Kapitel 3
John Davis, Rachels vän och en kille med en rejäl kassa, gav henne en orolig blick när hon hoppade in i Ferrarin. "Är du säker på det här?" frågade han, med en tveksam ton.
Rachel, som hade lett ända sedan hon lämnade Smiths hus, nickade med mer självförtroende än hon känt på länge. "Jag har aldrig varit så klar i huvudet," sa hon, och hennes leende lyste upp hennes ansikte och suddade ut år av olycka.
John suckade och såg henne stråla. "Jag trodde aldrig att du skulle lämna honom. Jag har oroat mig för dig de senaste sex åren. Varför föll du för den idioten?"
Rachel ryckte på axlarna. "Ja, vad tänkte jag egentligen?"
"Tur att du vaknade innan det var för sent. Ytterligare sex år och du hade varit gammal och utsliten," skämtade John, i ett försök att lätta på stämningen. "Jag funderade till och med på att, om du blev utkastad när du var gammal, skulle jag motvilligt gifta mig med dig. Vi har ju trots allt vuxit upp tillsammans."
Rachel himlade med ögonen åt honom, "Trevligt försök."
"Förresten," fortsatte John, och sträckte sig in i handskfacket. "Här är skilsmässopappren du bad mig förbereda. Ta en titt."
Rachel tog pappren från John och bläddrade igenom dem utan större intresse. "Jag tänker inte ta något från Michael. Jag har aldrig varit skyldig honom något tidigare, och jag tänker inte vara det i framtiden." Utan att tveka skrev hon under med en elegant signatur.
När John såg hennes beslutsamhet kunde han inte låta bli att skratta, "Okej, väldigt bestämt."
Rachel lade undan pennan och höjde ögonbrynen lite. "Vi åker till sjukhuset."
John sa, "Okej."
Översta våningen på sjukhuset, där VIP-patienterna behandlades, hade en tyst, dämpad atmosfär. När de hittade rum 1203 knackade Rachel på dörren och gick rakt in, hennes steg starka och målmedvetna.
I sängen såg en späd kvinna förskräckt ut över Rachels inträde, drog nervöst täcket upp till hakan, med tårar som fyllde hennes ögon. Hennes rädsla var uppenbar.
Michaels ansikte mörknade. "Vad gör du här?"
Rachel, oberörd av hans kalla mottagning, drog lugnt fram skilsmässopappren ur sin väska och räckte dem till honom. "Skriv under det här, så går jag direkt."
Michael kastade en blick på pappren, hans uttryck blev surt. "Du vill skiljas?"
Rachel strök en hårslinga bakom örat och log milt, hennes ton avlägsen. "Vad annars? Dessa sex år har verkligen varit en plåga för dig. Skriv under, så blir du fri, eller hur?"
Michael rynkade pannan, hans uttryck allvarligt, osäker på vad hon var ute efter.
I det ögonblicket ropade Mandy, kvinnan i sängen, svagt, "Michael."
Hennes röst tycktes bryta Michaels tvekan. Han tittade på Mandy, sedan tillbaka på Rachel. "Vi pratar om det här senare. Du borde gå nu och inte störa Mandy."
Rachels leende blev bredare, men hennes ögon var iskalla. "Jag är allvarlig. Eftersom du tänker ta tillbaka fröken Brown, är det inte perfekt om jag går? Så jag inte är i vägen."
"Rachel!" Michaels röst var fylld av ilska, som om han hade nått sin gräns med henne.
Hon gav honom ett avslappnat men betydelsefullt leende. "Fröken Brown tittar. Kan det vara så att du har fallit för mig och inte vill skiljas?"
Mandy såg medlidsamt på Michael, testade hans tankar, "Michael, vad är det?"
Rachel såg kallt på Michael, väntade på att han skulle fatta ett beslut.
"Okej, jag skriver under!" sa Michael, med sammanbitna läppar, hans ansikte kallt.
Rachel tog de undertecknade skilsmässopappren, hennes leende triumferande, och gick ut graciöst utan att se sig om.
Men så snart hon kom ut ur rummet började tårarna hon hållit tillbaka så länge att flöda okontrollerat. Sex års äktenskap och åtta års kärlek hade allt kommit till intet.
Hennes hjärta värkte som om tusen nålar stack det, och smärtan var obeskrivlig.