Kapitel 6 Håll dig borta från Emily
Patrick lyfte upp den medvetslösa Emily och körde i ilfart till sjukhuset utan att tveka. Shirley stod ensam vid klubbens entré, rasande. Just då kom Marlon ut.
"Varför är du ensam? Var är Patrick?" frågade Marlon.
"Patrick tog Emily till sjukhuset," mumlade Shirley.
Marlon såg förbluffad ut. "Vad?"
"Emily svimmade plötsligt, så jag bad Patrick ta henne. Jag kunde inte få tag i en taxi. Kan du skjutsa mig? Jag är verkligen orolig."
Marlon såg igenom Shirleys skådespel men var genuint bekymrad för Emily.
"Sätt dig in."
På sjukhuset gick Patrick otåligt fram och tillbaka i korridoren och sneglade mot dörren till akutrummet varannan sekund. Han var ett nervvrak, oförmögen att föreställa sig vad som kunde hända med Emily.
'Okej, du vinner,' tänkte Patrick. 'Bara vakna den här gången. Ha på dig vad du vill, även det där armbandet!'
Snart rullades Emily ut från akutrummet.
"Läkare, hur mår hon?"
Läkaren såg strängt på honom. "Patienten har allvarliga allergier. Hur kan du vara så vårdslös? Hon är stabil för tillfället men behöver observeras i två dagar. Gå och fixa inskrivningen."
"Okej." Patrick kände en våg av lättnad och såg på Emily med ömhet.
Medan Patrick ordnade med pappersarbetet anlände Shirley och Marlon. Efter att ha frågat runt hittade de Emilys rum.
"Emily, vakna," sa Shirley, skakade henne och torkade bort falska tårar.
När Emily fortfarande var medvetslös fortsatte Shirley, "Jag sa till dig att inte dricka så mycket. Du sa att det var för att sluta avtal. Och den där outfiten, jag varnade dig, men du var rädd att jag skulle överglänsa dig."
Marlon avbröt, "Är du nära Emily? Är det inte kontorsassistenten som ska hantera kontrakten? Vad är säljaren till för då?"
"Marlon, du förstår inte vårt företag. Kan du stanna med Emily? Jag behöver gå på toaletten," sa Shirley.
Marlon svarade inte, han tittade bara ömt på Emily.
Utanför rummet kokade Shirley av avundsjuka. 'Varför bryr sig alla om dig, Emily? Vänta bara.'
Istället för att gå till toaletten gick Shirley fram och tillbaka.
Patrick blev klar med pappersarbetet och stötte på Shirley utanför rummet.
"Patrick, låt oss inte gå in än."
"Varför?"
"Emily, i sitt omtöcknade tillstånd, kallade hela tiden på Marlon. Han gick in, och hon somnade."
"Marlon?"
"Ja, Emily hade planerat att träffa honom idag. Inte konstigt att hon klädde upp sig. Patrick, lyssna..."
Innan Shirley hann avsluta stormade Patrick in i rummet, med ögonen brinnande, och grep tag i Marlons krage.
"Kom med mig," morrade Patrick.
Marlon kastade en blick på Emily i sängen, och följde motvilligt Patrick ut i korridoren.
"Jag bryr mig inte om dina avsikter, Marlon, håll dig borta från Emily!" varnade Patrick.
"Vilka avsikter? Jag tycker verkligen om henne!"
Patrick klappade Marlon på axeln, med en iskall röst. "Om du inte vill att Hughes Group ska gå under på grund av dig, lägg undan de känslorna!"
"Varför? Gillar du henne också? Du döljer det bra!"
"Vem sa att jag gillar henne?! Det angår inte dig!"
Just då ringde Patricks telefon.
"Ja, okej, Donna, jag kommer strax tillbaka." Patrick gav Marlon en ilsken blick, vände sig om och gick mot sjukhusets entré.
"Patrick, om du inte gillar henne, varför låter du inte mig få en chans med Emily!"
Under tiden svarade Shirley på sin telefon.
Jennifers röst hördes, "Shirley, oroa dig inte, jag har ordnat så att Donna ringer Patrick. Han kommer snart tillbaka."
Shirley svarade, "Okej, Jennifer. Oavsett om Patrick gillar mig eller inte, hoppas jag bara att han mår bra."
Shirley skickade ett foto av Marlon vid Emilys säng till Jennifer på WhatsApp.
"Det har gått rykten om Emily på företaget. Jag trodde inte på det först, men..." sa Shirley.
"Shirley, sluta. Jag vet. Emily är uppenbart ute efter vår familjs status och pengar. Jag är starkt emot det!" Jennifers röst darrade av ilska.
Shirley fortsatte, "Först trodde jag inte att Emily var så lösaktig. Men jag har sett henne flirta med många män, utan att bry sig om Patrick!"
Jennifers röst skakade av ilska när hon försökte lugna ner sig. "Shirley, Patrick har alltid haft dig i sitt hjärta."
"Jennifer, jag vet. Jag har känt Patrick sedan vi var barn, självklart litar jag på honom! Men nu, med allt som händer..."
"Shirley, oroa dig inte, jag kommer inte låta Emily lyckas!"
När hon såg sin plan lyckas, spelade Shirley med i Jennifers ord, utbytte några fler artigheter och lade på luren.
Emily vaknade, lukten av desinfektionsmedel fyllde hennes näsa. Hon mindes att hon svimmat på klubben. Vem hade tagit henne till sjukhuset? Hon mindes den omfamningen, varm och bekant, med en svag doft av cederträ. Ena stunden kallade han henne för en slampa, nästa stund kom han nära.
Den här gången hade Emily inte för avsikt att förlåta Patrick så lätt, om han inte bad henne om förlåtelse. Annars skulle hon hellre säga upp sig än förlåta honom. Men om hon sa upp sig, vad skulle hända med hennes bror i specialskolan och hennes mamma som jobbade som diskare på restaurangen?
Emily vände sitt huvud, lät en tår rulla nerför hennes kind.
I det ögonblicket höll ett par stora händer Emilys.
"Emily, är du vaken?"
Emily drog snabbt tillbaka sin hand och tittade på Marlon som satt vid sängen i misstro.
"Emily, du är äntligen vaken. Du har ingen aning om hur orolig Marlon var när du svimmade. Han stannade vid din sida hela tiden du var medvetslös! Jag är så avundsjuk!" överdrev Shirley.
"Herr Hughes, var det du som tog mig till sjukhuset?" frågade Emily, förbryllad.
Marlon sa inget, han bara tittade på Emily med stor ömhet och log.
Emily tittade på Shirley och sa förvirrat, "Var är herr Rivera?"
Shirley sa, "Patrick har varit upptagen med affärsangelägenheter. Trots allt svimmade du framför affärspartners."