Kapitel 5 (Del 2) - Blå är en dominerande färg
Lily
Lycka är en lyx.
Den är så dyr. Oavsett hur många gånger man ber, blir dagarna längre och längre. Så långa att man tappar hoppet och önskar att man aldrig blivit född. Jag bad alltid om ett mirakel men inget hände någonsin. Jag var fortfarande en utstött.
Nu är jag en del av en annan flock, känner lycka och är omgiven av människor för första gången. Jag gillar att tänka att det fanns en anledning till det. Jag hatar hur lång tid det tog, men om jag måste välja, skulle jag vänta så länge som behövdes bara för att hamna med Dark Moon Park.
"Du vet, det har bara gått ett år men du kan redan slå Jesse i en kamp. Om det inte är framsteg vet jag inte vad som är," Jeremy ser stolt ut.
"Hon fattar och jag fattar, släpp det snälla." Jesse ber. Jag kan inte låta bli att le.
"Men å andra sidan, du blev ju slagen av en bebis typ tjugo gånger." Mitt ansikte bränner av skam.
Det var svårt men jag lyckades äntligen stå upp för mig själv och känna mig självsäker i processen. Först försökte vi ändra min klädstil men jag kände mig fortfarande densamma. Sedan försökte de göra mig arg men jag kunde inte. Och sedan föreslog alfahanen att jag skulle lära mig olika kampsporter. Efter en vecka med karate kände jag mig redan som en ny person.
*"Hur ser jag ut?" Jag kommer ut från badrummet och kliar mig i nacken. Deras munnar gapar.
"För mycket?"
"Du ser het ut!" tjuter Megan.
"Jag antar det men jag känner mig obekväm. Måste de här shortsen vara så tajta?" Jag rynkar pannan medan jag försöker röra benen. Men så fort jag gör det känner jag en vindpust och stänger dem lika snabbt igen.
"J-jag håller med." Jeremy blockerar min syn från Victor. "Kanske borde du prova mjukisbyxor och en tröja."
Megan skjuter bort honom, "Det kan vi göra men med den här outfiten kommer du säkert att få en pojkvän." Megan ler, "Eller hur Jeremy?" Jeremy blir röd.
"Jag tror det också. Kommer du ihåg Xavier? Han har inte slutat stirra på dig sedan du gick med," lägger Victor till. Jag rodnar, hur kan han säga det så högt?
"Xavier?" Jeremy ser inte glad ut, "Jag gillar honom inte. Han är en player."
Victor kliar sig på hakan, "Inte alls. Han har bara haft en flickvän." Jeremy himlar med ögonen och tittar på marken med en ilsken blick.
Jag känner hur mitt ansikte blir varmt av möjligheten att Jeremy kanske gillar mig mer än som en vän. Megan har försäkrat mig men Jeremy avvisar mig ibland så jag har aldrig varit helt säker. Megan säger att det finns en värdefull anledning men jag tror inte han gillar mig lika mycket som jag gillar honom.
"Låt oss gå. De väntar på dig."
Vi går ut till gymmet, där det finns varulvar i alla åldrar som väntar på att bli tränade i karate. Vänta, är det där en bebis? Jag ser typ fem farmödrar.
När jag är på väg att gå därifrån, drar Megan mig tillbaka och puttar mig mot de andra. Precis bredvid bebisen. Bebisen kastar en blick på mig och vänder sig sedan bort, som om jag inte finns.
Jag gillar det här inte alls.
Läraren får oss att sitta i en cirkel, och återigen hamnar jag bredvid bebisen. Läraren instruerar oss att hitta en partner att duellera med så han kan se hur mycket träning vi behöver för individuella lektioner. Jag glider bort från bebisen men den sätter sig framför mig med ett leende. Är det fel att säga att jag är rädd?
Ena sekunden står jag upp, nästa ligger jag på magen.
Jag hör Megan och Victor skratta i bakgrunden. De har satt dit mig! Hur kan en bebis slå mig? Det måste vara en vuxen!
Jag marscherar mot dem, "Hur kunde ni lura mig?" Jeremy rätar på sig och skakar på huvudet.
Megan slutar skratta. "Vad?" Hon kväver sitt skratt.
"Den där lilla bebisen är egentligen en vuxen, eller hur? Jag trodde ni skulle hjälpa mig att lära mig slåss, inte förödmjuka mig." Jag vill vara arg men kan inte låta bli att le lite.
Victor skrattar, "Det är ingen bebis. Den är bara fyra år gammal." Det gör saken lite bättre. Något petar mig i låret. Jag tittar ner.
"Jag väntar på dig." Bebisen stirrar på mig och pekar med ett knubbigt finger i mitt ansikte.
Jag backar bort.
"Lily, jag tror du stryper mig." skämtar Jesse. Vi släpper alla taget och ligger bara på min säng, njuter av tystnaden.
"Vad sägs om den gången vi fick dig att fråga ut den där killen?"
"Vad?!" Jeremy sätter sig upp med stora ögon. Jesse och jag följer efter.
"Gå och fråga honom," Megan puttar ut mig ur buskarna. Tonårskillen får syn på mig och ler. Jag spärrar upp ögonen och hoppar tillbaka bakom buskarna, ansiktet brinnande.
"Jag kan inte! Han såg mig!" Jag hukar mig ner och gömmer ansiktet i händerna.
Någon slår mig på axeln, "Det är ju meningen! När jag frågade ut en tjej, fick jag självförtroende. Kanske blir det samma för dig."
Jag lyfter huvudet, "Men du är ju snygg! Jag är bara en potatis!"
"Jag antar det. J-jag menar-" Jag gömmer ansiktet igen. Till och med Jesse tycker jag är en potatis! "Nej! Jag menar att jag vet att jag är snygg! Inte om potatisdelen!" Jag känner hans stora händer skaka mina axlar.
"Kan jag hjälpa dig!?" Jag sätter mig upp med stora ögon. Jag tittar runt men Megan och Jesse är ingenstans att se. Jag tittar upp och möter tonårskillens blick.
"F-förlåt?" Jag tar ett djupt andetag. Istället för att säga något, räcker tonårskillen fram sin hand. Jag tar den och han hjälper mig upp.
"Jag menade bara att du har följt efter mig i typ en vecka, jag vet inte om du tänker döda mig eller något."
Jag skrattar nervöst, "Nej! Nej... Jag menar." Jag sänker rösten, "Jag har bara velat säga att... att..." Jag tystnar när hans blick borrar sig in i mig.
Han ler.
"Att jag gillar dina skor!" ropar jag.
Han backar och slår sig några gånger på örat, "Jag tror du just skadade min trumhinna."
"Nej, jag menar. Jag undrade bara... du vet..."
"Jag vet?" Han rynkar pannan och lägger en hand på hakan, fundersam. "Jag tror inte jag vet."
"... Skulle du vilja gå på en dejt med mig?" Orden kommer snabbt och jag lägger händerna framför ansiktet, redo för avslag.
"Visst. Du verkar cool."
Jag låter händerna falla, "Vad? Verkligen?" Min mun gapar av förvåning.
"Ja. Här, låt mig ge dig mitt nummer." Han tar fram en penna och skriver numret på min hand. Jag stirrar bara på honom.
"Bara skicka ett sms med datum och tid. Jag hämtar dig."
"O-okej."
"Bra. Jag måste till jobbet men jag väntar," Han ler och går iväg efter att ha vinkat hejdå. Jag vinkar tillbaka i ett töcken.
"Var det så svårt?"
Jag hoppar till.
**
"När hände det här? Var var jag?" Jeremy ser orolig ut när han lägger händerna på mina axlar. "Hände något mer? Gick du på dejt med honom?! Är han en del av vår flock?"
"Nä," Jesse avfärdar honom, "Han var människa."
"Jag skulle..." Jag avbryter mig och skrattar, "Men jag tvättade bort hans nummer när jag gick på toaletten. Det var en olycka." Jag fnissar åt min dumhet.
"Jag gillar det fortfarande inte..." Jeremy lägger sig ner igen men blänger fortfarande på Jesse.
Min dörr flyger upp.
"Ingen säger något!" Megan väser när hon rusar in i min garderob och stänger dörren. Sekunder senare stormar Victor in genom dörren.
"Har ni sett Megan?" frågar han ilsket. Vi skakar på huvudet och försöker dölja vårt skratt åt hans gröna hud. Killen skulle kunna passera som Shrek om han inte var så smal som en penna.
"Vad hände med dig?" frågar Jeremy roat.
"Megan hände." Han pressar fram orden. Vi hör Megans fniss och Victor ler med en djävulsk glimt i ögonen. Han går till garderoben och ställer sig vid dörren.
"Åh Megan. Det är jag, Lily! Och jag har kakor." Han sjunger med en gäll röst.
"Jag låter inte så," känner jag mig lite förolämpad. Dörren flyger upp och träffar Victor i ansiktet.
"Var?" Hon hoppar ut ur garderoben och rör desperat huvudet runt rummet. När hon får syn på Victor svär hon och skjuter mig framför sig. Vilken fräckhet.
"Megan..." Victor morrar och håller sig om kinden.
"Lily hjälpte mig." Hon erkänner snabbt.
"Du skulle inte säga det," muttrar jag lågt. Victor morrar igen och vi backar undan, och puttar Jesse och Jeremy framför oss. Till min förvåning ställer sig Jeremy och Jesse bredvid Victor.
"Vad har du att säga till ditt försvar?" frågar Jesse, medan han och Jeremy står bredvid Victor och försöker se allvarliga ut.
"Eh... jag älskar dig." säger jag nervöst.
"Vänta, varför står du på Victors sida? Du ska ju älska mig!" anklagar Megan.
"För att det är grön hud. Du borde ha valt orange som hans hår, det är hans bästa färg."
"Jag tycker blått är mer dominerande. Du vet... för män." Jesse rycker till och höjer händerna i luften som för att säga 'jag ger mig'. Jag suckar, medveten om att Megans 'feministiska' sida kanske kommer fram.
Megan himlar med ögonen, "Säger den som inte kan slå Lily i en kamp."
Jesse blir röd i ansiktet, "Jag menade inte så! Jag sa att blått är en färg som symboliserar pojkar när de föds. Ser du inte alla babykläder? De flesta är blå!"
"Jag kan inte vänta tills du hittar din partner. Jag ska se till att hon vet hur mycket av en gris du är!" morrar Megan.
"Inte om jag inte låter dig!"
"Finns det någon annan Victor här?" frågar jag till ingen särskild i hopp om att Jesse ska släppa ämnet.
Victor skakar på huvudet, "Jag tror inte det."
Jag suckar. En hand greppar min midja och drar mig nära tills jag känner en bröstkorg. Mina ögon möter Jeremys busiga blick. Trots att våra vänner grälar, tittar han inte bort.
"Jag gillar dig" Jeremy lutar sig ner och kysser mig på läpparna.
"Mina ögon!" ropar Victor och Megan tillsammans och låtsas svimma.
"Ni är bara avundsjuka för att han är min." svarar jag och de sätter sig genast upp.
"Usch. Jag är inte gay, Lily." Victor ryser av äckel. Han ger Jeremy en snabb blick och nickar. "Dessutom har Jeremy ingen rumpa."
"Det har jag visst!"
Megan tillägger, "Det är bara äckligt att se min syster kyssa min bror." Jag sträcker på läpparna till ett brett leende. Hon vet hur man får folk att känna sig speciella, det ska hon ha.
"Vad som helst. Jag kan kyssa min flickvän när jag vill."
"Jag kommer spy," varnar Megan.
Jesse suckar innan hans ögon lyser upp, "Vem är på för en övernattning? Jag tror inte jag kommer kunna sova ändå."
Vi håller med. Det var ett tag sedan vi var upptagna med träning eller resor till andra flockar. Jeremy och Jesse har varit särskilt upptagna eftersom de är nästa i tur att bli Alfahanar.
"Okej," Jesse knäpper med fingrarna, "Den som inte kommer inom fem minuter får göra popcornen."
"Hej! Det är inte rättvist! Jag är alltid den som är sen." gnäller Meagan.
"Precis."
"Okej. Klara, färdiga, gå!" Och med det försöker alla springa ut ur mitt rum men eftersom de alla försöker komma ut samtidigt fastnar de i dörröppningen.
"Flytta på din platta rumpa, Jeremy!"
"Hej! Du armbågade mina kulor!"
"Det där är mitt bröst, din snuskhummer!"
"Tryck inte!"
"Megan! Sluta sparka mig!"
"Hej!" De vänder sig alla mot mig.
"En i taget." säger jag långsamt. De nickar och går ut en i taget. De tittar tillbaka på mig när de är ute ur dörren.
"Bättre."
Och de är iväg.