En natt av passion med en miljardärsadvokat

Kapitel 7: Jag gillar bara din kropp

Charlotte skyndade sig hem och öppnade dörren för att hitta Maria djupt försjunken i tankar på soffan. Så fort Maria såg henne, reste hon sig upp med hoppfulla ögon.

Charlotte, som såg blek ut, skakade på huvudet.

Marias ansikte föll, och hon sjönk tillbaka ner på soffan, besvikelsen tydlig i hennes uttryck.

När Charlotte såg Marias reaktion kände hon en klump av sorg. Maria visste att bara om Frederick tog fallet kunde hennes pappa få en friande dom.

"Maria, ge inte upp hoppet. Vi kan fortfarande hitta en annan advokat," försökte Charlotte trösta henne.

Maria tvingade fram ett svagt leende. "Du ser inte så bra ut. Vila lite."

Charlotte gick direkt till sitt sovrum och vidare till badrummet. Hon kunde knappt vänta med att tvätta bort alla spår av Frederick.

Hon tog en dusch och medicin, men trots det blev hon förkyld och kände sig yr.

Vid midnatt skickade Lily ett meddelande, ivrig att veta resultatet.

[Charlotte, gick Mr. Hawkins med på det?]

Charlotte tittade på telefonskärmen, osäker på hur hon skulle svara. Hon svarade helt enkelt: [Nej.]

Lily blev chockad. [Kan det vara att Frederick har något problem? Ni verkade ju så nära när ni spelade biljard; hur kan han motstå att vara ensam med dig?]

Charlotte ville inte förklara mer. Hon ville inte att Lily skulle veta vad som hade hänt den natten; det skulle bara få henne att känna sig mer förnedrad.

På morgonen vaknade Charlotte och mådde sämre. Hon tog sin temperatur och upptäckte att hon hade feber, så hon bestämde sig för att gå till det närliggande sjukhuset. Oväntat stötte hon på Fredericks mamma där.

Laura Gonzalez såg den söta flickan och frågade, "Varför är du här ensam? Har du någon familj eller vänner med dig?"

Charlotte skakade på huvudet och sa, "Jag har bara en förkylning och kom för att bli undersökt."

Laura tittade på Charlotte och tyckte att hon inte bara var söt utan också vänlig. Det skulle vara fantastiskt om Frederick kunde lära känna henne. Så hon tog fram sin telefon och ringde Frederick för att hämta henne.

Snart dök Frederick upp i sjukhusets lobby. När han såg Charlotte sitta med sin mamma, var hans uttryck komplicerat. Laura märkte det och frågade, "Frederick, känner du den här unga damen?"

Frederick svarade likgiltigt, "Vi har träffats en gång."

Laura berättade för sin son, "Den här unga damen hjälpte mig tidigare. Jag hade inte förväntat mig att du kände henne."

Sedan lyste hennes ögon upp. "Frederick, stanna och håll den här unga damen sällskap! Hon är sjuk och ensam; hon ser så ynklig ut."

Även om Frederick var motvillig, nickade han i samtycke. Charlotte hann inte ens tacka nej.

Han följde först sin mamma till bilen och kom sedan tillbaka för att följa Charlotte till infusionsrummet.

Charlotte satt i infusionsrummet, försjunken i tankar.

Frederick satt bredvid henne och frågade rätt kyligt, "Hur många droppåsar till?"

Charlotte blev förvånad över att han faktiskt kom tillbaka. För att inte göra honom arg svarade hon mjukt, "Bara en till."

Frederick sa inget mer. Han erkände att han gillade Charlottes kropp, särskilt hennes långa, ljusa ben, som var ganska frestande att röra vid. Men det var allt. Han var intresserad av hennes kropp men ville inte bli inblandad i hennes liv.

När medicinen började verka kände Charlotte sig gradvis sömnig och somnade långsamt. I sin dåsighet tyckte hon sig höra Frederick prata med sjuksköterskan, och sedan lades en liten filt över henne.