Kapitel 2 - täckt av lera
Lily
Mitt sinne försöker komma på idéer för att fly. Med tanke på min brist på träning och deras starka kroppar ger jag dem fem sekunder att fånga mig. Tio, om jag har tur.
De är på väg till Röda Gryningens flock, vilket betyder att jag har tre dagar på mig att fly innan vi når deras område. Jag kan klara det om jag ber att få gå på toa, men jag har en känsla av att alfahanen kommer se till att de andra håller ett öga på mig.
Ett snarkande bryter mina tankar. Det är Megan, för att vara mer exakt. Hennes snarkningar är tysta men irriterande, och för att göra saken värre är det kallt.
Jag håller andan när jag kliver ur sängen och smyger fram till fönstret. Jag tittar ner men ser ingen vakt. Ska jag? Jag kastar en blick tillbaka på henne, hon sover som en stock. Och marken är inte långt borta. Men hon är lite skrämmande...
Jag gör det.
Jag lyfter benet och svingar det utanför följt av det andra benet. Jag hör ett prassel och håller andan. Jag vågar mig på att titta bakom mig. Megan ligger vänd bort från mig, fortfarande sovande. Jag andas ut och skannar omgivningen. Om jag skadar mig, kommer jag att läka på ungefär en minut eller en timme, men jag är rädd för den smärtsamma läkningsprocessen. Jag blundar och hoppar, landar på händer och fötter.
En kort smärta går genom mina ben, men jag tar långsamma steg.
När jag tar mig in i skogen inser jag att det inte kommer att fungera om min doft är tydlig. Jag måste bli av med min doft men jag har inte sprayen just nu. Jag sniffar i luften. Något illaluktande träffar min näsa och jag följer riktningen. En stor sjö full av lera möter min näsa.
I en sekund stirrar jag bara på den. Den ser äcklig ut, mest för att den har samma färg som bajs. Med en suck går jag mot sjön och kliver i. Leran täcker mina skor tills jag inte kan se dem längre. Jag går längre in tills den når mina knän. Gåshud reser sig på min hud så fort den kalla leran rör vid jeansen. För att få det överstökat nyper jag mig i näsan och trycker ner knäna tills jag känner mig kall och tung överallt. Jag stannar kvar några sekunder innan jag bestämmer mig för att det är dags att lyfta huvudet innan jag drunknar. Jag trycker med benen och öppnar ögonen när jag känner doften av skogen.
"Trodde inte att du skulle göra det."
Jag slutar gnugga ögonen och vänder sakta huvudet mot rösten. Killen jag knuffade omkull är några meter bort, uppe i ett träd med det mest avslappnade ansiktet och benen dinglande från grenen. Jeremy.
"Ah," jag är mållös. Lite arg över att han bara lät mig hoppa i när han lätt kunde ha hindrat mig. Han ler och hoppar ner, hans leende försvinner inte ens när han landar på fötterna. Han går inte mot mig utan tittar bara på mitt ansikte som om han påminner mig om att det är täckt av lera. Jag rynkar pannan och torkar bort det från ansiktet, drar allt hår bakom örat.
"Vad?" Jag rynkar pannan lite, irriterad över att han inte ens tittar bort när en ekorre springer över grenen han just stod på. Han får mig att känna mig som en idiot. Han kunde ha stoppat mig och räddat mig från en förkylning.
"Du ser rolig ut."
Jag trodde inte att han skulle svara. "Det gör du också," svarar jag tafatt, men han skrattar bara. Vad är det här för konstig känsla?
"Du sjunker," säger han allvarligt igen och tar snabba steg mot mig. Han sträcker ut handen och förväntar sig att jag ska ta den. Jag tittar ner på mig själv och förbannar mig mentalt för att vara dum. Istället för att ta hans hand, trycker jag fram benen. Jag stönar när leran blir tung. Leran klibbar fast vid mina jeans så fort de kommer i sikte. Efter några fler försök flämtar jag och faller ner på knä.
"Jag kunde ha hjälpt dig, vet du."
Jag ignorerar honom och vänder mig om och sätter mig ner med benen mot lerpölen. Ur ögonvrån ser jag att han sätter sig bredvid mig och stirrar på mitt ansikte som om jag vore ett konstverk.
"Jag är inte kött."
Hans mun öppnas lite men han stänger den när jag vänder huvudet mot honom, "Allt jag gjorde var att erbjuda en hjälpande hand." Han stirrar tillbaka på mig så jag vänder huvudet framåt igen, känner hur mitt ansikte blir varmare snabbare än min kropp.
Jag slickar mig om underläppen, "Varför tar du inte tillbaka mig och berättar för Alfa? Jag vill få det överstökat." Jag är besviken över att jag inte kom längre men av någon anledning är det inte så hemskt som det borde vara. Jag blir inte fasthållen eller inslängd i en fängelsehåla, jag pratar med en kille. En trevlig kille.
"Jag skulle, men hans rum är så långt borta." Hans röst är lugn och avslappnad. Nästan som om han inte är rädd för att Alfa skulle kunna straffa honom för att inte rapportera mitt flyktförsök.
"Du vet, allt du behövde göra var att gå förbi sjön och du skulle ha varit fri."
"Vad?" Jag slutar torka jeansen. Han pekar till höger om sjön, där det finns en liten flagga som signalerar slutet på deras mark. Mitt ansikte hettar upp men han skrattar inte, han ler. Ett gulligt litet leende.
"Åh," jag känner mig dum. Jag var så rädd för att bli fångad att jag inte tänkte två gånger innan jag hoppade i en lerpöl. Om jag bara hade tittat mig omkring kunde jag redan ha gått därifrån som en fri kvinna. Han stirrar fortfarande på sidan av mitt ansikte men med ett fånigt leende den här gången. Jag kan inte avgöra om han vill skratta eller om han bara är riktigt glad. Jag håller mitt ansikte neutralt, "Jag gillar att vara äventyrlig. Du vet, som i filmerna."
"Jag förstår. Jag ville bara vara säker," Han ser sig omkring och gäspar.
"Jaha." Jag börjar torka mina jeans och mina armar, gör en grimas åt hur klibbigt och illaluktande det är. Om jag hade vetat att han tittade, skulle jag inte ha hoppat i och hamnat i den här röran. Utan att tänka på det frågar jag, "Borde inte du sova?"
Han tittar på mig som om jag vore galen. "Det är min tur att vakta territoriet." Åh. Jag hade glömt bort det. I flockar finns det alltid ett antal varulvar som vaktar territoriet ifall någon skulle komma in utan tillstånd eller om det pågår någon misstänkt aktivitet. De måste rapportera det, men den här killen rör inte ens en muskel.
"Ja, jag är förvånad att du inte visste det. Är din flock verkligen så oerfaren?" Han skakar på huvudet medan ett skratt undslipper hans läppar.
Jag gör en min, "Självklart visste jag det. Det är bara att jag har lera i hjärnan." Wow Lily. Du visar honom, tjejen.
Han skrattar, det är högt och låter inte påtvingat, "Vad du än säger." Jag blänger på honom, och han höjer händerna i ett jag-har-inte-gjort-något sätt.
Jag korsar armarna medan mitt hjärta hoppar över ett slag eller två. Han får mig att känna mig lugn vilket skrämmer mig eftersom han inte har bråttom att berätta för Alfan. Låter han mig få mer tid ute för att han vet att jag aldrig kommer att se natten igen? Snälla nej. Jag har inte ens börjat det nya livet jag ville ha.
"Aj, du trampar på min tå!" Rösten får honom att hoppa, inte av skräck utan av panik. Jag reser mig långsamt, leran tynger fortfarande ner mig.
"Svampar, Victor. Dina fötter luktar så illa att allt du har är svampar vid det här laget." Jag vet att det är Megans röst på grund av sarkasmen. Det och hon är den enda tjejen.
"Jag har inte svampar på mina fötter! Det är äckligt!"
"Du är äcklig!"
Jesse kommer ut ur buskarna med en irriterad blick, "Jag svär, ni kan inte vara tysta en sekund." Han vänder blicken mot killen, "Jeremy varför är hon täckt av lera?" Hans bekymrade uttryck överraskar mig.
Megan kommer ut ur buskarna följd av Victor. "Wow, du är en röra. Vänta, är det där mina jeans?" Hennes mun öppnas i ett 'o'. "Vänta, duh. Självklart är de det. Jag lånade ut dem till dig."
Victor skrattar, "Nu vet du att det inte är jag som luktar." Victor stannar framför mig och sniffar, "Tjej, du stinker." Jag tar ett steg bakåt, chockad. Jeremy går fram till oss och slår Victor i bakhuvudet, vilket får Victor att göra en min.
"Här." Jesse räcker mig en våtservett. Victor och Megan bryter ut i skratt.
"Vad ska den göra?"
"Allt hon kan göra är att torka sin stora panna," Victor håller sig för magen och faller till marken. Jag blänger på honom, men ett litet leende kämpar sig fram på mitt ansikte.
"Och det är därför du är singel," Megan himlar med ögonen när hon hoppar över honom. Hon granskar sina leriga jeans för en sekund, "Jag är glad att jag gav dig mina mensjeans."
"Mensjeans?" Jesse höjer ett ögonbryn, "Som i blodgrejen?"
"Vilken blodgrej?" Victor frågar nyfiket.
"Det där som tjejer får varje månad," muttrar Jeremy.
"Vad får de?"
"Mens."
"Vad är mens?"
"Men herregud, Victor." Jesses ansikte är rött av förlägenhet eller ilska.
Jag skrattar högt. Min mage börjar göra ont och jag faller till marken. Det gör ont men jag kan inte sluta skratta. Jag känner deras blickar men jag slutar inte. Det var evigheter sedan jag skrattade så här.
"Så hon skrattar."
"Hon är söt. Som en valp."
"Victor, var fick du den där valpen ifrån?"
Jag reser mig och torkar tårarna från ögonen. Mina ögon möter det gosedjur Victor har i sina händer, en brun valp med ett öga och blå fläckar.
Victor är tyst. Hans hållning är rak när han fortsätter att le, ett kusligt leende som får honom att se ut som en skurk. För att göra det värre, klappar han fortfarande på gosedjuret.
"Strunta i honom." Jeremys ögon möter mina.
"Grabbar," Jesse sniffar i luften, "Han är här."
Jag stelnar till.
"Varför är hon ute?" Alfan ser inte glad ut. Men kanske är det inte så illa. Om jag tas till fängelsehålan, slipper jag återvända till min flock. Jag blir en fånge men det är nog mindre smärtsamt.
"Jag behövde frisk luft!" ljuger Megan lätt, "Och eftersom det är mitt jobb att se till att fången inte rymmer-"
"Hon är egentligen inte en fånge," muttrar Jeremy.
"-tog jag med henne. Jag sa åt dem att följa mig så jag inte skulle vara ensam." Megan ignorerar honom. Varför ljuger hon? Jag öppnar munnen men innan jag hinner säga något dras mina händer bakom ryggen och hålls fast. Jag antar att jag inte ska säga något.
Jesse talar bakom mig, "Ja, och jag behövde gå på toa men det kändes bättre ute..." Jag känner honom inte så väl men jag är säker på att han ångrar sig nu.
"Varför gjorde du inte bara-" Alfan tar ett djupt andetag, "Jesse, snälla säg att du skojar? Victors dumhet smittar väl inte av sig... eller?" Alfan ser genuint oroad ut.
"Vad?" Victor tappar kotten från sin hand.
"Nej. Den behövde bara känna vinden."
"Hon är täckt av lera," påpekar alfan.
Tystnad.
"Okej!" Megan gäspar, "Det är så mörkt! Godnatt min familj. Må era drömmar vara fyllda med marshmallows och Coca-Cola." Hon går förbi alfan men han sträcker ut en hand framför hennes ansikte. Utan att bryta steget går Megan tillbaka till sin plats. "Egentligen väntar jag bara här med er."
"Jag vill att ni alla stannar här och vaktar som straff för att ni inte lydde min order," Hans ögon landar på mig, "Lily, följ mig." Hjälp.
"Vad?!" Jesse flämtar.
Ignorerande protesterna går alfan framåt. Jag följer motvilligt efter honom. Mina knän blir svaga när jag ser byggnadens ingång.
Och jag känner som om jag är tillbaka där jag började.