Kapitel 1
** Hej, och välkommen till Vår Förbjudna Kärlek. Djupt inne i denna bok kommer vi att se element som BDSM, Kinks (av alla slag), Kidnappning, Tortyr, Sex och andra saker som kan anses vara våldsamma. Denna bok är också menad att vara mörk samt en omvänd harem, då vår älskade Prinsessa kommer att vara i en relation med sina tre äldre Styvbröder tillsammans med åldersskillnader. Observera att denna bok kommer att innehålla triggers från början till slut, så var medveten om detta om du väljer att läsa vidare. Nu utan vidare dröjsmål, njut av berättelsen.
Ella
“Ella Knight, var vänlig och kom till rektorns kontor. Jag upprepar, Ella Knight var vänlig och kom till rektorns kontor” hörs en högljudd röst över högtalarsystemet. Blinkande lyfter jag blicken från mitt skrivbord. Det är slutprov för oss gymnasieelever och jag höll precis på att avsluta mitt prov när rösten ropade på mig och drog till sig oönskad uppmärksamhet.
Suckande reser jag mig upp, ignorerar rösterna som börjar viska. Oberörd eftersom jag blivit van vid det. De senaste fyra åren av min gymnasiekarriär hade varit inget annat än drama eftersom folk försökte låtsas gilla mig eftersom jag var dotter till Alex Knight, VD och miljardär till världens största diamantgruva.
Våra diamanter var en av de finaste och endast toppjuvelerare använde dem. Förresten, min styvfar, ja styvfar eftersom min mamma gifte sig med honom när jag bara var 8 år gammal och han med sina tre 18-åriga pojkar blev en stor lycklig familj. Hur som helst, som jag sa, människor ville bara vara vänner med mig för att de visste vem jag var, inte för att de faktiskt ville det. Ja, förutom kanske Kris, hon var verkligen genuin från början.
När jag packat klart går jag för att lämna in mitt slutprov, ha avslutat testet innan alla andra medan jag går ut ur klassrummet, ögonen fortfarande vilande på min avtagande form när jag gör min väg mot rektorns kontor, osäker på varför jag kallades dit. En plötslig känsla av fasa kryper in eftersom jag kunde spekulera över anledningarna.
Sluta med det, skällde jag på mig själv, skakade på huvudet för att bli av med alla oönskade tankar som formades.
När jag närmade mig kontoret, knackade jag långsamt på dörren. “Ja? Kom in” ropar rektorns röst, rektor Matthews sittande tålmodigt vid sitt skrivbord när jag långsamt gick in i rummet.
“Ah Ella, ledsen att dra dig från proven men det är ganska viktigt är jag rädd” säger rektor Matthews och gestikulerar för mig att sätta mig ner. Hans blekblå ögon och askblonda hår ramar in hans starka markerade ansikte snyggt. Sittande på 1,83 meter var rektor Matthews lång, åtminstone längre än mig, som bara stod 1,73 meter i höjd.
Tackande för den erbjudna stolen, sätter jag mig graciöst ner framför honom. “Viktigt? Vad är så viktigt, herr rektor?” frågar jag, mina djupa marinblå ögon tittar på honom medan jag flyttar en lös platina blond hårslinga bakom örat medan jag sitter, klädd i Valley View Skoluniformen. En privat gymnasieskola för de rika och superrika.
“Jag är rädd att det gäller dina föräldrar” säger rektor Matthews, min uppmärksamhet nu helt fokuserad på honom. Mina föräldrar? Vad har hänt med mina föräldrar? Rusar mina oroliga tankar medan jag försöker lista ut vad som kunde ha hänt dem eftersom jag bara hade sett dem i morse när vi pratade om planer för min kommande 18-årsdag och när jag skulle ta studenten.
När han märker min tystnad, börjar han tala igen. "Polisen ringde, det har varit... en olycka," säger rektor Matthews, osäker på hur han ska förklara det medan mitt ansikte blir blekt. Min tidigare mjölkvita hy är nu nästan genomskinlig, som ett spöke.
"O-Olycka," stammar jag, äntligen hittar jag min röst, medan tankarna rusar i mitt huvud.
"Ja," suckar han och viker händerna på sitt skrivbord, hans ögon ser mjukt på mig. "Dina föräldrar, dina föräldrar är döda Ella. Jag är ledsen, det finns inget lättare sätt att säga det på."
"D-Döda? Är du säker?" säger jag och försöker att inte gråta. De kunde inte vara döda. Jag såg dem ju vid frukosten. Hur var detta möjligt? Medan mina tankar snurrar försöker jag förstå motivet bakom deras död. Var det pengar? Ett rån som gått fel? Min pappas företag? Vad var det?
"Tyvärr, jag är säker. Polisen hittade dem mördade hemma. Båda blev brutalt skjutna. Ingen överlevde. Mina uppriktiga beklaganden," säger rektor Matthews, medan jag till slut börjar gråta, mina känslor väller fram när jag tar in allt.
"En polis kommer snart för att hämta dig. Han kommer att ta dig hem för att hjälpa dig med nödvändiga saker innan han tar dig någon annanstans."
"Någon annanstans? Jag har ingen annanstans att ta vägen. Varför kan jag inte bara stanna där jag är? Jag är ju nästan 18, jag kan klara mig själv," säger jag, nu arg över att jag inte kunde bo hemma.
"Jag är ledsen, men ditt hem är för närvarande under utredning och med dig som enda överlevande till din pappas företag tror jag att det vore klokt att inte stanna där tills allt är hanterat," förklarar rektor Matthews, i hopp om att jag skulle förstå logiken i hans ord.
"M-Men... Var ska jag bo? Vad händer med skolan? Vad händer med min examen?" utropar jag, nu orolig över att jag inte skulle kunna avsluta eller ta examen med min klass.
"Lugnt... Du kommer fortfarande att få avsluta dina sista prov och ta examen. Dina nya förmyndare kommer att se till det," ler rektor Matthews.
Förvirrad blinkar jag. Förmyndare? Vilka förmyndare? Jag hade ingen. Mamma och pappa skulle ha berättat om de utsett någon, tänker jag, nu nyfiken på vem det kunde vara.
"Förmyndare, herr rektor?" frågar jag mjukt.
"Ja, jag tror att du känner dem som Reece, Dylan och Caleb. Dina styvbröder om du vill," ler rektor Matthews vilket får mig att stanna upp, min mun öppnas och stängs som en fisk vid omnämnandet av mina styvbröder.
Vid omnämnandet av mina styvbröder känner jag plötsligt mitt hjärta fladdra i bröstet. Jag hade inte sett dem sedan jag var 16 år gammal. Och även då ignorerade de mig helt. Det var också vår sista jul tillsammans. Men när de pratade med mig var det för att pappa hade sagt något till dem, annars gjorde de det inte. Så varför brydde de sig plötsligt nu? Var allt jag kunde tänka på medan mitt sinne och hjärta kämpade mot varandra.
Typiskt, så mycket för att vara självständig nu, är mina enda tankar medan jag försöker minnas dessa tre 26-åriga pojkar. De som jag brukade beundra på avstånd men hemligt hoppades skulle acceptera mig utan tvekan.