Kapitel 6
[OWEN PERSPEKTIV]
Jag kunde inte hjälpa hur nervös jag kände mig på vägen till kaféet den här morgonen. Jag var tvungen att berätta för Amelia att jag snart skulle bli Alfa, men jag är rädd. Hon har knappt öppnat upp sig för mig och det här är stora nyheter för vem som helst att acceptera, än mindre för en blyg tjej. Jag tycker att hennes blyghet är söt och charmig, men hon verkar osäker på sig själv och jag är orolig att upptäckten att hon skulle bli vår framtida Luna kan bli för mycket för henne. Trots att vi precis har träffats är de känslor jag känner för henne redan så starka, och jag är rädd att förlora henne. Jag vet att hon är starkare än hon verkar, men hon verkar osäker. Jag vill att hon ska öppna upp sig och acceptera sig själv och inse alla de fantastiska saker hon kan bli.
Samuel säger att Anaya, Amelias varg, är stark, självsäker och livfull. Jag är glad att höra att den andan finns inom henne, och jag önskar bara att jag får chansen att hjälpa henne att bryta sig fri och vara sitt sanna jag. Jag saknade henne redan efter bara en dag av att känna henne. Mitt hus känns ensamt när jag tänker på henne och inser att hon inte är med mig. Jag önskar att jag kunde hämta henne och ta henne hem till mig, men jag tror att hon kanske inte är redo. Jag vill inte skynda på henne att bo med mig, men Samuel har börjat gnälla sedan vi lämnade igår och har inte slutat sedan dess. Hans sorg lägger bara till min längtan att hålla vår partner nära.
Denna parningsband har redan påverkat mig så mycket, och jag undrar om Amelia känner samma sak. Är jag den enda som känner den starka dragningskraften att vara nära henne? Är jag den enda som blir störtförälskad i min partner vid första ögonkastet?
Att se henne stå vid bordet där vi träffades dagen innan får mig att le glatt. Hon verkar försjunken i tankar och jag undrar om hon kanske tänker på mig. Jag är säker på att hon vet att jag är här, och jag sträcker ut handen för att jag vill röra vid henne och känna den pirrande känslan som kommer när vi rör vid varandra. Jag snuddar knappt vid hennes arm innan jag drar mig tillbaka, jag vill inte vara för framfusig, men det är svårt att vara nära henne och inte röra vid henne. Allt jag vill göra är att ta henne i mina armar och hålla henne nära mig.
Hon rodnar så fort jag ger henne en komplimang, och jag kan inte låta bli att avguda henne. Jag ser bara henne och så fort hon börjar be om ursäkt vill jag kyssa henne. Hon fortsätter att be om ursäkt och jag vill stoppa henne och visa henne att jag älskar henne oavsett hur blyg hon är. Jag älskar henne redan och jag vill så gärna berätta det för henne, men jag kämpar emot det. Att knäböja framför henne och hålla hennes händer gör mig så lycklig att bara vara nära henne. Hon får mig att känna mig så lugn och glad, jag har aldrig känt något liknande förut. Jag vill inte att detta ögonblick ska passera men jag måste berätta för henne. Jag måste berätta för henne att jag kommer bli Alfa och riskera att förlora henne innan hon ens verkligen blivit min.
När jag berättar sanningen känner jag bara rädsla, rädsla att hon ska springa iväg, rädsla att hon ska avvisa mig. Att vänta på hennes reaktion kändes som timmar och när hon talar smälter jag vid ljudet av hennes röst. Hur kan hon ha sådan makt över mig? Hon verkar vara djupt försjunken i tankar i några ögonblick, jag antar att hon pratar med sin varg och jag hoppas bara att hennes varg kan övertyga henne att ge mig en chans. Hon säger att jag kommer bli en fantastisk Alfa men inser hon inte att jag bara kan vara mitt bästa jag om hon är med mig?
"Jag tror att du kommer bli en fantastisk Alfa." säger hon och ler mot mig.
"Tror du det?" frågar jag. "Och du tänker inte avvisa mig på grund av vem jag är?"
"Du är min partner, given till mig av mångudinnan, du är en gåva och jag skulle vara galen om jag avvisade dig." säger hon med självsäkerhet. Samuel ylar lyckligt åt orden hon just sa! Hon vill inte avvisa mig!
"Men jag är bara orolig eftersom jag inte är säker på om jag skulle vara en bra Luna. Jag menar, jag har aldrig ens skiftat förut, och i mänsklig form är jag ganska liten och svag. Jag vet inte om jag skulle räcka till för flocken." erkänner hon mjukt.
Hur kan hon tro att hon inte skulle bli en bra Luna?
"Jag vet att det här är plötsligt och att du förmodligen aldrig förväntade dig att bli Luna för en flock, men jag kan se att du är precis den typ av Luna vår flock behöver. Du är vänlig och ödmjuk, och med flocken bakom dig kommer du att bli starkare med tiden. Jag vet att det är mycket att ta in, så jag förväntar mig inte att du hoppar in i rollen som Luna direkt. Jag är säker på att du behöver lite tid, men om du är okej med det skulle jag vilja presentera dig som min partner för flocken på fredag. Jag är säker på att det kommer att göra dem glada att veta att deras Alpha snart kommer att ge dem en Luna!" säger jag och försöker hålla henne lugn.
Hon ler åt mina ord och vi faller in i en bekväm tystnad för några ögonblick och stjäl blickar på varandra.
"Okej." säger hon till slut.
"Okej?" frågar jag.
"Jag skulle gärna vilja träffa din flock och bli presenterad som deras framtida Luna." säger hon med en skakig röst.
Samuel ylar av glädje men jag är frusen av chock. Hon vill verkligen träffa alla redan? Jag hade inte förväntat mig att hon skulle gå med på det. Jag menar, jag visste att hon skulle träffa några medlemmar under sitt besök, men jag trodde att hon skulle känna att det var för tidigt att redan bli presenterad som Luna. Jag är överlycklig, men jag är fortfarande orolig. Vanligtvis när vi möter vår partner, går saker ganska snabbt framåt. Som Alpha är jag säker på att många medlemmar kommer att hoppas att bandet mellan mig och min Luna skulle bli komplett snabbt, men jag vet inte om Amelia är redo för allt som behöver göras för att fullborda bandet. Hon verkar inte veta mycket om processen, kanske är det därför hon har gått med på det så snabbt.
Jag är så glad, men jag tror att jag borde förklara saker för henne innan jag tar hennes svar som en definitiv sak.
"Amelia, vet du allt som är inblandat när man har hittat sin partner?" frågar jag henne nervöst.
Hon tittar på mig lite förvirrat, vilket i princip besvarar min fråga.
"Ärligt talat, jag vet inte mycket om vad det innebär att vara en varg ens. Min mamma var människa och när vår pappa lämnade oss, gifte hon sig med en människa. De ville inte riktigt att vi skulle veta mycket om vad vi är. Jag tror att hon hoppades att om vi ignorerade det, skulle det försvinna. Jag vet bara de få saker som Liam har delat med mig, men jag vet att det inte är tillräckligt för att vara en bra Luna." säger hon och sänker huvudet.
Åh nej! Hon tror att jag tvivlar på hennes förmåga att vara Luna!
'Bra jobbat! Du sårade hennes känslor!' morrar Samuel åt mig.
"Nej, Amelia, det är inte alls vad jag menar. Jag är säker på att du kommer att bli en underbar Luna! Jag kunde inte vara lyckligare att mångudinnan har valt dig att leda vid min sida. Jag frågar eftersom det finns några steg som behöver tas innan du officiellt kan bli Luna. Jag vill inte överväldiga dig, men jag tror att det skulle vara bra för dig att förstå allt innan du går med på att låta mig presentera dig. Kanske kan Olivia förklara saker lite bättre." föreslår jag.
Jag ser hur hon stoppar en liten hårslinga bakom örat och det verkar som om hon funderar på vad jag föreslog, men jag kan inte fokusera när hon hela tiden biter sig i läppen. Hur kan hon alltid vara så bedårande?
"Skulle det vara okej om..." Hon börjar innan hon tystnar och pillar med sina fingrar.
"Vad?" frågar jag henne mjukt.
"...Kan du hjälpa mig att förklara saker?" frågar hon blygt.
Jag kan inte hålla tillbaka leendet som sprider sig på mitt ansikte, hon är verkligen söt.
"Självklart, jag skulle älska att hjälpa till! Jag nämnde bara Olivia för att jag inte visste om du kände dig bekväm nog med mig än." säger jag fortfarande leende.
Hon ler mjukt tillbaka.
"Jag vet att du bara har en kort paus just nu, och det finns mycket vi behöver prata om. Kan vi träffas igen senare kanske?" frågar jag henne hoppfullt.
Hon funderar ett ögonblick innan hon svarar mig.
"Okej, jag borde vara klar med jobbet vid sex. Ska vi ses klockan sju då?" frågar hon.
"Visst, jag kan ta dig på middag!" säger jag glatt.
"Okej, men inget för fint. Jag tror inte jag har något jag kan ha på mig till ett fint ställe." säger hon blygt.
"Jag tycker du ser perfekt ut i vad som helst, men visst, vi kan ha en avslappnad middag istället." säger jag och försöker tänka på ett bra ställe att gå till. "Det finns ett litet pizzeriaställe som många av oss går till. Ägaren är medlem i flocken, och jag tror att vi kommer känna oss mer bekväma där."
Jag märker hennes leende. "Vad är det?" frågar jag och skrattar lite.
Har jag nämnt hur söt hon är?
"Jag tror jag vet vilket ställe du menar." säger hon och skrattar lite.
"Verkligen?" frågar jag.
"Ja, Liam tog mig dit på middag min första kväll här. Jag älskade det!" svarar hon.
"Då är det perfekt!" säger jag nöjd med vårt val av restaurang.
"Jag borde nog gå tillbaka till jobbet, eftermiddagsrusningen börjar snart, och jag är säker på att Harper behöver min hjälp för att få saker klara." säger hon lite sorgset.
"Okej, inga problem! Vi kommer ha gott om tid att prata mer senare. Jag ser verkligen fram emot det!" säger jag och sträcker mig över bordet och lägger min öppna hand på bordet.
Hon tittade ner på den och tvekade ett ögonblick. När hon tittade upp på mig med sin bedårande förvirrade blick ville jag sträcka mig över och nypa henne i kinderna och jollra åt henne, men jag motstod och väntade istället. Jag såg ett litet leende växa i mungipan när hon försiktigt lade sin hand i min. Jag svepte genast min hand runt hennes lilla hand och klämde den mjukt vilket fick henne att fnittra lite och rodna. Jag känner att jag inte kan sluta le och så snart hennes hand var i min ville jag inte släppa den. Den här gången när vi rörde vid varandra kände jag inte bara pirret, utan en varm känsla spred sig över mig, och jag visste inte varför eller ens hur jag skulle beskriva känslan. Amelia måste ha känt det också för hon försökte instinktivt dra bort sin hand och gav ifrån sig ett litet flämt av överraskning av denna nya känsla.
'Hon börjar acceptera oss' säger Samuel lugnt.
Hon måste ha varit skeptisk till att jag är hennes partner, men nu öppnar hon sig för det. Vi satt och höll varandras händer i några ögonblick innan Amelia blev för blyg och började dra sig undan.
"Jag borde verkligen gå nu, förlåt." säger hon sött.
"Förlåt!" säger jag och släpper äntligen hennes hand.
"Vi ses senare." säger hon och reser sig upp.
"Ja! Jag är här klockan 19." påminner jag henne.
Hon nickar lätt och ger mig ett litet leende innan hon vänder sig om och går iväg. Ja, jag tittade efter henne när hon gick, för allt med henne är fantastiskt, till och med sättet hon går på.
"Om du fortsätter att stirra så där kommer folk tro att du är en kuf. Försök vara lite mer diskret, annars tar jag över," hotar Samuel.
Jag himlar med ögonen åt honom och försöker slita blicken från min vackra partner för att äntligen öppna de många meddelanden jag fått från både min mamma och min syster. Jag brukar inte ha telefonen på ljudlös eftersom de alltid förväntar sig att jag svarar direkt, och om jag inte gör det får de panik eller blir riktigt arga. De måste ha hört att jag var med Amelia, för de flesta av deras meddelanden handlar om henne, och till och med ett meddelande från min syster där hon ber om en bild. Jag suckade åt det meddelandet för hon kan verkligen vara besvärlig ibland, men jag skulle också gärna vilja ha en bild på min Amelia. Men hur ska jag gå till väga för att få den?
Jag satt och väntade på att Amelia skulle gå bakom disken och ta någons beställning innan jag lyfte telefonen lite diskret och tog en snabb bild. Hon såg förstås vacker ut.
"Ja, du verkar verkligen inte alls som en stalker," sa Samuel sarkastiskt.
Men han hade rätt! Jag såg ut som en riktig kuf just nu, även om hon är min partner. Jag sänkte snabbt telefonen och skickade bilden till min syster och mamma i en gruppchatt.
(Meddelande)
Owen: Hoppas ni är nöjda! Jag såg ut som en riktig kuf när jag tog den här.
Leah: Åh min gud, varför tog du en bild så där? Varför inte bara fråga henne, din tok.
Owen: Hon började jobba och jag ville inte störa henne, håll tyst!
Leah: Äh, hon är så söt! Jag kan inte vänta med att träffa henne!
Owen: Hon kommer på fredag, hon sa till och med att hon är redo att presenteras som nästa luna.
Mamma: Älskling, det är så fantastiskt! Hon är väldigt vacker.
Owen: Visst är hon?!
Leah: Åh, lille Owen är redan fast! Haha
Owen: Jag går nu...
Leah: Kom igen, sluta vara så känslig!
Mamma: Son, jag vet att du vill spendera tid med min blivande svärdotter, men jag behöver hjälp med ceremonin idag. När kan du vara tillbaka?
Owen: Jag går nu eftersom Amelia jobbar. Jag träffar henne senare ändå.
Leah: VAD?! Har du en riktig dejt?
Owen: Jag menar, jag tar henne bara på pizza, inte så fint som jag ville att vår första dejt skulle vara.
Mamma: Alla tjejer gillar inte fina dejter och kläder, din lilla Luna kanske är en av de som föredrar enkla saker. Vilket är riktigt bra för det betyder att hon är väldigt ödmjuk. En mycket bra egenskap!
(Slut på meddelande)
Jag sa snabbt till mamma att jag skulle åka snart och hjälpa henne, men innan jag gick var jag tvungen att ta en sista lång titt på Amelia. Gudinna, jag verkar verkligen som en kuf ibland, men jag önskar bara att jag kunde titta på henne hela dagen. Okej, jag måste verkligen gå nu!
"Ja, innan någon ringer polisen." Den här vargen kommer få höra ett och annat...