Kapitel 1
Natten föll, och staden utanför fönstret lyste upp med ljus och höga skyskrapor. Calliope Gray, klamrande sig fast vid det sista medvetande, stapplade nerför hotellkorridoren och lutade sig mot väggen. Hennes andning blev snabb och synen suddig.
Hennes drag var fina, men en onaturlig rodnad spred sig över hennes släta hy. Hennes ögon var dimmiga, och de röda läpparna var lätt särade, vilket gav henne en oemotståndlig dragningskraft.
'Det där kaffet jag drack tidigare måste ha blivit manipulerat!'
Tanken blixtrade genom Calliopes fortfarande något klara sinne när hon bet sina fuktiga, sensuella läppar tills de blödde.
En våg av hetta spred sig inifrån hennes kropp, och hon bet ihop tänderna, på väg mot toaletten, men hela kroppen kändes svag och maktlös.
Slutligen, i nästa ögonblick, föll Calliope till marken, och hela världen snurrade runt henne.
"Mamma! Titta! Hon sprang ditåt!"
"Calliope blev drogad och sprang ändå så snabbt! Få henne tillbaka till rummet snabbt; det finns ingen tid!"
I sista sekunden innan hon förlorade medvetandet, hörde Calliope två bekanta röster.
I detta ögonblick såg en mor och dotter, klädda i lyxiga kläder, Calliope i slutet av korridoren. Deras ansikten var fyllda med illvilja när de skyndade sig fram till henne.
"Tur att ingen såg henne!"
Vivian Gray drog en lättnadens suck och hjälpte sin mamma att lyfta Calliope. Tillsammans bar de henne till presidentvåningen en trappa upp.
Den medvetslösa Calliope kunde aldrig ha föreställt sig att någon från familjen Gray skulle droga henne!
Hon hade kommit till kaféet på hotellet idag för att få sina levnadskostnader, men hennes pappa dök aldrig upp. Efter att ha druckit upp kaffet hade hon fortfarande inte sett honom, men hon märkte gradvis att något ovanligt hände med hennes kropp. Vid det laget var det för sent.
Vivian, med ett belåtet uttryck, kastade Calliope på den stora sängen, lättad. Hon tittade på den medvetslösa Calliope och flinade, "Mamma, jag tycker nu att det inte är så illa att ha en halvsyster. Åtminstone kan hon gifta sig med den där skitstöveln åt mig!"
"Hmph! Sätt på henne den här nattlinnet!"
Grace Miller kastade föraktfullt ett nästan genomskinligt nattlinne på sängen. Att bära det var nästan som att inte bära något alls, bara lägga till en touch av mystik men mer en lockelse. Om en man stod här, skulle bara synen av nattlinnet få hans blod att koka.
Calliope låg där, ett fint lager av svett bildades på hennes panna. Hettan inuti hennes kropp drev henne till bristningsgränsen. Hon kunde vagt höra deras röster men kunde inte urskilja orden.
Vivian bytte snabbt Calliopes kläder. Det svarta, halvgenomskinliga nattlinnet hängde på Calliopes kropp och visade perfekt upp hennes figur som hade varit gömd under en enkel T-shirt.
Hennes fasta bröst var knappt täckta av nattlinnet, med en antydan av rött som kikade fram, vilket väckte en primitiv lust. Hennes släta, delikata hud glödde under det varma ljuset, som en oljemålning.
Hennes långa, slanka ben var fängslande, och hennes platta mage visade svaga spår av muskler. För att inte tala om hennes sexiga, runda höfter, som verkade utfärda en tyst inbjudan under nattlinnet.
"Den där subban, precis som sin mamma!"
Vivian kunde inte låta bli att känna sig avundsjuk. Calliopes ansikte var redan förföriskt, och nu, avklädd och klädd i nattlinne, var hon ännu mer oemotståndlig!
Men när hon tänkte på morgondagens rubriker kunde Vivian inte låta bli att känna sig belåten, "När media avslöjar henne imorgon kommer alla att se henne för den slampa hon är, och hon kommer att tvingas gifta sig med den där skitstöveln!"
Grace fnissade bredvid henne. "Det är Calliopes lycka att få gifta sig in i familjen Moore för min dotters skull! Det är dags; vi går, Vivian."
Calliopes huvud kändes tungt, och hon kunde höra dem prata men kunde inte urskilja orden.
Hon hörde bara dörren stängas, och sviten återgick till tystnad. Endast Calliopes mjuka mumlande fyllde rummet, hennes röst var förförisk men plågad. Under det varma ljuset var rummet dunkelt och tvetydigt.
Flera gånger försökte Calliope resa sig och gå därifrån, men varje försök slutade i misslyckande. Hon kunde inte röra sig, som om hennes kropp var under någon annans kontroll.
Hon rynkade pannan i tyst ilska, hennes långa hår låg rufsigt utspritt på den vita sängen. Hennes fina drag var delvis dolda av håret, vilket gav henne en feminin dragningskraft.
Den halvgenomskinliga nattlinnet hon bar var otroligt provocerande. Ett tunt lager av svett täckte hennes släta, delikata hud. Hennes långa ben var lätt sammanpressade, vilket dolde hennes mest intima område och gjorde henne ännu mer lockande.
Dörren öppnades igen. En lång, stilig gestalt klev ut ur mörkret. Hans steg verkade något ostadiga, som om han var berusad, och han föll tungt ner på den mjuka sängen.
Den plötsliga tyngden väckte Calliope. En svag doft av mint blandad med stark alkohol fyllde hennes näsborrar.
Det tunga trycket gjorde det svårt för henne att andas. Hon kämpade för att öppna ögonen och såg en man ligga ovanpå henne. Hennes ögon vidgades, och hon använde all sin styrka för att resa sig upp, försökte fly.
Men precis när Calliope hade stabiliserat sig, drog en kraftfull kraft henne tillbaka. En djup, förförisk röst hördes bakom henne. "Rör dig inte."
Ett skarpt rivande ljud ekade i luften—det var Calliopes halvgenomskinliga underkläder!
Calliopes förnuft sa åt henne att motstå, att kämpa emot, men värmevågorna inom hennes kropp, när hon hölls i hans armar, bröt slutligen igenom hennes rationella begränsningar och överväldigade henne.
I detta ögonblick ville hon bara ha fysisk tillfredsställelse.
Hennes tveksamma men inbjudande handlingar väckte den berusade mannens begär. Han grep Calliope, hans långa fingrar rörde sig över hennes kropp, från hennes platta, fasta mage till hennes fylliga bröst. Hans hand stannade, nypt vid den rosiga toppen.
Calliope kunde inte låta bli att stöna. Hennes röst var som en stimulant för Sylvester. Han grep precist hennes haka och pressade sina läppar mot hennes. Känslan av Calliopes mjuka, ömma läppar fick Sylvester att fnissa nöjt och ivrigt sträckte han ut sin tunga för att utforska sötman i hennes mun.
Calliope slog desperat mot Sylvester, men under påverkan av drogen var hennes lemmar svaga, och hennes slag kändes mer som retande.
I det ögonblicket kände Calliope sina läppar bli förseglade, den starka doften av alkohol tog helt över hennes andning.
Hennes kropp svarade, hennes kokande blod skrek åt henne om smärtan och obehaget. Men med den sista biten av sitt förnuft bet hon hårt, och smaken av blod började sprida sig mellan deras läppar. Beslutsam, ignorerade hon sin kropps lidande, sköt bort den tunga kroppen och stapplade ut ur rummet.
Calliope visste inte hur mycket styrka det krävdes för att nå dörren. Sedan blev allt svart, och hon föll ihop på mattan, helt förlorad i medvetslöshet.
Nästa morgon steg inte solen upp. Himlen utanför var fylld med mörka moln, hotande med ett kraftigt skyfall när som helst.
Plötsligt bröts rummets tystnad av den ihärdiga ringningen på dörrklockan. Calliope, som hade sovit på mattan hela natten, väcktes äntligen av ljudet. Hon öppnade långsamt ögonen, hennes huvud bultade. Hon höll sig om huvudet och reste sig, tittade förvirrat runt i det främmande rummet.
Var var hon?
Vad hände igår kväll? Varför kunde hon inte minnas något?
Den ihärdiga dörrklockan ringde som en dödsklocka. Calliopes sinne var fortfarande inte helt klart. När hon hörde dörrklockan, stapplade hon instinktivt till dörren och lade handen på dörrhandtaget.
Så fort dörren öppnades blixtrade kamerablixtar och bländade henne. Hon var tvungen att skydda sina ögon med handen, helt chockad över scenen framför henne. Vad pågick?
För några dagar sedan hade stora nöjesnyhetskanaler, tidningar, reportrar och videosajter fått ett hemligt tips om att man idag, i presidentsviten 3704 på SK International Hotel, kunde fånga en explosiv skandal med Sylvester från Moore-familjen och hans fästmös syster!
Detta var ännu mer spännande än en toppkändisskandal!
Inte nog med att Moore-familjen och Gray-familjen var toppskiktets förmögna familjer, Sylvester var också en riktig skurk!
Han hade aldrig några positiva nyheter, bara skandaler, och varje skandal drog till sig enorm medieuppmärksamhet, höga tittarsiffror och till och med nationella debatter.
Trots de många skandalerna hade Sylvester aldrig varit inblandad i en romantisk affär. Så den här gången, när de hörde att han träffade Calliope, svärmade medierna som vargar som känt blodlukt.
Om de kunde fånga de två i sängen skulle det bli en stor succé!
"Vi hörde att du är yngsta dottern till herr Gray från River Corporation. Stämmer det? Du har varit utomlands i flera år, och nu ska din syster Vivian gifta sig med Sylvester. Hur tror du att hon känner inför att du träffar hennes fästman?"
"Är din relation med Sylvester från Moore-familjen äkta kärlek? Vet herr Gray om detta?"
"John Moore har alltid föredragit din syster som sin svärdotter. Tror du..."
Frågorna flög mot Calliope som kulor från en kulspruta. Hennes huvud bultade, och reportrarnas frågor gjorde bara hennes hjärna tom. Hon stod där, helt förbluffad, utan en aning om hur hon skulle reagera.
När folkmassan knuffade henne, snubblade hon bakåt några steg. De trängde sig framåt, och hon fick en glimt av sig själv i en spegel i närheten. Hon hade på sig en halvgenomskinlig nattlinne, sönderriven, praktiskt taget naken!
I det ögonblicket klickade allt för Calliope.
"Bra jobbat, pappa, din skitstövel!" mumlade hon förbannelser under sin andedräkt, hennes ögon flammade av hat.
Hon hade trott att hennes odugliga pappa äntligen hade tagit ansvar genom att erbjuda henne lite levnadsomkostnader. Men nej.
Klickandet av kameror och bländande blixtar väckte någon i sängen.
På den kritvita sängen fick kameraklickandet Sylvester att rynka pannan. Även liggande där i oordning, avfärdade hans kalla uppsyn allt omkring honom med arrogans.
En reporter blev knuffad till marken och skrek, vilket väckte Sylvester. När han öppnade ögonen, träffades han av en barrage av blixtar.
Sylvester grep en tung askkopp och kastade den mot en kamera, krossade den. Hans ansikte, fullt av raseri, såg ut som ett lejon som blivit väckt på ett brutalt sätt.
"Försvinn härifrån!"
Han brydde sig inte ett dugg om sitt rykte och svor åt folkmassan.
Reportrarna blev rädda, men tanken på saftiga rubriker höll dem igång. De bombarderade Sylvester med skarpa frågor.
"Sylvester, du ska snart gifta dig med Vivian, men du har ett hemligt möte med hennes syster. Är inte det skamlöst?"
"Sylvester, nu när det har kommit till detta, hur planerar du att hantera det? Kommer bröllopet fortfarande att äga rum som planerat?"
"Ta det lugnt, allihopa! Ge plats! Ge plats!"
I det ögonblicket stormade några fler personer in, de såg ut som livvakter. En kvinna ropade åt reportrarna.
Flera livvakter i svarta kostymer bildade snabbt en mänsklig mur och pressade ut medierna. Under deras tryck lämnade reportrarna motvilligt rummet.
Kvinnan i den professionella kostymen gick över med en svart kappa och viskade i Sylvesters öra, "Herr Sylvester Moore, det har hänt en incident. Vi måste lämna här omedelbart!"
Sylvester, nu insvept i den stora kappan, lämnade presidentsviten under livvaktarnas beskydd. Även fullt påklädd utstrålade han en blandning av elegans och skurkaktig charm. När han passerade Calliope gav han henne en blick av förakt.
Men Calliopes ansikte förblev uttryckslöst. Hennes ögon var tomma, stående där som en trästaty.
Sylvester kunde gå därifrån som om ingenting hade hänt, men vad skulle hon göra nu?
Hon gick till soffan, tog en filt och svepte den om sig, täckande den motbjudande nattlinnet. Rummet var kusligt tyst, som om allt som just hänt var en dröm.
Då knackade det på dörren. Calliope vände sig hastigt om och såg Megan Taylor komma in, räckande henne ett kuvert fyllt med kontanter. "Detta är från herr Gray."
När hon hörde det namnet skakade Calliope av ilska men tvingade fram ett leende, hennes ögon fyllda med förakt. "Vad är detta? Tystnadspengar?"
Calliope tog kuvertet och kikade på pengarna inuti. Det var en rejäl summa.
Megan såg Calliope ta kuvertet och trodde att hon var med på det. Hon hånlog, "Herr Gray säger att eftersom denna röra är ute i det öppna, om du är okej med att gifta dig in i Moore-familjen istället för Vivian, kommer han inte behandla dig illa."
Calliope lät ut ett kallt skratt, stirrade på kuvertet. "Vilken lysande plan han har!"
"Så, är du med?" Megans ögon var fastklistrade på Calliopes ansikte, försökte läsa varje rörelse.
Plötsligt kastade Calliope upp pengarna i luften, sedlarna föll ner som konfetti. Hon skrek, "Gå och säg till honom att han är en usel ursäkt till far. Så länge jag andas kommer jag få honom att betala för dagens förnedring!"
Inlindad i filten stormade Calliope ut ur sviten, utan att se tillbaka. Hon kände sig illamående över sin fars handlingar.
"Calliope, är du galen? Din mamma var bara en hora! Som oäkta dotter borde du vara tacksam för chansen att njuta av Moore-familjens rikedomar! Var inte otacksam!"
Megan, som såg pengarna spridda på golvet, var rasande.
Calliope stannade vid dörren, hennes ansikte mörknade. Hon vände sig mot den feta och fula Megan, gav ett kallt leende, "Sov du inte med henne också? Har du blivit undersökt? Hon har en allvarlig smittsam sjukdom. Var försiktig så att du inte blir smittad."
Utan ett ord till smällde Calliope igen dörren.
Megan stod där, skräckslagen.
Gående barfota nerför hotellkorridoren var Calliopes händer knutna till nävar, hennes tänder gnisslade, hennes hatiska blick fixerad på slutet av korridoren.
Hon kunde inte tro att hennes egen far skulle trampa på hennes värdighet så. Såg han henne inte som sin dotter?
Även om hennes fötter var på den mjuka mattan kändes det som om Calliope gick på knivar. Smärtan och förnedringen var överväldigande!
Men då, från ingenstans, dök en lång gestalt upp runt hörnet, vilket fick henne att skrika.
Hon blev grovt tryckt mot den kalla väggen, och mannen som gjorde det var ingen annan än Sylvester.
Även med glasögon på var hans ädla och kalla uppsyn omisskännlig. Han höll henne mot väggen med ena handen, hans käke spänd.
Trots att Calliope var över 1,70 m var hon ingen match för den 1,90 m långa Sylvester. Hon kände sig som ett bräckligt barn, lätt underkuvad av honom.
Calliope rynkade pannan. Inlindad i en filt, med en trasig halvgenomskinlig nattlinne under, kände hon sig förnedrad när Sylvester, fullt påklädd och imponerande, såg ner på henne, pressade henne mot väggen.
"Släpp mig!"