Kapitel 2 - Jag har mer respekt för mig själv!
Farrah
Det var lunchdags. Jag hade fruktat denna stund när jag kom till skolan i morse eftersom jag visste att jag skulle sitta ensam. Nu var jag inte lika orolig eftersom Violet var i de flesta av mina klasser, och vi hade bestämt oss för att äta lunch tillsammans.
"Tack för att jag får sitta med dig vid lunchen," sa jag när vi gick in i matsalen.
"Ingen fara, det blir trevligt med lite sällskap för omväxlings skull," log hon.
Hon var väldigt lik mig, vilket jag menar att hon inte riktigt passar in.
"Ja, verkligen," sa jag, "Är folk här lika hemska som på min gamla skola? Klickar, mobbare, idioter och häxor?" la jag till.
"Ungefär, jag tror de flesta gymnasieskolor är likadana," sa hon.
Hon har nog rätt. Jag tror inte det spelar någon roll vilken skola man går på.
"Vad sägs om Asher? Vad är han för en?" frågade jag.
Jag hade inte sett honom sedan första lektionen, men jag fann mig själv lite nyfiken på honom. Jag vet inte varför, jag bara var det.
"Han är vad man skulle kalla en av skolans bad boys," sa Violet, "Han hamnar alltid i trubbel, lyssnar inte på lärarna, hamnar i slagsmål, skolkar och krossar tjejers hjärtan. Ingen vet mycket om honom trots att han har varit här i ett par år nu," tillade hon.
Jag fick den vibben från honom, bad boy-vibben. Den typen av kille som håller hemligheter och inte låter någon lära känna honom. Jag klandrar honom inte, varför skulle vi behöva berätta för alla om varje detalj i våra liv?
"Det fick jag från honom," fnissade jag.
"Ja, du borde hålla dig borta från honom," sa hon.
"Jag har inga planer på att gå nära honom," sa jag, "Jag kan känna trubbel," la jag till.
Violet nickade, och vi ställde oss i kö för att få vår lunch. Jag var glad att folk inte stirrade på mig längre. Jag tror de har vant sig vid att det finns en ny tjej, och det är bra för mig. Jag gillar inte uppmärksamhet, av något slag.
"Är maten bra?" frågade jag medan vi väntade.
"Ja, den är ganska bra," sa Violet och log.
Bra! Maten på min gamla skola var inte särskilt god. Jag kom till den punkten där jag antingen tog med mig lunch, eller så gick mina vänner och jag utanför skolområdet för att äta. Vi tog oss fram i kön, hämtade vår lunch och letade efter ett bord. Vi såg oss omkring och hittade ett längst bak i rummet, borta från alla andra.
"Vi har det bättre här uppe, och håller oss ur vägen, speciellt när cheerleaders och sportkillarna kommer in, de får kickar av att trakassera folk härinne," sa Violet och himlade med ögonen, "Men de är för lata för att komma upp hit, så det fungerar för oss," tillade hon, fnissande.
Jag skrattade, gillade det jag hörde. Violet var en söt tjej, blyg och lite obekväm, precis som jag, kanske värre, men jag gillade henne. Och förhoppningsvis kunde vi bli vänner, och jag tror att vi båda behöver en vän.
Violet och jag pratade och lärde känna varandra bättre eftersom vi inte haft mycket chans att prata under lektionerna. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt, vilket var trevligt.
Medan vi pratade fick jag en känsla av att någon tittade på mig. Jag vet inte varför, men det kändes så. Jag lyfte huvudet för att se mig omkring, men jag såg ingen, i alla fall inte först. Mina ögon mötte snart den som tittade på mig.
Asher!
Han satt vid ett bord med ett par av sina vänner och några tjejer. En av tjejerna satt precis bredvid honom och han hade armen runt hennes axel. Hon viskade i hans öra, hennes hand på hans bröst, men han verkade inte intresserad. Han var för upptagen med att titta på mig, med ett litet leende på läpparna. Jag måste sluta stirra tillbaka på honom. Jag drog snabbt bort blicken från honom.
"Han tittar fortfarande," viskade Violet.
"Jag vet, jag känner att han fortfarande tittar på mig," sa jag. "Varför stirrar han på mig?" lade jag till.
"Eh, jag vet inte, men du kanske får reda på det väldigt snart," sa hon och lät lite nervös. "Han är på väg hit med en av sina vänner," lade hon till.
Vad? Varför? Nej! Jag ville verkligen resa mig och rusa iväg, men jag tror att det skulle vara lite för uppenbart. Jag tittade ner på min mat och hoppades att han skulle ta en omväg förbi mig och gå någon annanstans.
"Hej, nya tjejen," hör jag honom säga, och han sätter sig mitt emot mig.
Hans vän tog platsen bredvid honom.
"Det är Farrah," sa jag, lite irriterad.
Han vet vad jag heter, varför insisterar han på att kalla mig nya tjejen.
"Förlåt, Farrah," skrattade han och tog en pommes frites från min tallrik.
"Brukar du stjäla folks mat?" sa jag och blängde på honom.
"Nä, bara din," sa han och stoppade pommes fritesen i munnen.
Jag himlade med ögonen och drog tallriken ifrån honom. Asher skrattade och drog den tillbaka till sig.
"Vet du inte hur man delar med sig?" frågade han.
"Jo, det gör jag," sa jag, "men du har en flickvän där borta, gå och dela med henne," lade jag till.
"Hon är inte min flickvän! Jag har inga flickvänner," sa han. "Och tror du inte att om jag ville vara med henne, skulle jag vara där borta och inte här med dig, sötnos," lade han till.
"Och du är här, varför?" frågade jag.
"För att jag vill vara det," sa han. "Du är inte särskilt vänlig, eller hur?" lade han till.
Jag var vänlig, men han irriterade mig.
"Jag är väldigt vänlig. Du är bara irriterande!" svarade jag.
Asher reste sig, och jag trodde att han skulle gå iväg, men sån tur hade jag inte. Han satte sig precis bredvid mig och drog stolen närmare. Om han kom närmare skulle han bättre sitta i mitt knä.
"Irriterande?" frågade han och vände sig mot mig.
"Ja," sa jag och vände mig bort från honom.
Han skrattade högt och lade armen över ryggstödet på stolen jag satt på. Jag ignorerade honom och fortsatte äta min lunch innan han hann stjäla allt. Jag kände hans fingrar snudda vid huden på min axel, och jag rös när han gjorde det.
Jag ville att han skulle gå iväg. Jag såg att Violet blev obekväm med att de två satt vid bordet med oss. Jag kände mig också lite obekväm, men det som gjorde det värre var att jag kunde se Ashers "flickvän" stirra på mig från ögonvrån. Jag ville aldrig ha några problem med någon.
"Jag tycker du ska skippa sista lektionen och följa med mig," viskade han. "Vi kan gå någonstans, kanske hångla lite," lade han till.
Jag vände huvudet mot honom och tittade på honom med stora ögon.
"Ursäkta mig?" väste jag åt honom.
"Du hörde mig, kom igen, nya tjejen, lev lite," sa han.
"Nej! Jag har respekt för mig själv, tack så mycket," sa jag och reste mig upp. "Kom igen, Violet, vi går," lade jag till.
Jag har aldrig sett någon röra sig så snabbt i mitt liv.
"Du kan springa så mycket du vill, prinsessan, men jag kommer se dig varje dag," sa Asher.
Jag sa ingenting, istället skyndade Violet och jag iväg innan han sa något mer. Jag vill inte att han ska prata med mig på det sättet. Jag vill inte att han ska tro att jag är den typen av tjej och att jag vill göra sådana saker med honom.
"Jag tror du kan vara i trubbel, Farrah, han kommer inte sluta," sa hon. "Förrän han får vad han vill," lade hon till.
"Han kommer inte få något från mig," sa jag bestämt.
Jag är säker på att innan dagen är slut kommer hans uppmärksamhet vara på någon annan, förhoppningsvis. Jag behöver inte att han ställer till med problem för mig, speciellt eftersom jag är ny här. Det är inte så jag vill att mitt sista år på gymnasiet ska bli.