Kapitel 5
När Eric kom hem var det kaos, hans bror, Alphaledaren, skrek ut order till olika flockmedlemmar. Hans fru satt gråtande i ett hörn och hans dotter syntes ingenstans.
Han tittade på sin bror. Han hade planer för den där lilla jäntan och nu var de alla förstörda. För att inte tala om vilka konsekvenser det skulle få om hon började prata med rätt personer.
Han var dock inte alltför orolig över att hon skulle prata, för vem skulle hon berätta för? Hon känner ingen.
Ingen i flocken skulle hjälpa henne. Så hur lyckades hon fly och var gömmer sig den lilla reservdelen? En sak är säker, om han hittar henne, är hennes dagar som reserv över.
Just då kom Lily in genom dörren och gick direkt till Alphaledaren. Suck, han visste att hans bror låg med sin dotter regelbundet. Han var inte säker på hur det skulle sluta, men om det fortsatte mycket längre skulle han sätta stopp för det själv.
"Alpha, jag hittade henne ingenstans, men jag fick reda på var hon arbetade och de berättade att hon slutade sitt skift tidigt och lämnade med en man. Hotellets namn är Ridgewood Inn, hon fick regelbunden betalning och ingen av oss visste."
Alpha Michael släppte ifrån sig ett argt morr, "Ridgewood är där vi lämnade den där spionen. Du tror inte att de kände varandra? Kanske fick han på något sätt reda på vilken familj hon kommer ifrån och bestämde sig för att ta henne."
Alpha Michael var rasande, hans planer för den flickan skulle ge honom mycket pengar. Oskuldsfulla varulvar var en sällsynthet nuförtiden, så fort han hade en i sikte, blev hon tagen och såld som begagnad vara. Han måste få tillbaka den där lilla jäntan. Även om hon nu var begagnad, var han säker på att han kunde hitta ett annat sätt för henne att tjäna pengar åt honom.
Han var redan medveten om att hans flock var under utredning, men ingen av de där idioterna skulle hitta något, de gör aldrig det eller så kan de köpas. Det fanns alltid minst en korrupt typ i varje grupp.
Hur som helst, jag vill ha tillbaka den där lilla jäntan och låsa in henne i mitt flocks hus. När hon väl är där, kommer hon aldrig att lämna igen, om hon fortfarande är oskuld, kommer han att sälja henne till högstbjudande, om hon inte längre är ren, ja då kunde han ha lite roligt med sin systerdotter. Inte som om han inte redan haft nog med hennes syster.
Just då sprang en av hans ordningsvakter in, "Vi har ett efternamn Alpha, det är MacPatton."
"Har du aktiverat spårningssändaren på henne än?" Micheal kände ibland att han bara hade idioter som flockmedlemmar.
"Ja, den piper på ett avstånd av minst 430 mil norr om oss. GPS:en kommer att vara igång inom en timme."
Så den lilla jäntan har hittat en väg ut ändå, men inte länge till, snart kommer han att ha henne tillbaka och få henne att ångra att hon ens tänkte på att gå. Snart.
Duncan satt i en stol på flockens sjukhus och väntade på att få höra vad läkaren hade att säga om hennes hälsa. Han trodde att det skulle bli en snabb kontroll men nu hade han väntat i två timmar. Precis när han tänkte gå in för att se till att allt var okej, kom sjuksköterskan ut och bad Duncan följa med henne.
Han trodde att han skulle få träffa Adira men istället tog hon honom till läkarens kontor. Han började bli orolig när han satte sig, tänkandes på alla anledningar till varför han var där och ingen av dem var bra.
Läkaren tittade på sin Alpha med ett bekymrat ansikte, "Jag är ledsen att jag hållit dig väntande, vi var tvungna att göra alla möjliga tester eftersom hon aldrig har haft en hälsokontroll. Jag kallade in dig här på grund av vad jag hittade. Den unga damen har gått igenom mycket, hon är underviktig och har flera ben som har varit brutna men inte läkt ordentligt."
"Det mest oroande vi hittade var dock detta," han räckte Duncan en liten klar behållare med en liten enhet i. "Det var implanterat i nacken på henne, det är en spårningsanordning."
"För att inte tala om alla ärr på hennes kropp, hennes varg borde ha läkt dem utan att lämna ärr. Det säger mig två saker, antingen är hennes varg bara för svag eller så har de fått vargban för att göra dem svaga."
"Hon är en ung kvinna med stark vilja, men hon kan börja visa tecken på PTSD. Hur allvarligt det blir vet vi inte än. Vi får se när tecknen börjar visa sig, så det är bara att vänta."
"Med det sagt, här är vad jag vill att vi gör. Först och främst behöver hon äta, inte bara skräpmat utan riktig mat också. Jag vill att hon börjar äta tre gånger om dagen med mellanmål däremellan. Jag skickar också med henne vitaminer och en kräm för hennes ärr som ska appliceras två gånger om dagen i två veckor, det borde hjälpa till att mjuka upp dem så hon inte blir så stel."
Han räckte Duncan en annan flaska. "De här är till om hon får en panikattack, de verkar snabbt. Om hon vill kan jag också ordna så att hon träffar vår psykolog inom flocken. Hon kommer att ha andra metoder för att hantera det hela. Jag vill också säga att om ni vore bundna som par, kunde du hjälpa henne mycket mer med bandet. Men det är bäst om du låter henne gå i sin egen takt."
Duncan var rasande, vad hade de där svinen gjort mot henne, hur mycket hade hon lidit? Han skulle se till att de inte kommer undan med något, om han var tvungen skulle han utplåna hela flocken och göra slut på dem.
"Följ med mig nu så tar jag dig till henne, så ni kan åka hem. Vi kanske också måste få henne att komma tillbaka för att justera de ben som inte läker ordentligt. Jag tror att det också är bäst om hon skiftar lite mer och går ut och springer, inte långa rundor i början, utan ta det lugnt och bygg upp styrkan. Några blodprover kommer inte tillbaka förrän om ett par dagar, jag meddelar dig om det finns något oroande i dem."
"Åh, en sak till. Det här är något vi är osäkra på, men jag ville bara att du skulle veta att när varghonor blir misshandlade, kan det ibland rubba deras system. Hon kan snart komma i löp."
När de stannade i korridoren stod de framför Adiras undersökningsrum. Läkaren gestikulerade att han skulle gå in medan han fortsatte längs korridoren.
Duncan kikade lite genom dörren först, det han såg gjorde honom dödligt arg. Han länkade mentalt till Marco att komma till flockens sjukhus NU!
Duncan gick fram och tillbaka utanför undersökningsrummet när Marco kom springande till honom. Marco tog en titt på sin vän och visste att han inte skulle gilla vad som skulle komma. Först var han tvungen att lugna honom innan han började förstöra saker.
Adira var klädd och väntade på att Duncan skulle komma och hämta henne. De var alla trevliga men hon hatade sjukhus, mest på grund av lukten. Hon undrade varför det tog så lång tid för honom att komma och hämta henne. Det fanns en helfigursspegel på väggen och hon tittade på sig själv. Man skulle inte känna igen henne alls, även om man jämförde före- och efterbilder.
Från början ville Adira bara fly härifrån och fortsätta med sin ursprungliga plan. Nu hade hon dock bestämt sig för att hon kanske skulle ge det en chans. Hennes partner är verkligen trevlig och en fröjd för ögat, hans doft gör henne galen, och han verkar också vara en riktigt bra kille. Hon kan inte lita på honom för mycket ännu, hon kom ihåg den senaste läxan hon lärde sig genom att lita på en till synes bra kille. Det kommer aldrig hända igen, någonsin.
Duncan visade Marco spårningsenheten och han svor flera långa svordomar. "Vad fan har vi att göra med här?"
"Jag har några idéer Marco, men inget konkret ännu. Jag har ett uppdrag för dig, jag vill att du tar den här spåraren norrut ungefär tvåhundra mil, kan du täcka den sträckan på din motorcykel?"
"Ja, det blir en kall tur men jag kan göra det snabbt, vart ska jag ta den?"
"Du ska till Cold Mountain-flockens område. Du kommer att träffa en gammal vän till mig från militären, han vet vad han ska göra med den. Hans namn är Jack, han är en björnvarulv."
Med det tog Marco spåraren och sprang ut från sjukhuset. Att få den spåraren så långt bort som möjligt, låt dem spåra den där skiten in i björnvarulvsterritorium och se hur långt de kommer.