Kapitel 3 Silvervale? Silverträ
Jennifer vände sig om, förväntade sig att se Patrick, men istället kom Shirley rusande mot dem.
Shirley slängde sig i Jennifers armar. "Jennifer, det var evigheter sen!"
Jennifer log brett. "Shirley, var har du gömt dig? Låt mig se på dig ordentligt. Du är ännu vackrare!"
"Jennifer, jag har med mig en liten sak till dig och Karen." Shirley tog fram en fin påse med två lådor hembakade kakor. "Jag har precis börjat mitt jobb och har inte fått lön än. Jag bakade de här kakorna själv i morse. Hoppas det är okej."
Jennifer tog snabbt påsen och gav den till Karen. "Din present är så omtänksam. Karen och jag älskar den. Att baka kakor måste ha varit mycket jobb. Om bara Patrick var lika engagerad som du, skulle jag vara överlycklig. Han har knappt varit hemma de senaste sex månaderna."
Karen hoppade in, "Mamma, vad säger du? Shirley ska ju gifta sig in i vår familj. När det händer kommer Patrick vara hemma hela tiden. Du kommer inte kunna bli av med honom."
Jennifer höll Shirleys hand och strålade.
"Så länge du gillar det." Shirley vände på huvudet. "Åh, Emily är också här. Jennifer, du skulle inte tro hur fantastisk Emily är."
Jennifers ansikte mörknade vid det. Hon tänkte, 'Vad är så fantastiskt med Emily? Hennes talang för förförelse eller hennes färdigheter i sovrummet?'
"Shirley, vissa människor gillar bara att vara låga och gör vad som helst för att få vad de vill ha. Tänk inte för högt om dem." Jennifer vände sig bort, tydligt med en hint.
Shirley tittade på henne med oskyldiga ögon och höll Jennifers arm. "Jennifer, vad betyder 'låg'?"
Jennifer svarade, "Att vara 'låg' betyder att inte veta sin plats och drömma om att gifta sig rikt. Shirley, du är ung, så det är normalt att inte förstå, men håll dig borta från sådana människor."
Emily, som hade hört det, bestämde sig för att göra en elegant sorti. "Frun, det är ett brådskande ärende på företaget. Jag ska inte störa er längre."
Innan hon gick, kastade hon en blick på Patrick, som var upptagen med att prata på förlovningsfesten, omedveten om dramat.
Emily tänkte, 'Varför förväntade jag mig att han skulle hjälpa? Om han gjorde det, skulle han bara göra bort sig inför söta Shirley.'
Utan att dröja, lämnade Emily snabbt. På företaget möttes hon av en annan assistent, Betty Andersson.
"Emily, vi har ett problem."
Emily rynkade pannan. "Vad är det?"
Betty var upprörd. "Herr Rivera's schema säger att han ska skriva under ett kontrakt i Silverwood imorgon, men biljetten vi fick är till Silvervale."
"Flygbolaget sa att Shirley bokade biljetten. Silverwood-biljetterna är slutsålda. Vad gör vi, Emily?"
Emily suckade. Shirley var mer besvär än hon var värd.
Efter en stund sa hon, "Betty, ring några resebyråer och se om det finns några sista minuten-avbokningar."
"Vem avbokar sina biljetter vid den här tiden? Shirley har verkligen ställt till det!" Trots sitt gnäll började Betty ringa sina kontakter.
"Emily, det är löst!" Betty lade på, leende. "En resebyrå hade en VIP-grupp som skulle till Silverwood imorgon, och de hade precis två avbokningar. Det är allt koordinerat med flygbolaget. Vi borde ha biljetterna i eftermiddag."
Emily drog en lättnadens suck.
"Ändå måste Shirley lära sig av det här. Om det inte vore för de där avbokningarna, skulle vi ha behövt sätta Mr. Rivera på ett tåg?" sa Betty, tydligt irriterad.
Med Patricks svaghet för Shirley skulle han förmodligen inte ha sagt ett ord emot henne, även om det innebar att ta tåget. Emily skakade på huvudet, kände sig hjälplös.
"Hon är ny här. Misstag händer," sa Emily.
Betty lämnade kontoret, men senare på eftermiddagen kom HR med Bettys avskedsansökan för Emily att skriva under.
En kollega från HR sa, "Shirley var på sin telefon hela eftermiddagen. Betty påminde henne ett par gånger, och sedan sprang Shirley till Mr. Riveras kontor för att klaga."
"Okej, jag förstår. Lämna blanketten hos mig så länge."
Betty hade varit på företaget i 5 eller 6 år, alltid flitig och en av de bästa på sitt jobb. Att förlora henne skulle vara ett stort slag, särskilt med Shirley kvar.
Emily bestämde sig för att gå till Patricks kontor. Innan hon gick in hörde hon Shirley gråta där inne.
"Patrick, det är mitt fel. Jag gjorde bort mig och orsakade dig problem."
"Det är okej. Det är redan löst," svarade Patrick utan känsla.
Shirley grät och försökte luta sig mot Patricks armar.
Emily skakade på huvudet. Det verkade inte finnas något hopp för Betty.
Trots allt var Betty bara en assistent, och för Patrick var hon obetydlig.
"Vad gör du här?" frågade Patrick kallt när han såg Emily vid dörren.
Shirley kastade en blick tillbaka på Emily och låtsades vara sårad. "Är Emily här för att klaga på mig också, Patrick?"
"Vad skulle hon möjligtvis kunna klaga på dig för?" Patrick gestikulerade åt Emily att gå.
Emily gick tillbaka, kände sig besegrad. Vilken rätt hade hon att säga något?
Istället för att återvända till kontoret gick hon till fikarummet, osäker på hur hon skulle möta Betty.
"Vad skulle du säga?" frågade Patrick kallt.
Emily vände sig mot honom. "Kan du ge Betty en chans?" frågade hon efter en stund.
"Nej," svarade Patrick bestämt.
"Men hon är i mitt team!" sa Emily genom sammanbitna tänder. Hon kände skuld gentemot Betty, som inte hade gjort något fel men blev orättvist behandlad.
"Måste jag rapportera mina beslut till dig? Känn din plats," sa Patrick och stirrade på henne.
Emily hade lagt ner år av ansträngning för företaget, aldrig bett Patrick om något, alltid stöttat hans beslut. Men nu, på grund av Shirley, skulle han avskeda hennes teammedlem. Hade han någonsin tänkt på hennes känslor?
Ju mer Emily tänkte på det, desto argare blev hon. Hon vände bort huvudet, vägrade att titta på honom.
Efter alla dessa år, för företaget och för Patrick, hade Emily inga ånger. Men hade han inte en uns av ömhet för henne?
När Patrick såg Emily arg och sur blev han ännu mer irriterad. "Utmana mig inte."
Ju mer hon försökte dra sig undan, desto mer ville han komma närmare.
"Du behöver bara acceptera mina beslut."