Kapitel 6 - Över djävulen
Lily
Att bli avvisad suger. Även om jag är med Jeremy nu, förändrar det inte faktumet att jag har en partner. Efter att ha blivit avvisad finns det dagar när jag känner att jag vill dö. Som mensvärk, fast värre.
Det känns som om mina inälvor vrider sig och jag brinner. Mina händer blir svaga och heta. Mina ben blir som gelé och hela kroppen värker. Värst av allt är att mitt hjärta gör ont och jag kan aldrig sluta gråta.
Igår var en sån dag, jag var tvungen att sjukskriva mig och Megan fick ta min plats och träna nybörjarna. Och idag är min lediga dag men inte Megans, så hon är sur. Hon har alltid fått ta min plats men av någon anledning brukar jag ha de dagar när det är hennes lediga dag. Så nu är jag på en billig butik och köper kakor och muffins så hon inte ska hata mig. Hon förlåter mig nästan direkt - om jag köper de med chokladbitar, alltså.
Jag pratar med en flockmedlem, köper skräpmaten och sätter mig i bilen. Det är ingen glamorös bil, men alfan gav den till mig som en belöning för att jag lärde mig slåss snabbt. Tydligen förväntas medlemmar i Dark Moon-flocken vara på arménivå vid min ålder. Vilket jag tyckte var absurt tills en bebis slog ner mig...
Jag parkerar bilen och går in i flockens gym. Väl inne ser jag Victor och Megan träna sina grupper genom glasväggarna. Med en djup suck går jag mot Megans rum vars ögon smalnar när hon ser mig. Jag öppnar dörren och går mot henne. Jag bugar mig för de små barnen och ger dem ett leende.
"Du borde ha en bra ursäkt för att komma hit utan dina inälvor i handen."
"Usch!" De små barnen hon tränar börjar skratta.
"Sa jag att ni fick sluta?!" Hon klappar i händerna och de fortsätter med sina jumping jacks. Hennes ögon blänger på dem igen innan hon fäster blicken på mig, "Nå?"
"Förlåt, jag hade bara min dag."
Jag känner mig skyldig. Det borde ha slutat vid det här laget. Mitt hjärta skulle göra ont när Chase kysste eller gjorde andra saker med andra tjejer och sen slutade det så jag borde inte ha de här dagarna längre. Och jag vet att Chase inte är med andra tjejer för min varg säger det till mig. Han har inte varit det på fyra månader nu.
Megan tar tag i min arm och drar mig till hörnet även om vi båda vet att barnen kommer höra allt. "Lyssna, jag förstår men borde du inte ha kommit över det nu? Säg till din varg att ta sig samman eller något. Jag älskar dig men jag gillar att vila på mina lediga dagar. Särskilt under helgen."
"Jag vet," jag kliar mig i nacken, "jag vet inte. Jag har redan varit hos flockläkaren men han säger att det varierar. Vissa har ont hela tiden och andra har ont vid specifika tider på dagen, han säger att jag är en av de lyckliga."
Megan fnysar, "Lycklig, my ass..." Hennes ögon mörknar för en sekund, "Kan det vara..." Megan lutar sig närmare mig. "Är du inte över honom eller...?" frågar hon mig genom tankelänk.
Jag ger henne en blick, "Du vet att jag är det."
Hon lutar sig tillbaka, "Okej då." Hon rynkar pannan och snor åt sig påsen från mina händer, "Det borde finnas chokladkakor här annars svär jag att jag förklarar krig mot din pigga rumpa."
Jag gör en min, "Jag är trött på att du säger pigg, bara sluta." Jag skakar på huvudet och går ut men inte innan jag hör hennes högljudda skratt.
"Åh hej, jag har letat efter dig."
Jag stannar och vänder mig om. "Åh, hej Xavier." Han tornar upp sig över mig och ger mig ett leende.
Xavier är en medlem i flocken och nästa i tur som beta. Han är väldigt trevlig men framför allt är han snygg. Jag gillar Jeremy och Xavier kommer inte i närheten, men han har den där bad boy-aura. Det är lite attraktivt, lite grann.
"Hej, alfahanen vill att du går till hans kontor. Han säger att det är viktigt."
"Åh okej." Jag rynkar pannan, "Sa han vad det gällde?"
Xavier kliar sig i nacken. "Nej, han sa bara att jag skulle skicka dig direkt. Jeremy, Jesse och Victor väntar redan."
Mitt hjärta bultar av förväntan, "Kommer du för att hämta Megan?" Jag pekar bakom mig.
"Ja, ni båda har era tankelänkar blockerade av någon anledning." Han höjer ögonbrynet, som om han undrar varför.
Alla vet att jag blev avvisad men bara alfahanen och mina vänner vet att jag har de där dagarna. Och jag vill inte att andra ska veta. Jag är bara rädd att de ska säga saker som får Jeremy att må dåligt eller något liknande.
Jag skrattar nervöst, "Jag-jag vet inte men eh... jag hämtar Megan." Han nickar och jag vinkar hejdå.
Efter att ha hämtat Megan och ordnat en ersättare till henne, beger vi oss till alfahanens kontor.
"Äntligen, jag trodde jag skulle åldras härinne!" Victor slänger upp armarna i luften.
"Var inte dramatisk," jag himlar med ögonen och sätter mig bredvid Jeremy. Han ler och tar min hand.
"Jag är glad att ni alla är här. Jag ville diskutera ett ganska känsligt ämne."
"Ska du flytta oss till olika grupper?" Megan ställer sig upp, redan redo att protestera.
Medlemmar som är på arménivå och kan undervisa placeras i grupper där de tränar grupper som grupp, par eller individer. Jobb som bevakning, träning och försvar roteras.
"Inte alls," alfahanen lutar sig tillbaka i stolen, "Det är något jag inte har kontroll över."
"Blir vi avskedade?!" Victors ögon vidgas. "Det var inte jag! Jag sa till Megan att inte göra det!" Victor anklagar.
"Hallå!" Megan slår honom på axeln.
"Vad gjorde ni?!" Alfahanen skakar på huvudet, "Det är inte poängen. Jag menar..." han tar ett djupt andetag, "Vi pratar om det senare." Han ger dem en menande blick.
"Har vi fått ett nytt uppdrag?" frågar Jesse.
"Ja, men det här uppdraget kan kräva mer än en månad."
"Det är okej," Jeremy rycker på axlarna, "Vi har gjort längre." Jag nickar instämmande.
Det är inte lätt att träna andra flockar. Det längsta jobbet jag har gjort var tre månader för en samarbetsflock som hade problem med en brutal rogue-flock. Som tur var blev ingen allvarligt skadad.
"Det handlar inte om tiden utan om namnet på flocken."
Mina händer börjar svettas och min varg börjar dansa. Snälla låt det inte vara...
Alfahanen ser skyldig ut, "Jag skulle skicka en annan grupp men de är alla på uppdrag. Och vi behöver vår armé här. Jag ber om ursäkt, Lily."
Där kom det.
Smärtan i bröstet är tillbaka. Jag lägger handen på bröstet och griper tag i min tröja där hjärtat sitter. Jeremy spänner sitt grepp om min hand.
"Jag är förvirrad, varför ber du om ursäkt-" Megan slår Victor innan han hinner avsluta meningen.
"Pappa, du är alfahanen. Ring bara en annan grupp och flytta dem dit."
"Det har jag redan gjort. Men alla gruppledare säger att de är mitt uppe i sina uppdrag. Om jag skickar er dit eller byter runt grupperna kan de andra flockarna avbryta våra samarbeten eller vårt förtroende kan brytas," alfahanen ser kluven ut, "Vi kan inte få dem att börja om från början."
"Varför inte?"
"Det är komplicerat. Grupperna är halvvägs klara. Att ta dig dit skulle försena processen och störa de system som skapats."
"Det låter inte komplicerat. Det är de som bad om hjälp."
"Vi kan bara säga upp kontrakten..."
"Jag sa nej!" Alfa hanen slår näven i bordet, "Min far arbetade hårt för att skapa fred med olika flockar, jag tänker inte förstöra det."
"Pappa - hon är inte redo," Jeremy sneglar på mig.
Jag rynkar pannan, "Vad menar du?" Våra blickar möts.
"Jag bara..." Jeremy avslutar inte meningen. Våra händer skiljs åt och han blir röd i ansiktet. "Jag tror inte att det blir bra. Du kanske behöver mer rådgivning eller-"
"Lily, jag tror att vad min son menar är att du inte är redo att möta din partner. Du har fortfarande de dagarna och du är mer än hundratals mil bort, länkar blir svaga." Han suckar, "Men din verkar inte försvagas. Det skulle inte vara rätt att tvinga dig att åka om det bara kommer att skada dig."
Mitt bröst brinner av beslutsamhet, "Jag tror att jag är vuxen nog att bestämma vad jag kan och inte kan möta." Jag reser mig upp, "Jag gör det."
"Vad?" Jeremy reser sig med en blick av misstro.
"Lyssna, bara för att jag fortfarande har de dagarna betyder det inte att jag inte har kommit över honom. Lita på mig, jag skulle inte vara med dig om jag fortfarande hade känslor för honom." Jag försöker förklara mig. Sedan slutar jag när jag inser att jag inte behöver men känner ändå behovet. Dessutom vet jag att de alla kan höra mitt bultande hjärta och känna lukten av svetten som samlas i pannan.
"Jag litar på dig," Jeremy tar tag i mitt ansikte och lutar sig nära, "Jag litar inte på honom."
"Han har rätt. Chase kanske valde sin far och sin flock men han såg sårad ut när vi lämnade. Han låg i fosterställning i typ tjugo minuter." Jesse flinar medan han ser ut i fjärran.
"Det var nog länken. De säger att avslag gör fruktansvärt ont." Megan kommer till min räddning.
"Jag vet inte, partnerdrag är starka. Att vara där skulle kunna... väcka vissa känslor." Jesse sneglar på Jeremy som drar mig tätt intill sig beskyddande.
Jag drar mig undan och vänder mig mot Jeremy, "Jag gillar dig men jag är vuxen. Jag vill. Jag är arg att han gjorde så mot mig men," jag tar ett djupt andetag, "jag vill att han ska se att jag klarar mig utan honom. Jag vet inte - jag vill visa de människorna att jag står stark."
"De säger att den bästa formen av hämnd är att bli bättre," Megan inflikar men höjer händerna när Jesse blänger på henne. Jag nickar och ställer mig bredvid Megan. Megan ger mig en uppmuntrande nick.
"Och de säger också att det betyder att du inte har kommit över den personen. Du borde inte behöva bevisa något."
"Hon behöver inte svara dig, Jesse!" Megan snäser.
"Jag är bara orolig! Kan du klandra mig??"
Jeremy stelnar till och drar mig in i sina armar, "Okej, låt oss göra det på ditt sätt." Jag höjer ögonbrynet. "Inte för att du behövde mitt tillstånd," säger han snabbt.
"Vad?!" Jesse ser orolig ut, "Jag vet inte om det är en bra idé-"
"Jesse, du har gjort din poäng men det är inte upp till dig att bestämma," Alfa hanen suckar, "Jag hade hoppats att du skulle ha frivilligt tagit extra lektioner eller extra träning men om det är vad du vill."
Jag nickar.
"Jag säger inte att det är en dålig idé eller att du är svag, men det har bara gått ett år. Jag - vi är alla oroliga för att det här kommer att påverka dig negativt. Vi vill inte se dig sårad. Vi älskar dig."
Jag ler, "Tack Jesse, men jag vill göra det. Jag kan inte undvika dem för alltid. Vi har ett samarbete med dem."
"Inte om vi bryter det..." sjunger Victor.
"Absolut inte," alfahanen blänger på honom, "Det spelar ingen roll vilka de är, men där finns barn, mödrar, fäder, som vi inte kan svika."
"De är också de som mobbade Lily, pappa."
"Jag är medveten om det, Megan. Men som jag har sagt, att inte hjälpa dem är som att säga att de inte spelar någon roll. De är som barn och vi är de vuxna. Någon måste hjälpa dem att förändras och någon måste vara mogen nog att göra det."
Och för första gången sedan jag blev medlem i Dark Moon Pack, känner jag en koppling till alfahanen. Jag hatar Red Dawn Pack med passion, men samtidigt vill jag tro att de är vilse och behöver vägledning från människor som inte är lika smutsiga som deras alfa. Men samtidigt är många vuxna och borde veta vad som är rätt och fel. Finns det inte en viss tid när de borde kunna bestämma sig för att sluta?
Det är synd att de följer trenderna och de missledda människornas exempel. Visst måste några av dem känna sig skyldiga eller fel?
"Vad tänker du på?" Jeremy sticker in huvudet genom mitt sovrumsfönster.
Jag smalnar ögonen lekfullt, "Jag sa att du skulle knacka." Jag korsar armarna.
Han ser generad ut när han stänger dörren och kliar sig i huvudet, "Jag visste inte om du skulle svara."
"Jag tror du ville se mig naken."
"Förutom det..." han ler.
Jag fnyser, "Perv."
Jeremy sätter sig bredvid mig, "Men på riktigt, jag känner att du är arg på mig eller något?"
"Vad får dig att säga det?" Jag undviker hans blick.
"För under middagen satt du långt ifrån mig och kallade mig ditt 'problem'." Han gör luftcitat, "Och sedan kom Megan fram till mig, sparkade mig i skrevet och sa att du är arg på mig." Förbaskade Megan.
"Jag vet inte. Jag känner bara att du tror att jag kommer gå tillbaka till Chase eller något," Mitt hjärta hoppar över ett slag för att vara helt ärlig, jag vet inte om jag kommer göra det.
Jag gillar Jeremy men att vara runt Chase gör mig mer nervös och ibland upphetsad. Och jag har bara sett killen två gånger och han får mig redan att känna mer än Jeremy.
Jag kan inte hjälpa det, vi har en länk.
"Kommer du göra det?" Jeremy tar min hand och börjar spåra linjerna i min handflata.
"Nej."
"Okej."
"Vad?" Jag möter hans blick, "Bara sådär?"
"Bara sådär," bekräftar han. Mitt hjärta hoppar över ett slag och jag trycker min kropp mot hans.
"Jag gillar vart det här är på väg." Han sveper armarna runt mig.
Jag slår honom på axeln, "Du är en perv... men jag gillar dig."
"Jag hoppas det för vi är pojkvän och flickvän," säger han självsäkert.
"Jag antar det," ler jag när hans armar stramar åt. Han drar mig upp till ögonhöjd och smalnar ögonen lekfullt, "Du antar?"
"Jag antar det..." jag avbryter när våra hjärtan dunkar i våra bröst. Som ett.
"Låt oss göra slut."
"Nej," den här gången stramar jag mina armar runt honom. Jag lägger mitt huvud på hans hals och ger den en puss. Han ryser.
"Du är så kåt!"
"När blev du så här?! Megan är ett monster!"
"Vad?!" Dörren öppnas, "Jag hörde mitt namn."