläret i handen fyllde Victoria långsamt i sina uppgifter, tvekande och kastade då och då en blick på Michael.
'Snart ska han bli min man. Jag hoppas att han är en bra kille. Jag vill inte skilja mig direkt,' suckade Victoria inombords.
Efter att ha fyllt i sitt formulär tittade Michael plötsligt upp på Victoria. När han märkte att hennes blick var fäst vid hans ansikte, rörde Michael vid sitt ansikte och frågade, "Är det något på mitt ansikte?"
"Ja, elegans och snygghet," skämtade Victoria. Han skulle snart bli hennes man, så lite retande var helt okej.
Till hennes förvåning rodnade Michael lätt. "Är du inte klar än?" Michael bytte snabbt samtalsämne.
'Vilket klumpigt sätt att byta ämne. Rodnar han av lite retande, kan Michael fortfarande vara oskuld?' Victorias hjärta slog snabbare när hon fann en antydan till gullighet i honom.
"Jag är klar." Victoria räckte över sitt formulär till Michael.
När han tog emot formuläret tittade Michael plötsligt allvarligt på Victoria och frågade, "Har du verkligen tänkt igenom detta? Är du säker på att du vill gifta dig med mig idag? Äktenskap är heligt. Det här är inget barnlek."
'Tror han att jag skojar?' Victoria kände en liten stöt av förbittring, och hennes goda intryck av Michael sjönk genast.
Med en kall ton sa Victoria, "Herr Jones, om du har några invändningar mot det här äktenskapet, är det inte för sent att dra sig ur nu."
Michael skakade snabbt på huvudet, såg nervös ut. "Nej, jag är bara orolig att du kanske inte kan acceptera det. Eftersom du inte har några invändningar, är jag lättad." Sedan log han plötsligt och vände sig för att lämna in ansökningsformuläret.
'Log han precis mot mig? Han ser ännu bättre ut när han ler.' Victorias hjärta slog återigen snabbare. Hon hade tagit Michael för den seriösa, kalla typen, men här stod han, leende över ett enkelt formulär.
Tio minuter senare, med sitt vigselbevis i handen, anlände Victoria och Michael till parkeringsplatsen.
"Du kan köra den här bilen hem. Jag måste fortfarande till jobbet, och min kollega kommer och hämtar mig. Förresten, har du körkort?" Michael räckte över bilnycklarna till Victoria. Han var klar med den här bilen. Inte bara var den pinsam, men hans ben var för långa för att sitta bekvämt i förarsätet.
"Underskatta mig inte; jag har haft körkort i fem år!" Victoria himlade med ögonen, tog bilnycklarna och startade skickligt bilen.
"Kanske kan du hämta mig från jobbet i framtiden." Michael log igen, och dolde det snabbt. Efter att ha gett Victoria adressen till deras nya hem, vände han sig om och gick.
"Han är en så märklig person. Dränerar det hans livskraft att le en extra sekund?" mumlade Victoria medan hon körde mot deras nya hem.
Efter att Michael berättat för Victoria var hans hus låg, planerade hon först att navigera dit, men halvvägs ändrade hon riktning och åkte mot Sophias hus. När hon kom fram såg hon Sophia och hennes kusin Ryan Martin.
"Victoria, var du ute och sökte jobb igen?" frågade Sophia. Victoria nickade besvärat, och skakade sedan på huvudet. Hon visste inte hur hon skulle förklara det för Sophia.
Om hon hade berättat för Sophia på morgonen att hon skulle gifta sig, och med någon hon inte ens kände, skulle Sophia ha trott att hon var galen.
"Vad menar du med att nicka och skaka på huvudet?" Sophia var förvirrad, men Ryan märkte något.
"Victoria, vad är det här? Ett äktenskapsbevis? Ska du gifta dig?" Ryans skrik var så högt att det nästan spräckte Victoria och Sophias trumhinnor. Victoria blev förvånad över hur skarp Ryans röst kunde vara för en man.
Innan Victoria hann svara, utbrast Sophia igen. "Victoria! När hände det här? När började du dejta den här mannen? Varför visste jag inget? Du har verkligen hållit det hemligt för mig! Är vi ens bästa vänner?" Sophias flod av frågor fick Victoria att hålla för öronen i smärta.
"Vi träffades faktiskt bara och gifte oss. Vi har bara känt varandra lite över en månad," sa Victoria besvärat.
"Du vågar gifta dig efter bara en månad? Och du sa inte ens något till mig. Älskar du honom inte alls?" Sophia tittade misstänksamt på Victoria.
Victoria pekade på fotot på äktenskapshandlingarna och sa, "Vem säger att jag inte älskar honom? Titta på hans ansikte. Han är så snygg! Och han är inte bara lång; han har åtta-pack. Och den rumpan är fast."
Just då, när Michael precis kommit till kontoret, nös han och kände en oförklarlig klåda på rumpan. "Herr Jones, seniorpersonalen väntar redan på dig på ditt kontor," sa Joseph och räckte över en mapp till Michael.
Michael nickade och gick in i hissen. Plötsligt kom han ihåg något och tittade på Joseph. "Var det du som valde den där Hello Kitty-bilen åt mig? Jag tar itu med dig senare."
Joseph himlade med ögonen och log snett utan att argumentera. 'Du sa specifikt att du ville ha en söt bil som present till din nya fru och att den inte skulle vara för dyr. Vet du hur mycket tid jag lade ner på att hitta den bilen? Jag sov inte ens bra i natt,' tänkte Joseph och förbannade tyst Michaels otacksamhet.
Under tiden, efter att Victoria pratat om Michaels fördelar, hade Sophia inte sagt något, men Ryan talade först.
"Victoria, jag trodde inte att du var så ytlig. Om du gillar snygga killar kan jag också vara det. Jag är också en snygg kille!" sa Ryan och tittade på Victoria med en förnärmad min.
Victoria stirrade på Ryan i tre sekunder, drog fram en karamell ur fickan och slog den i hans hand. "Ta den här och gå och lek någon annanstans," sa Victoria otåligt och behandlade Ryan som ett barn.
Ryan öppnade karamellen och knaprade ljudligt på den. Han fortsatte att titta på Victoria med en förnärmad blick, men Victoria ignorerade honom helt.
"Jag är här idag för att flytta mina saker till mitt nya hem. Äntligen slipper jag lyssna på dig och din pojkväns nattliga aktiviteter," sa Victoria ivrigt och sprang till sitt sovrum och drog fram en stor resväska. Hon hade redan packat sina saker.
Sophia, som från början hade velat övertala Victoria, rodnade vid hennes ord och försökte inte stoppa henne längre.
"Victoria, om du tycker att det är för stökigt hos Sophia kan du bo hos mig. Jag har en trevåningsvilla, och du kan välja vilket rum du vill," sa Ryan igen, med en antydan av stolthet i rösten.
Victoria himlade med ögonen och kastade ytterligare en karamell på honom. "Sluta behandla mig som ett barn!" klagade Ryan högt.
"Jag bad dig hjälpa mig att bära ner resväskan," snäste Victoria åt Ryan och sköt resväskan i hans händer.
Ryan suckade, grep resväskan och rusade nerför trapporna. När han såg Hello Kitty-bilen parkerad utanför brast han ut i skratt. "Vems bil är det här? Så barnsligt! Är föraren ett barn? Det ser ut som en leksaksbil."
Victoria, som såg irriterad ut, ryckte tillbaka resväskan, öppnade bagageluckan med bilnyckeln och slängde in resväskan.
Ryan stod bara där, förbluffad, medan Victoria satte sig i förarsätet, vevade ner fönstret och sa, "Den här 'leksaksbilen' var en present från din svåger Michael. Kom ihåg det namnet, så du inte gör bort dig igen, unge."
Hon himlade med ögonen och körde iväg, lämnande Ryan stående där, kände sig som en idiot. "Fan, jag gjorde verkligen bort mig med Victoria. Nu har jag ingen chans," muttrade Ryan och drog frustrerat i håret.
Under tiden hade Victorias ilska svalnat. Ryan var bara bortskämd, lite irriterande men ingen dålig kille. När hon kom fram till sin nya lägenhet kände hon en våg av nervositet. Detta skulle bli hennes framtida hem.
När hon såg det fina namnet på byggnaden kände Victoria sig lite osäker. Platsen var superlyxig. Enligt David skulle deras familj inte vara så här rik.
'Kanske finns det en annan lägenhet med samma namn,' tänkte Victoria och bestämde sig för att ringa Michael och kolla.
Uppe på VD-kontoret på översta våningen i Jones Groups byggnad stod all senior personal runt, med huvudet nerböjt, och fick en utskällning av Michael.
"Har ni blivit för bekväma? Var är er drivkraft? Varför är det här kvartalets siffror så dåliga?" Michael slog mappen i sitt skrivbord. Den seniora personalen böjde sina huvuden ännu lägre.
Just då ringde Michaels telefon. Han rynkade pannan; han avskydde avbrott. När han såg ett okänt nummer lade han på direkt.
På andra sidan stirrade Victoria på sin telefon, förbluffad. "Han lade på mig. Blir jag dumpad direkt efter att ha gift mig?" Victoria rynkade pannan och ringde igen.
Michael, fortfarande rasande, såg numret igen och lade på utan att tänka. Men samtalet kom in en tredje gång. Irriterad svarade Michael, redo att snäsa av vem det än var.
"Är det Michael? Jag är din fru..." började Victoria, men Michael avbröt henne.
"Jag har varit singel i 30 år, hur skulle jag kunna ha en fru??" Michael lade på, och lämnade Victoria förbryllad.
Precis efter att ha lagt på fick Michael en dålig känsla. Joseph drog i hans ärm och viskade, "Herr Jones, du gifte dig just idag. Din fästmös namn är Victoria."
Alla på kontoret tittade upp i chock. 'Michael, den kallblodiga demonen, har gift sig?' tänkte de alla.
Michael, som insåg sitt misstag, bröt ut i kallsvett. Han hade just skrikit på sin fru på deras bröllopsdag. Om David fick reda på det, var han körd.
"Jag tar itu med er senare," sa Michael till den seniora personalen och rusade sedan ut ur kontoret med sin telefon.
Efter att han hade gått vände sig alla till Joseph. "Joseph, när hände detta? Hur kunde Herr Jones plötsligt gifta sig? Är bruden vacker? Från vilken rik familj kommer hon? Berätta!"
Joseph himlade med ögonen. "Om ni vill veta, fråga Herr Jones själva."
Under tiden stirrade Victoria argt på sin telefon. "Michael, din skitstövel, hur vågar du skrika på mig? Jag ska få farfar att lära dig en läxa!" Plötsligt ringde hennes telefon. Det var Michael som ringde.