Festen
Alexia bar en grön klänning som nådde knäna och enkla svarta öppna klackar. Hon kunde höra sorlet från festen i packhuset från sitt rum. Luca kom in med ett "Hej syrran" som hälsning. Han granskade henne och sa med ett leende: "Mina knogar kommer bli riktigt blodiga när jag håller alla vargkillar borta ikväll, men du ser bra ut."
"Tack, Luca, du ser inte så illa ut själv." Hans blonda hår var perfekt stylat. Han hade samma blå ögon som hon. Det var ingen tvekan om att de var syskon. "Har du tjuvkikat där nere än?" frågade hon.
"Och riskera mammas vrede? Inte en chans." svarade han medan han fixade sina manschettknappar på den mörkblå kostymens ärmar. "Men jag har kollat gruppchatten och gänget verkar tycka att det är årets fest."
"Mamma kommer bli så nöjd." Alexia skrattade och föreställde sig Shelia stå stolt.
"Jag har inte min telefon! Berätta vad som händer!" pressade Alexia.
"Okej! Okej! Vänta lite. Alpha Eugenes beta är redan full. Bra. Thomas och Chris slår vad om vilken krigare som försöker slicka på isskulpturen. Mamma kommer bli överlycklig. Och Edmond har precis kommit in och ja, alla honvargar kastar sig över honom som vanligt."
Alexia himlade med ögonen. "Säg att jag satsar 50 på pappas krigare Tony." Hon mindes gången Tony sprang runt träningsfältet i klackar och klänning och sjöng Barbie Girl för ett vad. Mannen hade ingen skam.
Just då dök deras föräldrar upp i dörren. "Okej mina älsklingar, det är dags! Åh! Jag kan inte tro att den här dagen är här. Grattis på födelsedagen mina änglar!" Deras mamma sa medan hon kramade dem. Hon rättade Lucas slips och en lös hårslinga på Alexia, och steg sedan tillbaka bredvid deras far.
"Ingen far kunde önska sig bättre barn, jag är stolt över de människor ni blivit." sa fadern när han skakade Lucas hand och kysste Alexia på kinden. Shelia stod bredvid sin man och nickade instämmande.
Ur ögonvrån såg Alexia Luca kämpa mot tårarna. Hon log. Båda ville alltid göra sin far stolt, särskilt Luca eftersom han skulle ta över alfa-positionen.
"Okej, vi borde nog sätta igång, vi går ner och presenterar er så ni kan göra er entré." Deras mamma sa medan hon gick mot dörren. Hon blåste dem en kyss när hon och deras far försvann.
Efter att deras föräldrar gått ner, rörde sig Luca och Alexia mot trappan för att invänta deras nedgång. Hon skiftade vikten från fot till fot.
"Nu kör vi, huvudet högt och axlarna bakåt" sa Luca när de hörde sina namn annonseras och de gick nerför trappan till den väntande festen nedanför.
Luca och Alexia tog sig över till sitt gäng efter att ha blivit stoppade av många gratulanter. Alpha Jacob välkomnade alla och bandet började spela. När de nådde fram till gänget var de flesta gästerna på dansgolvet eller pratade med varandra.
"Grattis på födelsedagen!" sjöng gänget tillsammans.
"Tack, tack" log och sa tvillingarna.
Alexias blick mötte Edmonds. Ingenting. Ingen gnista. Inte hennes partner. Hon kunde ha svurit att hon såg en antydan till sorg i hans ögon. Men sedan log han, tog en flaska champagne och glas och sa "En skål för födelsedagsbarnen! Äntligen är de yngsta av oss äntligen myndiga!" vilket fick gruppen att jubla.
Alpha Jacob avbröt då, "Edmund" sa han och räckte fram handen för prinsen att skaka "Det var ett tag sedan, hur är det med familjen?"
"Edmund skakade hand med ett leende. 'De har det bra, mamma och Caspian hälsar men beklagar att de inte kan komma.'
'Åh, jag är säker på att Caspian är omgiven av arbete i kungariket,' sa Jacob, inte alls sårad av deras frånvaro. Efter att ha sagt adjö till gruppen och påmint dem om att fatta kloka beslut, gick han för att mingla med de andra gästerna.
'Jag vill ha första dansen med födelsedagsflickan,' deklarerade Edmund. 'Jag får nog se upp nu, annars kanske dina fans försöker sticka mig,' sa Alexia med ett leende. De skrattade alla och började dansa. När det var dags att skära upp tårtan var båda syskonen frestade att trycka den andres ansikte i den, men blicken från deras mamma fick dem att tänka om.
I slutet av kvällen hade gänget hamnat vid en sjö nära packhuset med flaskor champagne och mat de hade tagit med sig ut. Killarnas slipsar var lösta och tjejernas skor hade länge övergivits. Himlen blev ljusblå när gryningen närmade sig.
De berättade skämt och historier, skrattade hela tiden. Det var Chris som sa, 'Så, ingen av er har hittat er partner?' Hazel knuffade honom. 'Din idiot,' sa Hazel genom sammanbitna tänder. 'Jag vet att du har rätt, men varför?' sa han chockad och förvirrad.
'Nej,' svarade Luca med en fundersam blick i ögonen.
'Nåväl, det betyder att vi fortfarande är på för den årliga gänghelgen på palatset nästa vecka,' sa Chris självsäkert.
Edmund skrattade. 'Mamma ser fram emot att gänget kommer och hälsar på eftersom hon gillar att ha huset fullt, särskilt sedan pappa dog.'
'Judy gör ju de bästa kakorna,' fortsatte Thomas och började räkna upp alla sina favoritmaträtter att äta på palatset.
'Jag tror inte att hon uppskattade när ni killar blev fulla och åkte nerför trappan i tvättkorgar och slog sönder en ovärderlig vas,' sa Alexia och tittade på killarna.
'Nej, det gjorde hon inte,' svarade Thomas och grimaserade vid minnet. 'Hon fick oss att springa varv runt palatset tills vi spydde och sedan fick vi städa upp vårt eget spya. Det var ingen bra dag.'
De hade alltid hängt mycket på palatset eftersom det var svårare för Edmund att komma ifrån. Det var också en mittpunkt mellan alla deras flockar. 'Hur är de kungliga plikterna?' frågade Alexia Edmund. 'Tråkiga. Absolut tråkiga. Men det hjälper Caspian och han är alltid upptagen. Så jag löser problem mellan nyfikna varghonor och gnälliga alfor,' svarade han.
'Glöm inte att vi den 1 augusti börjar ledarskapsträningen och vi alla kommer att vara på palatset i tre månader!' sa Tabatha.
'Ni vet att alla andra unga alfor och Lunas kommer att hata oss, eller hur?' sa Luca. 'De kommer att göra allt för att försöka sänka oss.'
'Åh, definitivt,' svarade Christopher. Gänget var det starkaste av de framtida Alforna och Lunas, vilket gjorde de andra i deras ålder mycket avundsjuka.
'De hatar oss för att de inte är oss!' inflikade Thomas.
'Grant kommer att vara där,' sa Hazel, vilket fick en stön att svepa genom gruppen. Hennes kusin var arrogant och brydde sig bara om hur han såg ut. Han var inte heller förtjust i gruppen och gjorde det till sitt uppdrag att komma under deras hud.
'Glöm dem, vi håller ihop och stöttar varandra,' sa Luca och resten av gruppen höll med.
Alexia satt i gräset och funderade över de kommande månaderna. 'Hur många andra kommer att vara där?' frågade Alexia.
Det var Edmund som svarade, 'Minst 100.'
Herregud, tänkte Alexia, det är mycket alfablod på ett och samma ställe.
'Någon kommer att hamna i slagsmål,' sa Alexia.
Edmund sa med lugn röst, 'Det är inte en fråga om om, utan när.'"