Kapitel 5
Ella
Ettusen, Tvåtusen, Tretusen, Fyratusen, Femtusen- räknade mina extremt uttråkade tankar medan jag fortsatte att sitta här på Polisstationen. Jag hade kommit hit runt klockan 10 på morgonen och nu var klockan 10:15, och ingen hade ännu dykt upp, vilket lämnade mig helt ensam bland den upptagna byggnaden medan poliserna fortsatte med sin morgon som om de helt hade glömt att jag ens var där.
Var är de? undrade jag och försökte lista ut var mina bröder var. De skulle komma och hämta mig, men jag hade suttit här i 15 minuter nu och inte en enda av dem hade visat sig. Är det deras sätt att säga att de glömt bort mig? Jag rynkade pannan och var precis på väg att resa mig och gå när jag plötsligt såg en väldigt lång man stå vid receptionen. Hans 1,90 långa gestalt med brunt hår och bruna ögon, klädd i en svart kostym och matchande byxor medan han bar en enkel vit skjorta, fick mig att undra om han hade skickats för att hämta mig av mina bröder.
När den kvinnliga polisen pekade i min riktning blev det plötsligt mycket klart att mannen faktiskt letade efter mig. Vem är han? funderade jag, tydligt ovetande om vem han var men antog att han var någon som mina bröder kände.
När mannen närmade sig mig kunde jag inte låta bli att känna en känsla av lugn stråla från honom.
"Ella Knight?" frågade mannen när han stod bredvid mig.
"Ja," svarade jag och nickade medan jag fortsatte att titta på mannen, allt medan jag höll min speciella nalle, den jag hade fått av mina bröder.
Leende mjukt, började mannen tala igen. "Jag har blivit skickad hit av en av dina bröder, en herr Reece Knight. Jag är hans personliga assistent. Bland annat, men han har bett mig att komma och hämta dig och ta dig tillbaka till huset. Mästare Reece tillsammans med dina andra två bröder borde vara där när vi anländer."
Tvekande långsamt, var jag inte säker på om jag riktigt trodde honom men ville inte stanna på den här dumma polisstationen längre, så jag nickade i samtycke och började följa efter mannen bara för att han skulle stanna igen. "Fröken Ella, var är dina väskor? Vi antog att du skulle ta med kläder och andra nödvändigheter."
Pausande, bet jag mig i underläppen, något jag gjort mycket på sistone när jag är nervös över något. Rodnande av förlägenhet, svarade jag honom. "J-Jag kunde inte... Det var en inbrottstjuv kvar i mitt hus vid den tiden som hindrade mig från att samla dem, jag kunde bara säkra min nalle," sa jag, fortfarande förlägen.
Höjande på ögonbrynet, vägrade mannen att svara, bara gestikulerade åt mig att fortsätta gå när vi började lämna byggnaden och gick mot en stor svart, elegant sedan, en Audi-symbol visades över hela framsidan av bilen som fångade mina ögon.
Är-Är det den nya Audi A5 sportback? De borde inte vara ute på minst ett år, hur rika är mina bröder egentligen? Chockad över vad jag såg, rörde jag mig inte när mannen öppnade bakdörren på passagerarsidan innan han lät mig glida in.
Väl inne, spände jag fast säkerhetsbältet, det svarta läderinteriören matchade samma färg som bilen utanför medan mannen gled in i förarsätet när min dörr hade stängts.
"Redo, Principessa?" frågade mannen mjukt och fick mig nästan att missa ordet Prinsessa som slank ur hans mun.
"J-Ja," mumlade jag, förvirrad över allt just nu.
Tittande en gång till mot mig från backspegeln, log mannen innan han startade bilen och körde iväg, på väg hem, var nu det än var. Gav mig tid för mig själv försökte jag reflektera över allt som hänt hittills bara för att höra mannen tala igen.
"Jag heter Grant förresten. Om du någonsin behöver något, Ms. Knight, är det bara att fråga efter mig eller Hayden så hjälper vi dig gärna. Annars kan Mrs. Foster och Mr. Gray också hjälpa till med vad du behöver."
"Ursäkta, vilka?" frågar jag, osäker på vilka dessa personer var.
"Mrs. Foster och Mr. Gray, vår hushållerska och butler i huset. De ser till allas behov, inklusive personalens," svarar Grant med en menande blick.
"De verkar vara riktigt trevliga människor," medger jag, försöker fortfarande förstå hur rika mina bröder måste vara för att ha råd med hushållerskor och butlers samt personliga assistenter.
"Det är de verkligen. Mrs. Foster är som en mor som tar hand om dem som behöver extra kärlek och vägledning, medan Mr. Gray är som en far som tar hand om dem som behöver disciplin och den extra vägledning som Mrs. Foster inte kan ge," påpekar Grant medan vi fortsätter att köra.
Nickande lutar jag mig tillbaka mot bilsätet, försöker slappna av och glömma allt som hänt mig sedan morgonen, fram till nu när jag är på väg till min brors hem. Suckande börjar jag tänka på dem som alltid, mitt sinne så upptaget av dem att det var svårt att inte låta andra veta att jag hade något för mina bröder eller styvbröder om man ska vara teknisk.
Helt försjunken i mina tankar märker jag inte den tysta konversationen som Grant har med någon i telefonen medan han fortsätter att köra, mina ögon plötsligt tunga av behovet att sova när jag kryper ihop nära min nalle innan sömnen tar mig helt och hållet.
================
Grant
Det hade inte ens gått 10 minuter av bilresan och Principessan hade redan somnat. Hennes ögon stängdes mjukt när hon kröp ihop med sin nalle. Rynkande på pannan ringer jag Reece, vetande att han skulle vilja ha en uppdatering om situationen och med henne sovande i bilen var jag inte rädd att hon skulle höra mitt samtal med sin bror.
Det tar bara två signaler innan Reece svarar på sin mobil. "Ja, har du Ella?" frågar Reece, går rakt på sak utan omsvep.
"Det har jag, hon sover djupt just nu," säger jag och kastar en blick då och då mot flickan i baksätet.
"Bra, låt henne sova. Dylan och Caleb är också på väg hem, jag borde vara där innan ni anländer. Vad du än gör, Grant, låt inget hända vår Tesoro, förstår du? Hon är allt vi har kvar och jag skulle vara fördömd om jag förlorar henne också," erkänner Reece, inte villig att låta svag inför andra men visste att Ella var hans svaghet.
"Oroa dig inte, Boss, din skatt är säker med mig, det lovar jag dig," svarar jag och kastar en blick tillbaka på Ella innan jag återgår till mitt samtal. "Boss, bara en varning, när jag hämtade Prinsessan hade hon bara en stor brun nalle och sin ryggsäck. Hon hade inga kläder eller något sådant."
"VAD?" ryter Reece i telefonen, lite arg över det. "Hon skulle ha tagit med sig kläder... vad hände egentligen med henne?"
"Enligt Prinsessan var det en inbrottstjuv kvar i huset vilket gjorde att hon inte kunde packa några kläder och bara hade tid att ta sin nalle," säger jag till honom.
Vid ljudet av hans morrande vet jag att han är tydligt upprörd över det, vetande att hon återigen hade satts i fara medan hon var hjälplös, vilket inte verkade hjälpa hans nerver förrän Ella var trygg och säker hemma.
"Glöm det, vi tar henne på shopping senare, för nu bara kom hem innan jag bestämmer mig för att göra något drastiskt som jag kanske ångrar senare," muttrar Reece.
"Kommer göra det, Sir," är allt jag säger till honom innan jag lägger på telefonen, omedveten om att vi blev följda på ett säkert avstånd av en annan svart sedan som om de försökte se vart vi var på väg innan de slog till.