Kapitel 4 Eftersom det är kallt
Emily blev tyst, och hela loungen kändes som en spökstad. Hon visste att försöka ändra Patricks åsikt var meningslöst, och att stanna kvar skulle bara bli pinsamt.
Hon var redo att ge sig av, men Patrick grep tag i hennes arm. Hon kände sig fångad, en blandning av besvikelse och frustration virvlade inom henne. Hon ville inte vara där en sekund längre.
"Herr Rivera, släpp mig," sa Emily och försökte hålla sig lugn.
Hon stirrade på honom och försökte behålla sitt lugn. Patrick tvekade, men släppte henne till slut.
Emily rusade tillbaka till sitt kontor och smällde igen dörren. Hennes huvud snurrade av alla möjliga känslor. Hennes telefon surrade till med ett sms från Betty.
Betty: [Emily, oroa dig inte för mig. Min mamma ringde för några dagar sedan och bad mig komma hem. Jag har orsakat dig tillräckligt med besvär. Tack för allt.]
Betty förtjänade inte det här, men Rivera Group brydde sig inte. Emily gnuggade sina tinningar och kände en huvudvärk komma. Efter att ha tänkt en stund, tog hon upp sin telefon och ringde en affärspartner hon litade på. "Hej, herr Brooks, anställer ert företag fortfarande?"
"Fröken Thompson, det är sällan man hör från dig. Mitt företag är litet, och vi funderar faktiskt på uppsägningar."
"Förstår, tack ändå."
Efter att ha lagt på, ringde Roy Brooks genast Marlon Hughes från Hughes Group och försökte låta hjälpsam.
"Herr Hughes, det är lite problem med fröken Thompson från Rivera Group, den du bad mig hålla ett öga på."
Under tiden scrollade Emily nervöst genom sin telefon.
"Vad gör du?" En kall, djup röst överraskade henne. Det var Patrick.
Emily var nära att tappa telefonen. "Det är arbetstid. Varför är du här inne med dörren stängd?" frågade Patrick med en kylig ton.
Emily kände ett sting av skuld. Patricks blick stannade kvar vid det delikata halsbandet runt hennes hals, som framhävde hennes smala, ljusa hals och antydan av nyckelbenet.
När Emily inte svarade, steg Patrick närmare. "Varför svarar du inte på min fråga?"
Tillbaka till verkligheten ville Emily inte fortsätta prata med honom. "För att det är kallt här inne," sa hon och avfärdade honom.
Hennes svar fick Patrick att stanna. Han stängde dörren bakom sig.
Utanför viskade kollegorna.
"Emily är förmodligen i trubbel på grund av vad som hände i morse. Vem är den här Shirley för herr Rivera egentligen?"
"Tyst nu. Herr Rivera är fortfarande arg. Vi går härifrån innan vi hamnar i trubbel."
På nolltid var kontoret tomt.
Patrick rynkade pannan när han märkte Emilys kappa på hennes stol. Varför skulle hon ta av sig den om hon frös?
"Lurar du mig?" frågade Patrick, hans närvaro överväldigande.
"Det skulle jag aldrig våga."
Patrick grep tag i hennes haka och tvingade henne att titta på honom. "Vad skulle du aldrig våga?"
Han trängde in henne i ett hörn och drog henne nära. Emilys hjärta slog snabbare, hon kände intensiteten i hans närvaro. Hon försökte dra sig undan, men hans grepp var som järn, höll henne på plats.
"Är det fortfarande kallt nu?" frågade Patrick, drypande av sarkasm.
"Nej..." började Emily, men innan hon hann avsluta var Patricks läppar på hennes, kraftfulla men ändå varma. Hennes försök att knuffa bort honom var fruktlösa, hans dominans överväldigade henne.
Kyssen var plötslig och intensiv, och lämnade Emily andfådd. Den kändes både bekant och elektrifierande. Hennes läppar särades, och snart var deras tungor sammanflätade. Hon kunde känna värmen och styrkan från hans kropp, och utan att tänka klängde hon sig fast vid hans nacke, ivrig att svara.
Patrick hade alltid ett sätt att kontrollera allt hos henne, kropp och själ. Emily hatade sig själv för att hon inte stod på sig. Varje gång hon försökte sätta gränser vek hon sig så fort Patrick dök upp, som ett husdjur som längtar efter sin ägares uppmärksamhet.
När han såg henne förvirrad och förtrollad, flinade Patrick. Sedan, utan ett ord, drog han sig undan.
"Jag har en middag med en klient ikväll. Jag ser till att någon kommer med kläder åt dig senare," sa han med en ton som var platt.
Emily bet ihop tänderna och tänkte, 'Vilken självgod skitstövel!'
Patrick var alltid så påstridig.
Efter att han gått sjönk Emily ner i sin stol.
Inte långt därefter levererade Patricks chaufför en elegant presentlåda med en vinröd slipklänning inuti.
Emily blev förvånad. Vanligtvis, när han skulle äta med klienter, insisterade Patrick på att hon skulle ha kostym, och sa, "Vi måste se professionella ut."
Hon skakade på huvudet. Eftersom han skickat den hade hon inget annat val än att bära den.
Emily lade tillbaka klänningen i lådan och slängde den i skrivbordslådan. Innan hon hann stänga den kom Shirley in.
"Emily, vad gör du?" frågade Shirley.
Emily ryckte till och undertryckte sin avsky för Shirleys falska leende. "Ingenting."
"Emily, jag tänkte på det. Du tycker nog att makroner är för söta, så jag tog med en mangotårta, gjord med ren grädde. Jag gjorde den själv, smaka."
Emily, som varit allergisk mot mango sedan hon var liten, vägrade genast. "Nej, tack."
Innan hon hann avsluta såg hon Patrick komma in bakom Shirley.
"Shirley gjorde den bara för dig," sa Patrick, hans ansikte kallt och outgrundligt.
Emily hoppades att han mindes hennes mangoallergi. Men hans ord kändes som en order: "Ta det eller lämna det."
"Tack," sa Emily motvilligt och tog tårtan.
"Patrick, se, Emily förlåter mig fortfarande inte. Hon tror nog att jag tvingade bort Betty. Hon kommer säkert kasta tårtan så fort vi går," sa Shirley, med en sorglig min.
Emily tänkte, 'Är Shirley helt från vettet?'
När Emily inte reagerade öppnade Shirley tårtans förpackning och räckte den till henne, oskyldigt leende.
Emily blev förbluffad. Med den blicken kunde Shirley lätt manipulera Patrick. Vilken man kunde motstå?
Patrick stirrade på henne, som om han utmanade henne att trotsa honom. Om hon inte åt den, skulle hon framstå som den onda.
"Bra," tänkte Emily. Allergisk reaktion eller inte, det var ödet som avgjorde.
Hon tog tårtan, skopade upp en bit med en liten sked och åt den.
Snart kände hon en kittlande känsla sprida sig genom kroppen.