Kapitel 11
Rachel satt tyst i Michaels bil under hela resan. Snart stannade de vid familjen Smiths hus.
Catherine bodde ute i förorten, älskade lugnet och tystnaden, deltog alltid i kristna böner och hade några tjänare som tog hand om henne.
Rachel kunde höra Catherine hosta inte långt borta.
"Stanna vid dörren," sa Catherine till Michael, blek och sjuklig. Hon ledde sedan Rachel in.
Catherine suckade tungt, "Jag trodde inte att något så stort skulle hända direkt efter att jag lämnade. Rachel, du var för förhastad."
Rachel visste att Catherine pratade om hennes separation från Michael. Hon steg försiktigt fram, tog Catherines hand som alltid, och sa mjukt, "Fru Smith, du borde vara glad för min skull. Jag kan äntligen vara mig själv, eller hur?"
Catherine gav Michael, som stod utanför dörren, en förebrående blick och vände sig sedan tillbaka till Rachel. "Michael är en dåre som låter en bra fru som du gå. Och nu kallar du mig inte ens farmor längre."
Rachel blev rörd och mumlade, "Farmor."
Catherine klappade försiktigt hennes hand. Hon talade allvarligt, "Rachel, jag har sett hur du känner för Michael under alla dessa år. Kan du verkligen släppa taget?"
"Jag har inget val annat än att släppa taget," muttrade Rachel, hennes hjärta tungt av sorg.
Catherine kramade henne och klappade försiktigt hennes rygg för att trösta henne, "Jag klandrar dig inte för att du skiljer dig från Michael. Jag visste att denna dag skulle komma förr eller senare. Det är Michaels förlust."
Rachel lutade sig tyst mot Catherine. Under sina år med familjen Smith var Catherine den enda som visade henne vänlighet.
Med Catherines omsorg vågade Emily och James inte agera vårdslöst och var tvungna att vara något försiktiga. Rachel hade länge betraktat Catherine som familj. Hon ångrade inte skilsmässan, men hon kände en viss sorg över att hon inte kunde stanna vid Catherines sida och ta hand om henne.
"Rachel, jag har känt Michael sedan han var liten och förstår hans natur. Om han en dag försöker vinna dig tillbaka, skulle du återvända?" frågade Catherine hoppfullt. Hon kunde inte bära att förlora en så bra svärdotter och hoppades naturligtvis att de skulle vara tillsammans igen i framtiden.
Men Rachel visste att det var Mandy, inte hon, som var Michaels svaga punkt. Hon svarade lugnt, "Men farmor, han gillar inte mig. Jag borde ha förstått det för sex år sedan."
Catherine insåg också något, hennes ansikte mörknade i tystnad.
"Farmor, oavsett om jag är din svärdotter eller inte, kommer jag alltid att respektera dig." Rachel talade medan hon hjälpte Catherine att ordna hennes hår. "Du borde vara glad och ta hand om din hälsa. Oroa dig inte för något annat."
Michael stod tyst utanför. Han var medveten om bandet mellan Rachel och Catherine. Under åren, även om han inte gillade Rachel, kunde han inte förneka att Rachel behandlade Catherine mycket väl, som om hon vore hennes egen farmor.
Även om Emily och James inte behandlade henne väl, tog hon alltid hand om dem. Efter att ha fått veta att Mandys bilolycka orsakades av Rachel, kände Michael avsmak, men när han såg hennes genuina omsorg om Catherine, valde han att låta henne gå. Det var hans sista handling av försoning mot henne.
Efter en lång stund kom de två inifrån äntligen ut.
Catherine suckade, "Rachel, om du har tid i framtiden, kom och hälsa på mig ofta. Jag fruktar att jag inte har många år kvar."
Rachel rynkade pannan. "Farmor, säg inte så. Du kommer leva länge. Jag kommer att besöka dig ofta."
I det ögonblicket steg Michael fram och erbjöd sig, "Jag kör dig."
Rachel avböjde distanserat. "Det behövs inte, någon hämtar mig." Hon vände sig och gick mot den svarta Maybach som redan hade anlänt.
Michaels ögon fylldes av kyla. Det var John och Robert.
Den varma scenen där de tre pratade och skrattade tillsammans irriterade honom.
Catherine hostade några gånger, lite andfådd. Hon mumlade, "Jag är gammal, och jag kan inte hantera dina affärer längre. Jag hoppas bara att du inte kommer att ångra dig en dag."
Catherine, som alltid hade varit mycket kärleksfull mot Michael, var nu extremt besviken och ville inte titta på honom längre. Hon gick tillbaka in med hjälp av en tjänare.
Michael stod ensam vid dörren. Han tänkte, 'Ångra sig? Det är omöjligt.'