Kapitel tre
Efter att vi hade ätit färdigt bestämde jag mig för att berätta min historia för dem; de hade ju varit väldigt snälla mot mig.
Jag harklade mig och började, "Jag kommer från Dark Moon-flocken; jag blev förvisad från min flock för att jag skiftade senare och dessutom till en omega." Tårarna rann redan nerför mina kinder när jag tänkte på allt jag hade upplevt den här veckan.
"Vad! Vilken slags idiotisk anledning är det? De har ingen rätt att förvisa dig för något sådant," sa Lisa, kokande av ilska.
"Det stämmer, jag tror inte att äldsterådet skulle bli glada att höra om det här," svarade Rose.
"Oroa dig inte, våra alfor kommer att veta vad de ska göra."
Just då kom två personer in i rummet; båda var omkring 1,90 meter långa och mycket muskulösa.
"Beta Jason, Gamma Alfred! God morgon." Rose och Lisa hälsade dem med en liten bugning.
"Morgon!" svarade gamman med ett litet leende på läpparna.
"Hur mår den här odågan?" frågade betan och betonade ordet odåga.
Jag rös vid ljudet av hans röst och sänkte mitt huvud.
"Sluta, Jason; du skrämmer henne. Den stackars flickan har redan gått igenom mycket," skällde Lisa på betan, som nu mjuknade i sitt uttryck.
"Skyll inte på mig; om Xavier och Xiao var här, tvivlar jag på att de skulle låta henne stanna här," sa betan och fortsatte, "Så snart hon mår bättre vill jag att hon försvinner."
"Det är inte rättvist!" klagade Lisa. "Åtminstone lyssna på hennes anledning till att vara en odåga innan ni bestämmer vad som ska göras med henne. Och tekniskt sett är hon inte helt en odåga eftersom hon bara har varit det i två dagar."
Jag gillade hur de pratade om mig som om jag inte var där. Inte för att jag tänkte säga något. En omega har ingen rätt att tala bland högre rankade tjänstemän utom när de blir tillfrågade. Dumma regler, jag vet. Men så är det i min gamla flock. Jag vet inte om reglerna också gäller här.
"Hon blev förvisad från sin flock för att hon inte skiftade tidigt, och när hon äntligen gjorde det, skiftade hon till en omega," inflikade Rose och försökte också stötta mig. Jag är rörd av deras vänlighet. De fick veta det här idag och gör detta för henne.
"Vilken slags idiotisk anledning är det?" sa Alfred, gamman, för första gången sedan han kom in i sjukhusrummet.
"Nåväl, om det är så, kommer vi att vänta tills alforna återvänder från sin resa nästa vecka, och då bestämmer vi vad vi ska göra med dig!" sa betan medan han tittade direkt på mig.
"Tack så mycket, Beta Jason!" ekade Rose och Lisa.
Betan nickade och fortsatte prata: "Jag kommer att utse en vakt för att hålla koll på henne; vi kanske hör hennes historia, men vi är inte säkra på om den är sann; för allt vi vet kan hon fejka det!"
"Men Beta, ser hon ut som någon som kan skada en fluga? Jag menar, titta på henne," sa Lisa och pekade på mig. Ärligt talat ser jag ut som någon som en fluga skulle skada, inte tvärtom.
"Antingen det, eller så blir hon kastad i fängelsehålan tills alfan återvänder."
"Nej! Vakterna är okej, herrn," sa Lisa och salutade betan.
Beta och gamma vände sig för att gå. Så snart betans hand nådde dörrlåset vände han sig om som om han hade glömt något.
"Var ska du bo?"
"Hon kan bo hos mig; jag är säker på att John inte har något emot det," sa Rose.
"Okej, jag skickar det till vakterna senare."
Sedan gick de. Jag antar att Gamma är en tyst person; han har bara talat två gånger sedan de kom.
"Det var enkelt!" sa Lisa. "Är du okej?" frågade hon mig och jag gav henne ett litet leende.
"Så du kommer att bo hos mig; mitt hus ligger bredvid sjukhuset. Alla flockläkare bor nära sjukhuset ifall det blir en nödsituation. Jag behöver bara låta John veta," sa Rose.
John måste vara hennes partner, tänkte jag. Han var verkligen lyckligt lottad som fick ett så trevligt möte. Jag gäspade. Jag är så trött och sömnig, men det skulle vara oartigt av mig att somna när de försöker hålla mig sällskap.
Rose måste ha märkt mitt sömniga tillstånd. "Du ser trött ut. Sov lite; vi kommer tillbaka senare, okej?" sa Rose till mig när hon kramade mig och gick mot dörren.
"Hejdå! Vi ses senare!" sa Lisa när hon kramade mig och gick ut ur rummet.
En minut efter att de gått somnade jag. Jag var utmattad både fysiskt och mentalt.
När jag vaknade senare var det redan kväll. Jag antar att jag sov länge. Jag kan inte minnas när jag senast sov så fridfullt. Jag brukar vakna väldigt tidigt och gå och lägga mig väldigt sent. Jag gör allt hushållsarbete i vårt hus, och tydligen är alla andra upptagna med sina "beta-uppgifter". Och även om varje flockledare hade rätt till en omega som hembiträde, vägrade mina föräldrar och sa att jag kunde göra alla sysslor själv. Sådana elaka föräldrar jag har.
"Ja! De är verkligen elaka!" sa en mjuk röst.
Jag satte mig upp i sängen och reste mig. Är det min fantasi eller hörde jag just någon prata?
"Det är inte din fantasi; jag pratade faktiskt!" sa rösten igen.
"Vem är du?" frågade jag med en skrämd röst.
"Jag är Aliyah."
"Vem? Personligen är jag väldigt rädd just nu. Jag börjar tro att det här rummet är hemsökt av ett spöke eller en ond ande."
"Åh gud! Varför har jag sån otur i livet? Först blev jag förvisad, sedan blev jag en vilde, sedan blev jag attackerad, och nu har jag ett möte med ett spöke," grät jag tyst.
"Var inte löjlig; jag är inget spöke; jag är din varg!" skrattade rösten.
"Min vad?" frågade jag, fortfarande förvirrad.
"Din varg, din dumbom! Varje varulv har en inre varg."
"Nåväl, Aliyah, trevligt att träffa dig!"
"Du med."
Och precis så började min varg och jag prata. Vid det här laget vet jag att jag aldrig kan bli uttråkad. Aliyah var väldigt rolig att prata med.
Förlorad i stunden märkte jag inte att Rose redan hade kommit in i rummet. Hon harklade sig, och jag tittade upp och såg hennes stora leende.
"Wow! Vad hände de senaste fem timmarna som gör dig så glad? Drömde du om din förälskelse?" sa hon och höjde ögonbrynen.
"Vad! Nej!" svarade jag snabbt, rodnande. "Jag pratade med min varg för första gången."
"Åh! Det är verkligen bra. Hälsa henne," sa Rose.
"Här," sa Rose när hon räckte över en shoppingpåse till mig. Jag tackade henne och tog sedan påsen och öppnade den. Inuti påsen fanns underkläder, en tandborste och andra toalettartiklar.
"Tack så mycket!" sa jag till henne.
"Inga problem, det är lugnt. Jag måste gå. Jag har andra patienter att ta hand om."