Camping
När lastbilen stannade kröp Alexia ut från framsätet utan ett ord.
"Vill du berätta för mamma och pappa?" frågade Luca sin syster med en orolig blick. Oförmögen att få fram ord, skakade Alexia på huvudet. Hennes ögon såg ut mot fjärran. Långt bort.
Luca nickade som om han hade förväntat sig det svaret och svarade "Okej, jag tar hand om dem." Hon gick uppför trappan till packhuset, släpade fötterna och in i sitt rum, endast ledd av muskelminne.
Hon gick direkt till sin säng och höll om sitt bröst. Hennes värld föll samman framför hennes ögon. Oförmögen att stå ut med smärtan, pressade hon ihop ögonen så hårt hon kunde.
Två dagar gick, och Alexia lämnade bara sitt rum för att äta. Hon kände sig inte social, inte ens brydde hon sig om gruppchatten. Utan fler tårar låg hon i sängen och funderade. En del av henne tänkte att hon borde ha stormat in i rummet och krävt sin partner. En annan tanke var att hon borde gå vidare och blockera upplevelsen från sitt minne. Hon gjorde inget av det.
Medan hon återigen funderade, klev Luca in i hennes rum. "Upp med dig," sa han.
Hon gömde huvudet under kuddarna, hennes hår utspritt och började tova sig av bristen på omsorg. "Lämna mig ifred," sa hon, ljudet dämpat av kuddarna.
"Nej, du ska upp och packa. Vi ska campa," insisterade hennes bror och korsade armarna över bröstet.
"Jag har det alldeles utmärkt här, tack så mycket," svarade hon utan vilja att lämna sin grotta.
"Det är du absolut inte. Med mängden Taylor Swift som har kommit från det här rummet, är du inte okej," sa Luca bestämt.
Alexia tog ett djupt andetag och satte sig upp. "Varför ska vi campa?"
"Enkelt. Du behöver komma ut ur det här rummet men jag tror inte du vill vara runt folk. Dessutom, vi är vargar. Skogen är bra för oss." Han ryckte på axlarna.
Hon hade planerat att vältra sig i självömkan ikväll, men camping kunde vara trevligt. "Okej," andades hon äntligen.
"Vi åker om trettio, packa en väska. Jag har redan sagt till mamma och pappa så oroa dig inte," sa Luca över axeln när han gick ut.
Tvillingarna vandrade större delen av dagen. Bergsluften rensade Alexias sinne. De stod vid kanten av en klippa och tittade ut över dalen nedanför.
"Vad tycker du?" sa Luca medan de blickade ut.
Alexia tog in synen innan hon sa "Jag är glad att jag kom, tack..."
"Tacka mig inte än, jag har en överraskning..." sa han och såg hemlighetsfull ut.
"Vad?" frågade hon och såg nervös ut.
Just då hördes en röst runt hörnet, en som hon skulle känna igen var som helst. "Vad händer gänget?" Chris. Åh Chris, med Thomas, Tabatha och Hazel precis bakom.
Den tokiga killen fick Alexia att le för första gången på flera dagar.
"Jag sa ju att vi gick rätt väg!" sa Thomas.
"Jag är ganska säker på att vi tog några fel svängar," svarade Tabatha.
"Sluta bråka, båda två," avbröt Hazel medan hon gick fram och kramade Alexia. Hon höll om henne och sa, "En för alla, alla för en."
"Edmund hälsar, men han drunknar i pappersarbete," la Luca till.
Gruppen vandrade vidare tills de bestämde sig för att slå läger. De åt det männen hade jagat och lagade det över elden.
De höll samtalet lättsamt och berättade skämt och sjöng till och med väldigt falska sånger. Till slut bestämde de sig för att avsluta kvällen och kröp ner i sina sovsäckar. Chris gick runt och gav varje medlem i gruppen en puss på huvudet, vilket fick dem att fnittra. "Godnatt bästa vänner, sov gott och få er skönhetssömn. Gud vet att vissa, som Luca, behöver det," sa han med sitt karakteristiska leende.
"Godnatt Chris!" sjöng de i kör.
"HEY!" protesterade Luca.
Vid gryningen steg gruppen upp och släckte elden från kvällen innan. De sa adjö och delade upp sig i två grupper för att bege sig hemåt.
Alexia sprang hem. Full av energi efter resan. Hon visste inte vad hon skulle göra med Caspian, men hon tänkte möta det rakt på.
När de kom till packhuset gick hon direkt till sitt rum. Hon öppnade fönstren för att släppa in frisk luft och började städa sitt rum. Hon tvättade sina sängkläder och smutsiga kläder. Städade upp i sitt rum och badrum. Hon dammade till och med, medan hon spelade musik och dansade medan hon jobbade. När hon var klar var rummet skinande rent.
Hon betraktade sitt arbete när det knackade på dörren. "Kom in," sa hon glatt. Morgan kom in och satte sig på sängen. "Mamma och jag tänkte köpa nya klänningar och undrade om du vill följa med?"
"Varför behöver ni nya klänningar?" frågade Alexia.
Morgan såg förvirrat på henne. "Till balen, förstås?"
"Vilken bal? När?" sa Alexia och försökte minnas om det fanns en bal i kalendern.
"Vad menar du med vilken bal? Balen som alla pratar om. Kungen ordnar en bal för alfahannarna och deras familjer innan ledarskapsutbildningen börjar. Jag antar att det är någon slags fest, jag vet inte och bryr mig inte. Hur som helst, det är en bal och vi ska gå. Har du bott under en sten eller något? Hur kunde du inte veta om det?"
Nja, inte under en sten men under en kudde, tänkte Alexia för sig själv.
Alexias mage gjorde volter. Hon visste inte vad hon skulle göra. Det fanns inget sätt att undvika honom, och när hon såg honom skulle de behöva ha DET samtalet.
Hon kunde låtsas vara sjuk, men hon skulle ju bo på palatset i månader. Hon skulle se honom förr eller senare. Rakt på, tänkte hon för sig själv. Möta honom rakt på och se fantastisk ut.
Ja, hon skulle möta honom på balen och se sitt allra bästa ut. Hon skulle vara vacker och modig, oavsett vad.
"Nåväl, jag antar att jag behöver en klänning," sa Alexia till slut.