Kapitel 7
Rachels nyfikenhet väcktes av hans mystiska uppträdande. "Du får berätta först, sedan bestämmer jag om jag ska följa med."
Robert suckade hjälplöst. "Rachel, om jag berättar för dig, finns det ingen mystik kvar."
När han såg hennes besvärade uttryck kunde Rachel inte låta bli att skratta.
När Michael kom ut från domstolen såg han en man som lutade sig nära Rachels öra och viskade något. Hon skrattade så glatt. Han var på väg att kliva in i bilen men stannade, vände sig om och stirrade kallt på dem, med ögonen fyllda av ilska.
Sedan de gifte sig hade Rachel aldrig skrattat så där. Allt han någonsin hörde var hennes ändlösa klagomål om irriterande småsaker, och när hon tittade på honom var hennes ögon fulla av försiktighet. Michael gillade faktiskt inte att hon var så; det gjorde honom irriterad.
Han hade inte förväntat sig att efter skilsmässan skulle hon verka som en helt annan person, strålande ett bländande ljus inifrån och ut. Michael hånlog inombords, 'Är det på grund av den där mannen? En otrogen kvinna är inte värd en andra blick!'
"Herr Smith?" David påminde försiktigt sin chef, som inte hade satt sig i bilen än.
Michael drog tillbaka blicken och satte sig i bilen. "Vi åker tillbaka."
David kunde inte låta bli att känna att Michael var väldigt arg, hans ansikte skrämmande.
Rachel hade precis satt sig i passagerarsätet när hon fick en skymt av Michael som lämnade. När deras bil körde iväg stirrade hon tomt på träden som svischade förbi utanför.
Robert märkte hennes melankoli och frågade försiktigt, "Rachel, vad tänker du på?"
Rachel ryckte till och log. "Ingenting."
Från hennes vinkel såg Roberts profil mer definierad ut, med ett något blandat utseende. Michael hade varit den stiligaste killen i skolan då, men Robert var minst lika attraktiv, med breda axlar, smal midja och långa ben, jämförbar med en internationell modell.
"Varför valde du modellbranschen?" frågade Rachel. Hon hade trott att med hans bra betyg skulle han ta den akademiska vägen.
"Jag provade på en casting spontant, och oväntat blev jag modell efter det." Han sneglade på Rachel genom bilspegeln och låtsades fråga nonchalant, "Rachel, gillar du inte modellbranschen?"
Rachel skakade på huvudet, hennes röst mjuk. "Inte alls. Så länge du är framgångsrik och fortsätter utvecklas inom ditt område, är det samma sak."
Roberts ögon fylldes av glädje när han stadigt bromsade. "Vi är framme, Rachel."
Framför dem stod ett gammalt tvåvåningshus, med en äldre man med vitt hår som satt i en stol och drack kaffe.
Den äldre mannen, Richard Wilson, vände sig om och log mot henne. "Rachel."
Rachel blev förbluffad, kunde inte tro det.
Richard suckade. "Jag vet allt som hänt dig. Du har gått igenom mycket."
Hon kastade sig i hans armar, snyftande, "Farfar, var har du varit alla dessa år?"
För sex år sedan stals Skyline Corporations pengar, och bevisen pekade på hennes far som tjuven. Inte nog med att han blev avskedad av styrelsen, han riskerade också fängelse. Sedan flydde hennes styvmor och styvsyster med pengarna, och hennes far, deprimerad, hoppade från en byggnad.
Richard talade allvarligt. "Jag har undersökt stölden av företagets pengar alla dessa år och funnit att det var kopplat till TriStar Corporation. Din pappa blev en syndabock."
TriStar Corporation var det största fastighetsföretaget i Summit Ridge-distriktet, och dess ordförande var Ethan Brown, Mandys far.
Medan Rachel tänkte, tog Richard fram ett dokument och lade det i hennes hand. Han sa, "Rachel, detta är 51% av Skyline Corporations aktier. Fråga mig inte hur jag fick det; jag vet att du behöver det här."
Rachels ögon var beslutsamma när hon sa, "Jag ska hitta de som satte dit min pappa och bevisa hans oskuld. Jag ska inte svika dig, farfar."