Kapitel 15
Runt klockan 13 stormade Emily in i huset, hennes ansikte som ett åskväder av ilska. James, som låg utspridd på soffan med sin spelkonsol, tittade knappt upp. "Mamma, vem har gjort dig arg den här gången?"
Emily kastade sin väska på soffan och sjönk ner, kokande av ilska. "Det är den där förbaskade Rachel!"
James pausade sitt spel, nu intresserad. "Rachel? Vad har hon gjort den här gången? Såg du henne?"
"Säga henne? Nej," snäste Emily. "Det är från förra gången på lyxvarumärkesgallerian. Hon hade sina två pojkar med sig och behandlade mig som den onda! Idag, när jag gick och shoppade med damerna, släppte säkerheten inte in mig! De sa att jag var svartlistad. Kan du tro det? Svartlistad! Jag blev förnedrad framför alla!"
James rynkade pannan och satte sig upp. "Vänta, du är på en svartlista? Hur?"
Emilys röst blev högre med hennes ilska. "Jag vet inte vilka trådar Rachel drog i, men när vakterna vände mig bort framför sex av mina vänner, ville jag explodera! Du skulle ha sett deras ansikten—som om jag vore någon slags tiggare. Jag hatar den där häxan Rachel!"
Hennes utbrott var högt nog för att få Michael och Mandy att komma nerför trappan. Michael knäppte sin skarpa blågrå skjorta, såg skarp och samlad ut. Mandy, i en ren vit klänning, såg lika mild och graciös ut som alltid.
"Vad är det som händer?" frågade Michael, hans ton lugn men bestämd.
Emily slösade ingen tid på att berätta sin historia. Michaels rynka blev djupare medan han lyssnade. "Jag har redan skilt mig från henne, mamma. Det är ingen idé att provocera henne i onödan."
Emily fräste. "Hon provocerade mig först!"
Efter en paus, när hon såg att de två var på väg ut, tittade hon snabbt på Mandy och log, "Mandy, vart är ni på väg?"
Mandy log svagt. "Jag hörde att farmor Smith är sjuk, så vi ska besöka henne."
Emilys ansikte mörknade. "Varför bry sig? Att hon är sjuk förtjänar knappast ett besök..."
Michael avbröt bestämt. "Mamma, hon är min farmor."
Emily visste bättre än att argumentera. Hon tvingade fram ett leende. "Okej, okej. Kom bara tillbaka tidigt. Jag lät pigan göra Mandys favorit, Tapiokapudding."
Mandy tackade henne och lämnade med Michael.
Catherine hade blivit omhändertagen av Rachel i åratal, deras band djupt och obestridligt. Hennes känslor mot Mandy, trots att hon var Michaels flickvän, var kyliga i bästa fall. Hon erkände knappt Mandy, hennes likgiltighet tydlig.
När de anlände märkte Michael genast Catherines frostiga uppträdande. Han var mycket medveten om att Catherine inte godkände Mandy, men han bestämde sig ändå för att ta med henne. Hans avsikt var att Mandy skulle bekanta sig med hans farmor eftersom Mandy i slutändan var avsedd att bli hans fru.
Mandy steg fram och överräckte en gåva med ett artigt leende. "Farmor, jag har med mig några kosttillskott till dig. Jag hoppas att du accepterar dem."
Catherine, som lutade sig tillbaka i sin stol, brydde sig inte om att dölja sitt missnöje. "Det är för tidigt att kalla mig farmor. Vänta tills ni två är gifta. Och i min ålder kan jag inte bara konsumera vad som helst som ges till mig. Du borde ta tillbaka det."
Mandy kände sig lite generad, bet sig i läppen och tittade på Michael för hjälp.
Michael försökte övertala, "Farmor, detta är Mandys tecken på välvilja."
Catherines skarpa blick mötte hans, hennes ton obeveklig. "Välvilja? Som välviljan att köra bort min svärdotter?"