Kapitel 14
På kontoret satt Michael och trummade med pekfingret mot skrivbordet i en stadig rytm. Han verkade vänta på något.
Efter ungefär fem minuter kom David in. "Sir, det blev några komplikationer, men vi fick tag i informationen."
Michael lyfte långsamt blicken och kisade med ögonen. "Vad hände?"
David harklade sig och justerade filen i händerna. "Filmen från Elm Street blev överskriven för länge sedan. Men jag spårade upp en datatekniker som hade sparat en kopia. Bilolyckan för sex år sedan var en stor grej, så han tänkte att han kunde behöva den en dag. När jag berättade vad vi var ute efter, gav han den till oss."
Michael lutade huvudet lätt, nyfiket. "Och vad visar videon?"
David tvekade, medveten om känsligheten. "Den bekräftar att fröken Browns bil blev påkörd av en annan blå bil. Vill du se den?" Rachel körde en blå Audi då.
"Inte nödvändigt," svarade Michael smidigt, med ett ansiktsuttryck som var omöjligt att tyda. Han riktade återigen uppmärksamheten mot pennan på sitt skrivbord. "Ge mig filmen. Se till att den där killen inte pratar med någon om detta."
"Förstått," nickade David. Han kände Michael tillräckligt väl för att inse att samtalet var över. Han tänkte inte avslöja Rachel eller låta henne drabbas av några konsekvenser för detta.
När Michael var ensam igen vandrade hans tankar iväg. Efter några tysta minuter tog han sin kappa och begav sig tillbaka till Smith Manor.
Han kom in och fann hallen fylld av skratt. Emily och Mandy var djupt försjunkna i samtal, och den vanligtvis busiga James var ovanligt tyst, fokuserad på sin telefon.
När Michael steg in genom dörren, fångade Emilys skarpa ögon honom och hon reste sig snabbt. "Michael är tillbaka!" utropade hon, med ansiktet upplyst av glädje.
Mandy reste sig också, utstrålande en mjuk elegans. Michael nickade och överlämnade sin kappa till en väntande tjänare. "Vad är det som gör alla så glada?"
Mandy kastade en blick på Emily, med ögonen glittrande. "Fru Smith berättade historier om din barndom. De är ganska underhållande."
Emily låtsades vara irriterad och viftade avvärjande med handen. "Mandy, nog med 'fru Smith'. Du kommer snart att bli min svärdotter. Kalla mig mamma."
Mandys kinder rodnade, och hon tittade blygt på Michael. "Det är fortfarande tidigt."
"Vi är alla familj, ingen anledning att vara blyg. Vad tycker du, Michael?" retades Emily med dem med flit.
Mandys ansikte blev ännu rödare. Michael suckade. "Mamma, sluta reta Mandy. Hon är blyg."
Emily skrattade. "Okej, jag ska inte störa er två mer. Jag går ut och pratar med några gamla vänner."
James, som var klipsk, blinkade också lekfullt. "Michael, jag ska inte störa dig heller."
Med dem borta, blev Michael och Mandy kvar i rummets tystnad. Mandy, fortfarande något rodnande, gick över och tog hans hand. Hon frågade, "Michael, min pappa har frågat om bilolyckan nyligen. Har du nämnt något för honom?"
Michael skakade på huvudet, med ett lugnt ansikte. "Nej. Jag har inte sagt ett ord."
Mandys panna rynkades. "Det är märkligt. Han verkar veta att det handlar om Rachel, men jag har aldrig berättat det för honom. Jag har förlåtit henne och vill inte dra ut på det här."
Michael frågade, "Håller du inga agg?"
"Ärligt talat, nej. Hon måste ha varit riktigt förälskad i dig för att agera så irrationellt. Jag kan inte hata henne för det." Mandys förstående sätt var avväpnande.
Michael strök försiktigt hennes hår, förlorad i sina tankar. "Du har alltid varit så godhjärtad, Mandy. Som när du skrev om hur du räddade den där lilla musen som barn och hade den på din säng. Din pappa fick nästan en hjärtattack."
Han skrattade, minnet lättade upp stämningen. Mandys leende falnade kort innan hon återfick sitt lugn. "Det var länge sedan. Vi borde fokusera på nuet," föreslog hon, med mjuk ton. "James nämnde att fru Catherine Smith inte mår bra. Jag skulle vilja besöka henne."
När han tänkte på Catherines kyla mot honom, funderade Michael en stund. "Jag tar dig dit imorgon."
Mandy nickade. "Okej."
Det var inte förrän Michael gick uppför trappan som Mandy tog fram sin telefon och slog ett nummer. "Hur går det?"
En mansröst hördes i telefonen, "Fröken Brown, det är klart. Vad är nästa steg?"
Mandy sa, "Dagen före banketten vill jag se det trenda."
Mannen i andra änden av telefonen svarade. "Förstått."