Kapitel 3 - Tillbaka till helvetet
Lily
Jag trodde aldrig att jag skulle komma så här långt. Att jag skulle återvända till flocken jag en gång försökte fly från. En del av mig tänkte på att hoppa ut ur bilen och bara springa iväg igen.
Men jag kunde inte.
Jag vill inte möta min familj igen. Eller honom. Den som avvisade mig utan att ge mig en chans. Det gör ont, men jag vet att det inte finns någon återvändo nu. Jag står redan utanför flockhuset med dessa varulvar vid min sida som tog mig tillbaka.
Jag försöker hålla mitt ansikte uttryckslöst när vi går in i flockhuset. Hans doft är stark. Så stark att min varg gråter inombords och tårarna hotar att rinna ner för mina kinder. Jag blinkar bort dem och tittar ner i golvet medan jag står längst bak, försöker att inte bli sedd.
"Välkommen till mitt land, Alpha Parker. Jag är Alpha Green." Alpha Green står framför de mest framstående familjerna i flocken. Mina gamla klasskamrater - mina mobbare - med dem som om de inte är ruttna och besudlade i svart.
"Ja, vi pratade i telefon."
Mitt hjärta fortsätter att bulta, bulta så hårt att några flockmedlemmar framför mig vänder sig om för att titta. Jag håller blicken på golvet, delvis rädd att de ska se historien bakom min blick.
"Är du okej?"
Jag hoppar till och lägger en hand på hjärtat, stirrar på Jeremy i misstro. För ett ögonblick ser han ångerfull ut men ett leende sprider sig på hans ansikte.
"Vad?" Hans leende verkar bli större. Under andra omständigheter skulle jag tycka att leenden är lite kusliga men Jeremys leende är för glatt och bara... sött.
"Jag mår bra," säger jag och rensar halsen, och bestämmer mig för att blänga ifall han fångade mig stirrandes på hans läppar för länge. Han skrattar och lutar sig ner tills hans andedräkt når mitt öra, "Varför skakar du då?" Han lutar sig tillbaka och jag följer hans blick till mina knäppta händer. Trots att mina händer är hårt sammanflätade, skakar de och är svettiga. Tanke efter tanke korsar mitt sinne men det finns ingen jag vill nämna där andra kan höra.
"Jag fryser."
"Det är sommar."
"Min kropp kan inte känna det."
Han smalnar sina ögon. Jag gör detsamma. Han höjer ett ögonbryn, jag höjer mitt. Ett mjukt uttryck korsar hans ansikte men jag kan inte kopiera det när min partners doft blir mer framträdande i flockhuset. En dörr öppnas och det fyller mina näsborrar, berättar för mig att han är i samma rum som jag.
Jeremy rensar halsen och kliar sig i bakhuvudet, "Vill du... ha min jacka?"
Tänker att jag hörde fel frågar jag, "Vad?" Mitt sinne borde nog fokusera på hur nervös och blyg han ser ut men istället fokuserar det på varför han skulle ha en jacka på sommaren, en av de hetaste dagarna för den delen.
"Du sa att du fryser. Det finns några i bilen, jag kan... hämta en åt dig?"
Det slår. Det är ett långsamt slag men mitt hjärta verkar bli varmare. "Nej, jag är okej." Blickar riktas mot min rygg och jag känner mig obekväm och skamsen. Varför är detta med partner så fel? Varför måste jag känna skam för något så litet som detta? Jag pratar bara med en kille, en kille som inte är min partner men det är inte mitt fel. Varför ska jag lida för en annans misstag?
"Titta på dessa två turturduvor. Trodde inte att du skulle jobba så snabbt, min bror." Megan viskar retsamt när hon står framför oss med ryggen mot Alpha-utbytena. Säger hon verkligen det? Jag var inte medveten om att det såg ut så. Jag känner en liten fladdring i mitt skam- och smärtfyllda hjärta.
"Varför viskar ni?" frågar Victor oss i en viskning. Jag hade glömt att han fanns. Han var så tyst i bilen och jag var så nervös att hans existens undgick mig. När jag tittar närmare på hans ansikte verkar det finnas saliv i mungipan. Han måste ha somnat under resan och dreglat.
"Jag undrar samma sak. Glömde ni att vi är varulvar och kan höra flera mil bort?" Jesse talar med jämn ton men jag kan se att han tycker att vi är de dummaste människorna i världen. Det är inte så att jag glömde men det är det faktum att det får mig att känna att jag har mer privatliv än jag faktiskt har. När man är varulv kan alla höra vad andra säger om de fokuserar på den personen eller gruppen vilket förhindrar folk från att ha privatliv när de är offentliga.
Jeremy skrattar, det är obekvämt för honom, jag kan se det. Jag öppnar munnen för att förneka att det finns någon attraktion till honom eftersom jag har hittat min 'partner' men mitt hjärta slår snabbare. Mina händer börjar skaka och mina ögon blir stora. Håren på min kropp reser sig och mina ben känns svaga. Den sanna effekten en partner ger sin partner.
"Lily."
Nej, varför säger han mitt namn? Det låter så bra också.
"Lily?"
Det finns tvivel i hans röst, som om han inte tror att det är jag. Kan han inte känna det? Jag fick höra att partners är de enda som kan känna din naturliga doft. Även i en plats med en miljon människor skulle han kunna märka mig från min doft.
"Det är du." Han står framför mig. Ser ut som en måltid med grädde och jordgubbar. Min varg ylar.
Jag känner de andras närvaro bredvid mig. Megan lägger en hand på min axel och jag hoppar till av förvåning. Det känns ganska trevligt, antar jag. Å andra sidan känner jag henne inte så väl, så jag känner mig lite obekväm.
"Chase?" Debra dyker upp bakom honom och flämtar när hon ser mig. Hennes ögon granskar människorna bredvid mig och jag kan se att hon är irriterad.
"Vad gör du här?" Hennes röst är kort och otrevlig, "Borde du inte vara -"
"Du är här," Chases ögon lyser upp, "Jag trodde du hade lämnat." Han ser lättad ut. Min syn måste vara kass för några sekunder sedan avvisade den här idioten mig. Jag är så över honom.
"Jag var," han harklar sig, "Jag var orolig för dig." Eller inte. Förbannade starka parningskänslor. Min varg, å andra sidan, hoppar av glädje och vill att jag ska krama honom, men jag vet bättre än att lita på en skitstövel.
"Det gjorde jag inte." Jag väser orden ur min mun och känner en skarp smärta i bröstet. Det gjorde ont att säga det. Hans ansikte faller som om han förväntade sig att jag skulle hoppa i hans armar, låtsas som om han inte skadade och förnedrade mig.
"Åh, är du hennes bror? Vän? Pojkvän? Egentligen spelar det ingen roll. Vi hittade henne-" Megan slutar prata och skriker högt 'aj'. Det får allas uppmärksamhet, inklusive alfans. Fantastiskt, detta händer allt inom en vecka. Hurra.
"Varför nöp du mig? Jag var inte-" Jesse tystar henne.
"Jag vet mycket väl att du inte bara-"
"Tyst!"
"Han gjorde det!" Megan skriker till ingen särskild.
"Åh, jag har en annan sak att diskutera." Alfa Parker går mot oss, och som Röda havet, delar sig människorna för honom. Han tar tag i min arm, "Jag hittade henne på mitt territorium." Viskningar. Ahh hemma igen, vilken glädje.
"Du gjorde?" Alfa Green ser förvirrad ut, "Jag minns inte att jag sett henne här." Ja, du och alla andra.
Alfa Parkers ögon smalnar av misstänksamhet, "Åh? Hon sa att hon var en del av denna flock. Det är därför jag tog henne tillbaka. Jag skulle ha satt henne i fängelsehålan om jag inte litade på hennes ord." Hans ögon landar på mina, eld bakom dem.
"Hon är," Chases ord är små, osäkra. Hans ögon möter mina och de blir hårda, "Hon är min m-min vän." Aj. Min varg gnyr. Debra lägger en hand på hans arm och jag känner ett morrande bubbla upp i min strupe. Allas ögon landar på mig.
Jag spärrar upp ögonen och höjer händerna i luften, "Jag menade inte det." Jag skakar på huvudet, vill att alla ska veta att jag inte bryr mig men jag visste att den sårade blicken i mina ögon inte skulle ha missats av någon.
"Hon är också Debras syster, Lily." Förbaskat, han borde sluta säga mitt namn så där. Han betonar mitt namn och de andra viskar, redan viskande saker som 'hon är tillbaka' och 'jag trodde hon hade lämnat'.
Alfa Green ser generad ut men han rätar på sig, "Låt oss diskutera detta på mitt kontor. Ska vi?"
Alfa Parker håller med, "Men den här unge mannen och Lily ska följa med." Han höjer ett ögonbryn i min riktning, utmanar mig att säga emot. 'Nej', säger jag i mitt huvud. Det är som om han vet att det skulle störa mig.
"Kan vi följa med? Vi vill hålla koll på Lily." Jesse utbyter en blick med Alfa Parker och en röd linje passerar lika snabbt som den dök upp. Alfa Parker nickar.
"Okej, följ mig." Alla bugar när de två alforna går uppför trappan.
Jag står kvar, bara tittar när de klättrar uppför trappan och småpratar.
"Lily?" Jeremy knackar på min axel. Varför är han orolig för mig? Det är så märkligt men jag känner mig bra när hans ögon möter mina och hans läppar formar en bekymrad min.
"Jag vill inte."
När orden lämnar min mun, lutar Jeremy sig tillbaka. Han ser från Chase till mig, från mig till Chase, och sedan på trappan.
"Jag tar dig," Han ler och räcker ut handen. Jag tittar på den.
Min varg blir galen. Säger åt mig att ignorera det och gå till Chase. Att glömma det förflutna och fokusera på vad som kan bli av framtiden om jag bara går till Chase och förlåter honom.
"En tjej skulle vanligtvis ta hans hand, vet du?" Megan skrattar. Jeremy knuffar henne i revbenen, hans hand väntar fortfarande på min. Jag utbyter snabbt en blick med Chase, tar in hans irriterade ansiktsuttryck och lyfter min hand. Jag tar hans hand och lägger den tillbaka vid hans sida.
"Jag kan göra det själv," Jag tar ett djupt andetag, "Jag är en stor tjej." Jag går framåt.
Jag ville ta den men jag vet att han snart kommer att vara borta. När han lämnar, vem kommer då att finnas där för mig? Ingen. Om jag börjar lita på någon nu, vet jag att jag kommer att bli besviken.
Så jag går uppför trappan och in i rummet där min skam kommer att avslöjas framför dessa främlingar. Och framför min partner.