Kapitel 7 Utan att jag säger så, du går ingenstans
Efter en dag på sjukhuset gick Emily tillbaka till jobbet som om ingenting hade hänt. Men så fort hon steg in på kontoret visste hon att något var på gång.
Alla stod samlade och viskade.
"Har du hört? Kontraktet från häromdagen blev signerat, och Paul sänkte till och med priset med 5%."
"Ja, jag hörde. Paul är en riktig skummis, alltid trakasserar kvinnliga partners från andra företag och är snål. Vad är grejen den här gången?"
Shirley, som låtsades smickra Emily, inflikade, "Har du sett vem vårt företag skickade för att hantera det? Emily kan hantera vem som helst!"
"Allvarligt? Emily och Paul?"
"Men är inte Paul flintskallig och överviktig?"
"Du kanske inte vet det, men jag har hört att killar med lite mer på benen är ganska bra i sängen! Kan bli en rolig tid, vem vet?"
Alla bara skakade på huvudet i misstro.
Emily harklade sig, låtsades som om hon inte hörde något, och gick direkt till sitt kontor. 'Vad i hela friden pågår?' tänkte hon.
Hon mindes att det slutade illa förra gången, så varför sänkte Paul procenten?
'Så länge det inte stör jobbet, vem bryr sig om mitt rykte? Det förlorade jag för länge sedan när jag gick med på att vara Patricks älskarinna för att betala av skulder och hjälpa min bror,' tänkte Emily.
För någon som bara försöker klara sig, vem har rätt att prata om rykte?
Emily brydde sig inte om ryktena, men det gjorde vissa andra.
Jennifer kom tidigt till kontoret men gick inte upp direkt. Hon väntade tills Emily gick in, och följde sedan efter. Hon planerade att prata med Emily men hörde istället skvallret.
Jennifer stormade in på Emilys kontor, drog fram ett kort ur sin väska och kastade det på Emily.
"Jag brukade tro att du var intresserad av Patrick, det var därför du stannade hos honom. Men jag överskattade dig. Du är bara en skamlös slampa som ligger med vem som helst. Inga standarder alls!" spottade Jennifer.
Emily bet sig i läppen, försökte hålla ihop, plockade upp kortet och räckte det tillbaka till Jennifer.
Jennifer snäste, "Bry dig inte. Det finns en miljon på det. Jag ville att du skulle ta pengarna och lämna Patrick, men jag har ändrat mig. Du har ingen kod, så det är värdelöst!"
Emily bara log och bröt kortet i två delar. "Om det är värdelöst, kan det lika gärna vara helt värdelöst!"
"Du är galen!" Jennifer tittade på Emily, förbluffad.
"Eftersom jag blev orättvist avskedad, säg åt ekonomiavdelningen att betala mig tio månaders avgångsvederlag!"
Emily suckade av lättnad. Med Shirley tillbaka var det dags för henne att gå. Hon började packa sina saker.
Patrick grep tag i hennes arm, "Går du? Sa jag att du kunde? Utan mitt godkännande går du ingenstans!"
Hans ord lämnade Emily, Jennifer och Shirley vid dörren mållösa.
När Patrick var ung drog hans pappa på sig skulder och stack med en annan kvinna. Jennifer uppfostrade honom och hans syster ensam, och Patrick hade mycket att tacka henne för sin framgång. Så han gick aldrig emot Jennifer.
Shirley stod vid dörren och blängde på Emily. Jennifers ögon fylldes med tårar.
Patrick sa, "Emily, med det här kaoset du har skapat, vem ska städa upp det om du lämnar? Tro inte att du kan vältra över det på någon annan!"
Emily var på väg att bli rörd, men sedan fann hon allt ganska löjligt.
"Det är verkligen mer tillfredsställande för dig att hålla mig här, förödmjukad och omtalad, än att låta mig gå. Patrick, du tänker verkligen inte släppa mig, eller hur?"
Shirley, som hade tjuvlyssnat, stegade in med ett självgott leende.
"Jennifer, du överdriver. Patrick är bara orolig att jag ska bli trött!"
"Bra, vissa skamlösa människor klänger sig fast vid andra, även när de inte är välkomna!" Jennifer flinade.
Emily knöt nävarna. "Förlåt, jag säger upp mig nu!"
Hon grep sin väska och var på väg att gå när Patrick snabbt blockerade dörröppningen.
Just då ringde Emilys telefon.
"Emily, det är något fel hemma hos dig!" Det var hennes granne Carol Lopez. Carol ringde aldrig om det inte var allvarligt.
Emily försökte tränga sig förbi, men Patrick höll fast i dörrkarmen och grimaserade av smärta innan han släppte taget.
"Emily, är du galen?" Shirley, som tappade sin damliga fasad, rusade för att kolla Patricks hand.
Patrick rynkade pannan. "Mamma, du går hem. Jag har något att ta itu med."
Med det gick han ut utan att se sig om.
"Emily, du väntar på mig!" Shirley snäste.
Jennifer såg chockat på. "De är alla galna!" Hon stormade ut från Rivera Group.
Emily rusade hem, helt nedslagen. Emilys hem var en gammal hyresfastighet från 80-talet, ingen hiss, mest äldre människor bodde där.
Trapphusets lampor fladdrade, och de smala trapporna var täckta av klotter och slagord.
Innan hon ens nådde sin dörr hörde Emily sin mamma, Lisa Moore, tigga på golvet.
Carol såg Emily och signalerade henne att hålla sig tillbaka.
'Det verkar vara problem,' tänkte Emily.
Hon tog en spade från kolhögen i hallen, höll den framför sig och närmade sig försiktigt.
Innan hon ens kommit in hörde hon slag och ett skrik. Emily rusade in och fann Lisa kollapsad på golvet.
Rummet var i kaos, med en skallig kille i trettioårsåldern vid namn Tom Miller, täckt av tatueringar, som ledde oredan.
Emily ställde sig framför Lisa, omgiven av åskådare.
"Du bryter dig in i mitt hem olagligt. Du kommer åka i fängelse för det här!" ropade Emily.
Tom hånlog, "Stora ord. Lisa är skyldig pengar. Hur tänker du lösa det? Ring polisen om du vill! Tror inte att jag inte vet vad Lisa gjorde med pengarna!"
Emily kastade en blick bakåt mot Lisa. För att betala för sin brors behandling hade Lisa jobbat på en bar och utvecklat ett drogberoende.
När Emily såg Lisas undvikande blick förstod hon.
"Varför så tyst?" hånade Tom och tog ett steg närmare.
Emily pekade spaden mot honom. "Kom inte närmare. Hur mycket är hon skyldig? Jag betalar tillbaka det!"
Tom ryckte åt sig spaden. "Du ska betala tillbaka? En miljon kronor. Hur tänker du göra det? Eller, vi kan ha lite kul, så minskar jag beloppet. Vad säger du om det?"
Lisa grät, "Snälla, rör inte min dotter!"
"Flytta på dig!" Toms medhjälpare sparkade Lisa åt sidan.
Tom närmade sig, och Emily backade tills hon var trängd mot väggen, bredvid symaskinen.
Toms blick svepte över Emilys bröst, och han sträckte ut sin knubbiga hand.
'Om jag dör, så får det vara! Detta är självförsvar!' tänkte Emily och grep en sax från bordet. Hon höll den hårt, stirrande på Toms närmande hand.
'Ett, två, tre,' räknade hon tyst, redo för en kamp till slutet.