Kapitel 1
KAPITEL 1
Flygresan till Washington var lugn, och jag var så glad att äntligen vara fri. Fri att vara mig själv, vem det nu är. När jag hade hämtat mina väskor och gått ut ur terminalen, hade jag aldrig känt mig så rädd och exalterad i hela mitt liv. Jag skakade lite, men när jag gick mot utgången såg jag Liam klädd i kostym och med en rolig hatt. Han höll upp en skylt med mitt namn på och jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv. Han var så spontan ibland! När jag kom närmare såg jag en glad och leende Olivia som letade efter mig i folkmassan. Jag gick framåt så att de kunde se mig och så fort Olivia gjorde det viftade hon så mycket att jag trodde att hennes arm skulle gå av. Jag skyndade mig mot dem och min bror öppnade sina armar och jag rusade rakt in i dem. Jag hade saknat honom så mycket och kunde inte hindra de små tårarna som föll. Olivia skrattade åt oss och slog armarna om oss också.
Jag hade aldrig varit så lycklig som när jag såg min bror igen efter två år.
"Hej, lilla gumman! Du är äntligen här!!" sa han och kramade mig hårt.
Jag kunde inte säga något, jag släppte bara ut ett litet skratt.
"Mimi! Jag kan inte tro att du äntligen är här!" sa Olivia när jag vände mig om för att krama henne ordentligt.
"Jag kan knappt tro det själv!" sa jag och drog mig undan.
"Så, är du hungrig? Ska vi ta något att äta innan vi kör dig till din lägenhet?" frågade Olivia med oro i rösten.
Hon försökte alltid se till att jag mådde bra och tog hand om mig själv.
"Ja, jag är vrålhungrig!" svarade jag med ett leende.
"Pizza blir det!" sa Liam och ledde oss mot bilen medan han bar mina väskor.
Så fort vi klev ut ur flygplatsen stannade jag och tog ett djupt andetag. Luften luktade underbart! Jag hade läst att Washington fick mycket regn, och jag kunde känna det eftersom luften luktade friskt och jordigt. Vi tog oss till bilen och jag var tvungen att rulla ner fönstret och släppa in den fantastiska luften. Liam skrattade bara när han såg mig blunda och släppa ut en suck. Jag hade aldrig känt mig så avslappnad och bekymmerslös tidigare, och jag älskade det.
Vi stannade vid en liten pizzeria på vägen till min lägenhet och jag åt den mest fantastiska pizza jag någonsin smakat.
"Åh herregud, det här är så gott!" sa jag, med stora ögon och ett leende.
"Jag vet! Jag råkade hitta det här stället och har varit besatt sedan dess!" sa Liam skrattande.
"Det är sant, han kommer hit minst två gånger i veckan. Trots att jag säger åt honom att han måste vara försiktig med att äta för mycket skräpmat!" sa Olivia och gav honom en sträng blick.
Jag skrattade tyst medan jag såg dem smågnabbas i några minuter innan Liam kysste henne på nästippen, och hon smälte och gav upp. De var verkligen söta tillsammans och jag hade aldrig sett min bror vara så känslosam. Innan vi hade ätit klart kom ägaren fram och började prata med Liam, hon var en kvinna i sena fyrtioårsåldern och han verkade känna henne väl.
"Åh! Charlotte, det här är min lillasyster Amelia! Hon har precis flyttat hit och jag var tvungen att ta med henne för att prova den bästa pizzan i stan!" sa Liam med ett stolt leende.
"Är du systern han alltid pratar om? Åh, du är så söt!" sa Charlotte och gick fram för att krama mig. "Han har varit så ivrig att få presentera dig för alla att han inte har slutat prata de senaste veckorna."
Jag tittade förvirrat på Liam. Han mötte min blick med ett skyldigt leende.
"Jag kanske nämnde för några i flocken att du skulle komma," sa han lite generat.
Jag himlade med ögonen och gav honom ett lågt morrande.
"Förlåt, men jag vill verkligen presentera dig för alla och de älskar att träffa nya människor!" sa Liam glatt.
Jag ville vara arg på honom men ärligt talat var jag nyfiken. Jag hade inte träffat många som oss, och en flock skulle ju vara som en stor familj. Samtidigt sa min blyga sida att jag borde springa och gömma mig för alltid.
"Oroa dig inte Mimi. Vi skulle bara ta med dig på besök när du är redo, men flocken kan verkligen inte vänta på att få träffa dig," sa Olivia mjukt.
Charlotte sa några sista ord och lämnade oss för att avsluta vår mat. Jag måste erkänna att hon var supergullig och om resten av flocken var lika trevlig som hon, så kanske det inte skulle vara så illa att träffa alla. Vi avslutade vår mat och begav oss mot min lägenhet, och när vi kom fram såg det ut som att kaféet precis stängde för kvällen. Jag behövde fortfarande träffa ägaren eftersom det var hon jag skulle hyra av. Jag sa adjö till Liam och Olivia, tog ett djupt andetag och gick in.
Doften av nybakat slog mot min näsa och jag tog ett djupt andetag och log. Butiken var tom och jag såg en kvinna på sidan som moppade golvet. Hon var liten med rakt mörkbrunt hår klippt precis ovanför axlarna. Hon hade mörka ögon och en liten näsa.
"Ursäkta? Harper?" sa jag långsamt och gick mot henne för att inte skrämma henne.
Hon tittade upp på mig och log genast vilket jag besvarade med ett blygare leende.
"Hej! Kan jag hjälpa dig?" frågade hon och gick fram till mig.
"Hej, jag är Amelia," sa jag till henne.
"Åh! Amelia, ja! Hej!" sa hon och gick fram och kramade mig.
Wow, alla här gillar att kramas, det är något jag måste vänja mig vid. Hon ledde mig till ett av borden och erbjöd mig en varm choklad och accepterade inget nej som svar. När hon hade hämtat min dryck satte hon sig och log medan jag tog en klunk.
"Det är så trevligt att äntligen träffa dig Amelia! Jag har sett fram emot det!" sa hon glatt.
Hon såg väldigt ung ut, och hon sa att hon var 28. Hon hade ärvt kaféet från sin mormor och uppdaterat det genom åren. Hon var väldigt pratsam men så trevlig.
"Jag har nycklarna till lägenheten precis här! Lådorna du skickade är redan inne och väntar," sa hon när jag hade druckit upp. Jag följde henne längs kaféets högra sida till en liten korridor. Den hade tre dörrar. En som ledde till toaletterna och en som var ett förråd. Vi gick förbi dem till en låst dörr, och jag gissade att detta var ingången till lägenheten ovanför. Det var en kort promenad uppför några trappsteg innan vi nådde en annan dörr. Den var röd och hade ett gammaldags dörrhandtag. När vi kom in tände hon en lampa medan jag följde efter.
"Jag fixade till stället lite innan dina saker kom. Jag visste inte hur mycket du skulle ta med dig, så jag ville se till att du åtminstone hade det nödvändigaste," sa hon och steg åt sidan för att låta mig titta runt. Det var rymligt, precis lagom för mig. Det fanns till och med ett litet kök med ett minikylskåp och en elektrisk spis. Det var helt perfekt, och jag kunde inte låta bli att le över att allt detta var mitt.
"Jag älskar det!" sa jag.
"Yay! Jag är så glad! Jag låter dig installera dig. Jag kommer att vara nere i några timmar till för att förbereda inför imorgon, så om du hör något är det bara jag. Förresten, när vill du börja ditt första pass?" frågade hon mig.
"Jag kan börja imorgon om du vill!" sa jag, hoppfull om att jag kunde återgälda hennes vänlighet.
"Såklart, det vore jättebra! Vi öppnar klockan 7, så kom ner runt 6 så tränar jag dig lite innan kunderna kommer," sa hon nästan som en fråga.
"Okej, det låter toppen!" sa jag med ett blygt leende.
Hon sa att hon var glad att träffa mig igen och lämnade mig för att packa upp. Jag tog en sista titt runt rummet innan jag släppte ut ett glatt tjut. Jag gick över till sängen och kastade mig ner på den och möttes av en superbekväm madrass och ett fluffigt täcke. Det var perfekt! Jag kunde inte vänta med att packa upp allt, så jag reste mig och gick över till den första lådan. Jag hade inte mycket att ta med, så efter ungefär en timme var jag klar. Jag planerade att köpa fler saker när jag fått min första lön. När jag var nöjd med hur allt var undanlagt gjorde jag mig redo för sängen. Jag duschade och satte upp mitt långa hår i en slarvig knut. Jag hade alltid älskat att ha långt hår, eftersom det gjorde det lättare att fläta, vilket var min favoritfrisyr.
Min kvällsrutin var ganska enkel, att vara varulv innebar att jag hade ganska fin hy. Jag var alltid tacksam för det, även om det inte hindrade folk från att reta mig i skolan. Jag ansåg mig aldrig vara snygg, eftersom ingen egentligen sa det till mig. Mitt hår var gyllenbrunt med hasselbruna ögon som matchade, och min hy var ljus men med en lätt solbränna från att bo på en så solig plats. Även om jag inte skämdes för mitt utseende, föredrog jag att gömma mig under tröjor och hoodies. Jag brydde mig inte mycket om att klä upp mig supertjejigt, jag föredrog en minimalistisk stil.
Jag föredrog också att vara ensam för att läsa eller studera, så enligt de populära tjejerna i min skola gjorde det mig till en nörd eller en konstig typ. Om de populära tjejerna tyckte så, gjorde alla andra det också. Förutom någon enstaka elak kommentar från en slumpmässig klasskamrat eller en knuff som fick mig att tappa alla mina saker, viskade de flesta bara om mig och trodde att jag inte kunde höra dem. Mina föräldrar sa att jag behövde uppleva sådana saker eftersom verkligheten inte alltid är så trevlig, och jag måste lära mig att hantera det. Min bror försökte berätta för dem hur skolan var för mig och han kom till min räddning när han kunde, men jag var van vid att folk såg mig som osynlig. Mina föräldrar visste inte ens hälften av vad jag stod ut med och de frågade aldrig, så jag höll mig tyst.
Jag tänkte att om de brydde sig skulle de fråga. Jag slöt ögonen och tänkte på de där tiderna och en tår föll nerför mitt ansikte som jag snabbt torkade bort. Jag skakade på huvudet och försökte glömma alla de smärtsamma stunderna. Jag flätade mitt hår och gick ut från badrummet och slängde mig ner på sängen. Jag tog fram min mobil och såg meddelanden från Liam och Olivia. De ville se till att jag hade kommit till rätta och bjöd mig till och med till en speciell middag med flocken kommande fredag. Jag svarade att jag självklart skulle komma, jag var nyfiken på hur en flock var.
Jag lade ifrån mig mobilen och funderade en stund. Liam hade delat så många underbara saker med mig om livet i flocken och gemenskapen, men jag tror att jag fortfarande var nervös över idén. Samtidigt önskade jag veta mer om vår sort och träffa andra som oss, och lära mig mer om vad vi kunde göra. Liam berättade att de hade lärt honom allt och mer, och att det fanns mycket vi inte visste. Han berättade om första gången han skiftade och hur fantastiskt det var att springa i skogen i vargform. Jag hade aldrig lärt mig att skifta, men jag och min varg hade en bra relation. Hon var frispråkig och modig, till skillnad från mig. Hon var min styrka genom de tuffa tiderna och var en vän när jag inte hade någon.
'Vad är du nervös över, Mia?' frågade min varg mig.
'Ingenting, jag känner bara att det kanske blir för överväldigande,' svarade jag.
'Oroa dig inte, jag känner att det väntar ett nytt äventyr för oss här,' sa hon och verkade nöjd.
'Vad menar du?' frågade jag henne.
'Jag tror att vi är menade att vara här, det är allt,' sa hon medan hon somnade.
Hon talade så kryptiskt ibland, men det var oftast när hon ville att jag skulle lista ut något viktigt själv. Jag litade på henne, så jag bestämde mig för att ha ett öppet sinne om flocken och somnade själv.