Kapitel 6
"Den där idioten! Han har totalt förstört familjen Moores rykte!"
John krossade sin kaffekopp mot golvet, hans ansikte förvridet av ilska.
Nyheterna dånade på TV:n, och mitt i kamerakaoset och blixtrande ljus hördes Sylvesters ord, "Njurproblem, ärftligt," vilket fick alla i familjen Moore att se ut som om de just svalt en citron. Sylvesters utspel var en örfil mot familjens stolthet!
Som ledare för Moore-klanen var John rasande. Vanligtvis var han den stora chefen som alla respekterade, men den här gången hade Sylvester fått honom att se ut som en idiot!
Han ville hänga upp Sylvester och ge honom en rejäl gammaldags omgång!
Men sedan, den gamle mannen, Michael Moore, som satt på soffan bakom honom, lutade sig på sin käpp och stirrade på TV:n. Med svag röst sa han långsamt, "Du borde fundera på hur du ska hantera Sylvesters äktenskap."
Med det reste han sig, lutade sig på sin käpp, och en tjänsteflicka hjälpte honom ut ur vardagsrummet.
"Herr Sylvester Moore."
Så snart Michael hade lämnat, ropade butlern och fångade allas uppmärksamhet.
Sylvester, som varit försvunnen i tre dagar, stod där med ena handen i kostymfickan, hans ögon fulla av trots och likgiltighet. Han brydde sig inte ett dugg om de andras blickar och släntrade över till TV:n med ett nonchalant leende, och sa, "Inte illa, de fångade ungefär sjuttio till åttio procent av mitt utseende."
Sylvesters nonchalanta ton fick det att verka som om det inte var någon stor grej att skämma ut familjen Moore, som om han inte ens var en del av familjen utan bara en åskådare.
Familjen Moores ära och rikedom intresserade honom inte. Ju mer problem familjen Moore och John stötte på, desto gladare verkade han.
Ja, Sylvester hatade familjen Moore. Han hatade sin far, John.
Efter att ha släppt den bomben brydde sig Sylvester inte ett dugg om allas reaktioner. Det var bara så han var; han tog ingen på allvar.
Han var på väg uppför trappan när Johns stadiga röst hördes igen.
"Vilken av familjen Grays döttrar vill du ha?"
Inför sin rebelliska son kände John en blandning av ilska och kärlek. Trots att han ville ge Sylvester en rejäl omgång kunde han inte förmå sig att göra det.
Självklart var den stora frågan nu äktenskapet med familjen Gray. Det spelade ingen roll vilken dotter som slutade med att gifta sig in i familjen, så länge det var en av Gray-flickorna!
Sylvester slutade inte gå, men ett elakt leende kröp fram på hans läppar. Utan att vända på huvudet kastade han ur sig, "Det spelar ingen roll, jag kommer ändå att vara otrogen. Jag har ju njurproblem, och det är ärftligt."
Han gav John en föraktfull blick.
John kokade av ilska.
"Ditt förbannade barn!"
Men Sylvester ryckte inte ens till. Han gick in i hissen, och när dörrarna sakta stängdes såg hans rygg både ädel och provocerande ut!
Vardagsrummet föll i dödstystnad. Ansiktena på familjen Moores två döttrar och två svärsöner var obetalbara. För dem var Sylvester en slarver, men han var också den förste i raden att ärva familjen Moores affärsimperium.
Familjen Moore hade tre döttrar och en son, med Sylvester som det tredje barnet och enda sonen. John och Michael hade skämt bort honom sedan han var liten. Även om han inte kunde leva länge, förändrade det inte hans plats som arvtagare av familjen Moore, vilket naturligtvis födde avund.
En tjänsteflicka viskade något i butlerns öra, och butlern gick över till John och sa, "Familjen Gray ringde och bad oss hantera den här röran och ge ett snabbt svar. Nu insisterar Vivian på att bryta förlovningen."
John rynkade pannan, "När fick Jack plötsligt en dotter till? Jag minns bara att han hade en."
Butlern svarade, "Jag hörde just om det också. Vi hade någon som undersökte det, och det visar sig att han faktiskt har en yngre dotter som bott utomlands. Vi vet inte när hon kom tillbaka, eller hur Sylvester träffade henne. Jag tror att Sylvester kan vara intresserad av familjen Grays andra dotter."
Butlern spekulerade utifrån sina egna tankar, efter att ha sett Sylvester växa upp, även om Sylvesters personlighet hade gjort en helomvändning de senaste två åren.
Varje gång familjen Moore tänkte på det, kunde de inte låta bli att dra en djup suck. Ingen ville dra upp det som hände för två år sedan.
John sa, "Först, fixa någon som kan reda ut den här röran och skjuta upp bröllopsdatumet till nästa månad."
Vem han skulle gifta sig med? Ärligt talat brydde sig varken Sylvester eller hans gamla far ett dugg om vem han slutligen skulle gifta sig med.
För det spelade ingen roll vem han gifte sig med, det skulle ändå inte vara kvinnan Sylvester verkligen ville ha. Han levde, visst, men han var som en zombie, och använde sin kvarvarande tid till att orsaka så mycket kaos som möjligt.
Under tiden...
Det hade gått tre dagar, och lånehajarna skulle komma och kräva pengar på eftermiddagen, men Calliope hade fortfarande inte kommit på någon utväg.
Hon tittade upp mot den blå himlen och kunde inte låta bli att skratta åt sig själv för att ha varit så kaxig. Vad kunde hon göra? Vem trodde hon att hon var?
Hennes en gång så fina drag var nu märkta av oro över skulden. Inför denna enorma summa kunde Calliope inte komma på en lösning, men hon kunde absolut inte berätta för David.
Med ett desperat leende på läpparna, hennes vanligtvis rosiga kinder nu bleka, insåg hon att hon bara hade två alternativ. Det första var att sälja sig själv för att betala skulden, och det andra var...
Hon var kluven inombords. Att bli förnedrad av Sylvester och ändå behöva gå till honom? Det var inte mycket annorlunda än att sälja sig själv. Men hon hade ingen annan utväg, och det var den enda vägen.
Beslutsamhet fyllde Calliopes ögon. Om hon valde denna väg, skulle det betyda att hon och David aldrig kunde bli tillsammans.
Calliope drog en tung suck, stängde ögonen och lade handen med telefonen på bröstet. Efter att ha tvekat länge, slog hon slutligen numret.
Samtalet besvarades efter bara en signal. Den andra parten sa enkelt, "Hallå," och hon uttalade genast sitt krav. "Jag går med på den affären, men jag behöver 80 000 kronor, nu, omedelbart."
Med det lade hon på telefonen, reste sig från bänken vid vägkanten och accepterade situationen. Det var det enda alternativet kvar. Bara tanken på den vidrige Sylvester fick henne att rysa av avsky.
När hon vände sig om, tittade hon på fontänen framför sig och skrattade plötsligt, ett något ondskefullt skratt. Hon skulle få pengarna, men att gifta sig med den döende skitstöveln? Glöm det!
Jack, som just lagt på telefonen, föll i djupa funderingar. Varför hade Calliope plötsligt ändrat sig?
"Vem var det på telefonen?" frågade Grace när hon kom ner för trappan.
"Det var Calliope. Hon sa att hon gick med på affären. Jag kan inte förstå varför hon plötsligt ändrade sig."
Jack spekulerade fortfarande över vad som kunde ha hänt för att få den vanligtvis envisa Calliope att ändra sig. Grace däremot fnös och sa, "Den där dåraktiga flickan kom äntligen till sans. Vad finns det att fundera över? Att gifta sig med familjen Moore är bättre än att följa Rose och bli prostituerad!"
Jack tillade, "Men hon sa att hon vill ha 80 000 kronor i kontanter, nu. Om vi inte kan samla ihop det idag, är affären av."
"Vad! 80 000 kronor! Den lilla slyngeln tror att hon är värd så mycket pengar!"
Graces ögon vidgades av ilska, och hon kunde inte låta bli att skrika.
Hon förstod nu. Calliope, den lilla slyngeln, visste att familjen Gray inte kunde gifta in Vivian i familjen Moore, så de var tvungna att samarbeta med henne. Oavsett vilka villkor det var, var familjen Gray tvungna att acceptera dem, så hon ställde ett orimligt krav? Den lilla slyngeln var hänsynslös! Vänta bara, hon skulle få vad hon förtjänade!
Ungefär en halvtimme senare anlände Calliope till familjen Grays villa. När hushållerskan öppnade dörren och ledde henne till vardagsrummet, var det tydligt att även om familjen Gray fortfarande var lyxig, fanns det betydligt färre tjänare. Det var uppenbart att familjen Gray också var vid vägs ände och hade inget annat val än att samarbeta med familjen Moore.
Calliope gick in i vardagsrummet, och det första hon såg var de avskyvärda ansiktena hos Grace och Vivian. De såg alltid ner på henne med förakt och förakt.