Kapitel 3
Lydias händer var mjuka och ömtåliga, men Caroline fick tvinga sig själv att inte rycka till. För henne var Lydia som en orm.
Caroline tittade upp med ett beroende uttryck mot Lydia. "Tack, Lydia."
"Vi är familj, ingen anledning att tacka mig," sa Lydia med ett leende, och tänkte att Caroline var så dum att hon inte behövde göra något mer.
Caroline gav ett blygt leende. "Lydia, jag behöver gå på toaletten."
När Lydia såg hennes rädda blick, tänkte hon inte mycket på det och gick med på det direkt.
Caroline gick långsamt ut från sjukhusrummet och styrde mot toaletten.
Bakom henne såg Lydia att hon verkligen gick mot toaletten och gick sedan tillbaka in i rummet. Men efter mer än tio minuter hade Caroline fortfarande inte kommit tillbaka, och Lydia insåg att något var fel. "Nolan, har Caroline rymt?"
Nolans ansikte förändrades, och han rusade ut för att jaga henne. Lydia kollade toaletten, men Caroline var borta.
De två sprang ut och såg en bekant flicka gå snabbt framför dem. "Caroline, stanna där!"
Flickan hörde rösten och började springa utan att se sig om.
Fem år senare, på Aurora Citys internationella flygplats, kämpade Sarah Parker sig fram genom folkmassan för att komma längst fram.
Just då dök Caroline upp med två små barn, utkommande från flygplatspassagen.
Caroline hade på sig en vit hoodie, jeans och några coola tofflor. Hon såg superavslappnad ut, men fortfarande otroligt vacker. Hennes drag var fina, hennes hud var mjuk, och hennes figur var precis lagom. Hon hade ett barn i varje hand och spanade genom folkmassan som om hon letade efter någon. Barnen var bedårande, med små uppåtvända näsor och stora ögon, som små änglar.
De fångade genast allas uppmärksamhet.
"Kolla in tjejen med barnen, de är fantastiska!"
"Wow, de generna är guld. Får mig att vilja ha en bebis."
"Caroline, här borta!" Sarah vinkade som en galning och trängde sig fram till dem.
Caroline fick syn på Sarah och log.
"Sarah," ropade de två små samtidigt, vilket fick Sarah att lysa upp av glädje.
"Åh mina älsklingar, jag har saknat er så mycket."
Även om de två barnen såg ut som tvillingar och båda var klädda som pojkar, var de faktiskt ett pojk-flicka par.
Pojken, Ryan Rockefeller, var den äldre, tystlåten och distanserad, en riktig datanörd.
Flickan, Sophie Rockefeller, var sprallig och energisk, alltid med mat i tankarna.
När Sarah kramade om barnen sa Caroline, "Sarah, kan du hålla ett öga på dem medan jag hämtar bagaget?"