Kapitel fyra: Lunch med honom
Kapitel fyra: Lunch med honom
Jessica
"Hur gammal är han?" frågade Janice. Jag tittade inte på henne, utan fortsatte jobba på min laptop innan jag svarade.
"Jag trodde det var allt du behövde veta?"
"Och nu vill jag veta hur gammal han är." Hon stängde sin laptop och satte sig upp, vänd mot mig.
"Är han yngre?" Jag skakade på huvudet och fnös.
"Åh, nej. Definitivt inte." Det var inte förrän efter att jag hade sagt det som jag insåg att jag inte kunde ta tillbaka mina ord.
"Han är äldre." Hon flämtade.
"Det är som om han har sin egen verksamhet."
"Herregud, Jessica. Jag trodde aldrig att du skulle gå för en äldre man. Vad pluggar han?"
"Jag vet inte, Janice. Jag har precis träffat honom, jag har inte alla detaljer."
"Ah, men jag behöver information och det är mitt jobb att förhöra dig."
"Nej, det är det verkligen inte." Jag skrattade.
"Jag vill träffa den här killen någon gång."
"Han körde mig bokstavligen hem och det var allt. Vi pratade inte mycket om det och jag tvivlar på att jag kommer att se honom igen inom kort."
Men det var en lögn, jag visste inte hur snart Jeffrey ville ses igen. Allt jag visste var att jag inte kunde vänta på att få se honom igen.
Helgen är över och jag är exalterad över att gå till lektionerna. Det är måndag morgon och jag lyckades vakna klockan sju, klä på mig och sätta upp mitt lockiga hår i en hästsvans. Jag lade på min vanliga mängd smink som definitivt var mindre än vad Olivia hade applicerat på mig lördag kväll. Olivia låg fortfarande och snarkade i sin säng, så jag stängde dörren försiktigt när jag gick till mina föreläsningar.
Den första föreläsningen var tråkig som vanligt, lyssna på professorn som malde på och på om konstnärer från elvahundratalet och jämförde olika målarstilar. Jag var ett fan av konst, jag älskade oljemålningar över allt annat men jag hade aldrig varit särskilt konstnärlig. Jag skulle förmodligen börja på en målning en dag och inte avsluta den på flera veckor eftersom jag inte kan vara tålmodig. Jag älskade historia vilket ledde mig till den här humaniorakursen. Jag älskade samhället förr i tiden, vare sig det var första århundradet eller tjugoförsta århundradet, jag älskade att lära mig om kungligheter, påvedömet och konst. Historien är oändlig och jag ville kunna studera ännu djupare hur samhället fungerade före mina farfars farfäder och även före deras farfars farfäder.
Läraren avslutade lektionen och jag gick till min nästa klass som var historia. Janice var i klassen med mig vilket hjälpte eftersom två föreläsningar på rad på morgonen alltid var svårt för mig. Men jag gillade att få föreläsningarna avklarade tidigt så jag kunde återvända till mitt studentrum och ha tid att ta en tupplur.
"Hej, Jess." Hon hälsade när jag satte mig på min vanliga plats bredvid henne.
"Har du pratat med den där killen igen?" Jag himlade med ögonen, detta var inte vad jag ville prata om.
"Nej, jag har inte pratat med honom."
"Vet du ens hur man lever?"
"Ja, jag vet hur man lever. Jag har precis träffat honom, varför förväntar du dig att vi ska vara bästa vänner eller något?"
"För att du aldrig pratar med killar, jag känner mig som en stolt mamma."
"Åh, håll tyst." Precis då kom professorn in.
Efter en timme var föreläsningen över och vi packade ihop våra saker. Hon var tvungen att gå till sin nästa klass men jag var klar för dagen så jag gick tillbaka till mitt studentrum. Olivia var fortfarande i sina lektioner och skulle inte komma tillbaka förrän runt åtta på kvällen. I princip hade jag hela dagen för mig själv.
Jag ville smsa Jeffrey men min magkänsla sa nej. Vem var den där brunetten han var med på klubben? Han kunde inte vara upptagen, annars skulle han inte vilja träffas igen, eller hur? Dessa tankar snurrade i mitt huvud medan jag bytte till bekvämare kläder, drog min laptop i knät och öppnade min favoritfilm.
Jeffrey är snygg, jag förnekar det inte men han har en flickvän. Varför vill han då umgås med mig igen? Och vart tog den där tjejen vägen när han körde mig hem den där lördagskvällen? Jag bestämde mig för att ignorera tankarna, och sa till mig själv att om han verkligen ville prata med mig, skulle han ta första steget. Killarna ska göra det, tror jag.
Jag var bara på första avsnittet av filmen när min telefon började surra. Jeffreys namn visades på skärmen, jag tvekade innan jag svarade på samtalet.
"Hej?" sa jag, och bad att jag inte lät så nervös som jag kände mig.
"Hej, Prinsessa." Hans hesa röst hördes på andra sidan samtalet.
"Är du upptagen?" Jag skakade på huvudet och kom sedan dumt nog ihåg att han inte kunde se mig.
"Nej, faktiskt inte."
"Perfekt, vill du följa med mig på lunch?" Min mage vände sig.
"Lunch?"
"Ja, jag kan skicka en bil för att hämta dig om du vill."
Ska jag säga ja? Jag menar, han tog första steget. Självklart borde jag säga ja.
"Ja, det skulle jag älska."
"Jag skickar en bil om tjugo minuter."
"Okej, vi ses snart."
"Hejdå, prinsessa."
Ord kunde inte beskriva fjärilarna jag kände varje gång han kallade mig det. Jag bytte snabbt om till nya kläder, lånade en av Olivias svarta tröjor och ett par boyfriend-jeans som hon alltid kallade dem. Jag tog på mig ett långt halsband, släppte ut håret ur hästsvansen och fluffade till lockarna. Jag tog min väska och nyckel och sprayade snabbt på mig lite parfym. Jag gick ut ur rummet och begav mig till platsen där limousinen hade släppt av Jeffrey och mig häromkvällen.
Som tur var, var det en stilren svart sportbil som stod parkerad utanför vandrarhemmet. Jag skulle inte kunna förklara mig om någon såg mig hoppa in i en limousine.
Det var samma chaufför som körde limousinen, han öppnade bakdörren för mig. Jag tackade honom och frågade vad han hette, vilket visade sig vara Luke. Vi körde iväg från campus, jag hade glömt att fråga Jeffrey vart vi skulle, så jag tittade på chauffören och frågade.
"Sa Jeffrey vart vi skulle äta lunch?" Han kastade en blick på mig genom backspegeln.
"Du ska äta lunch med Mr. Craig på hans kontor."
Hans kontor? Var i hela världen var hans kontor? När vi körde djupare in i staden, blev byggnaderna högre och gatorna allt mindre bekanta. Vi stannade och parkerade på en plats märkt Craig Fashion and Co. Herregud, är han VD? Mitt hjärta slog snabbare när jag insåg hur underklädd jag var.
Luke öppnade dörren för mig, jag klev ut på trottoaren och tittade upp på den höga byggnaden med förundran. Vände mig mot Luke och ställde en lite pinsam fråga.
"Ska jag bara gå in?" Han nickade med ett litet skratt.
"Ja, säg till receptionisten att du är här för att träffa Mr. Craig så tar de hand om resten." Jag nickade.
"Okej, tack."
Jag tog ett djupt andetag, gick genom den roterande dörren med lätthet och försökte att inte tappa hakan av den utsökta interiören. Vita väggar och matchande vita soffor med svart inredning, modern konst på väggarna och ljuskronor överallt i taket. Jag gick fram till receptionen och log mot den äldre kvinnan.
"Hej, hur kan jag hjälpa dig?" sa hon.
"Jag är här för att träffa Mr. Craig." Hon höjde ögonbrynen åt mig, utan att ens titta på sin dator innan hon ställde nästa fråga.
"Har du en bokad tid?" Jag nickade.
Hon verkade fortfarande inte tro mig men kollade ändå inte sin dator eller ens tänkte fråga efter mitt namn.
"Lilla vän, Mr. Craig är en mycket upptagen man och jag tror inte att han har tid för fangirls som kommer på besök."
"Tror du inte mig?"
Jag frågade i misstro, hon skakade på huvudet och gick tillbaka till sin dator för att fortsätta sitt arbete. Jag bet mig i läppen innan jag tog fram min telefon precis framför henne, ringde Jeffrey och jag kunde känna hennes blick på mig.
"Hej, prinsessa." Hans röst sjöng sött i telefonen.
"Hej, Jeffrey." svarade jag och receptionisten spärrade upp ögonen.
"Receptionisten på bottenvåningen vägrar släppa in mig."
"Ge henne telefonen." Hans ton blev mer allvarlig när jag räckte telefonen till den förvånade damen.
"Hej, herrn?" mumlade hon, hela hennes uppträdande hade förändrats och jag kände mig lite skyldig men samtidigt fick jag en plötslig självförtroendeboost som jag faktiskt gillade.
"Ja, herrn. Jag ska se till att hon får en passerkort." Hon avslutade samtalet, synligt stressad.
Hon knappade in lite information i datorn innan ett litet pip hördes och hon räckte mig ett kort.
"Detta är ditt passerkort, du drar det i hissen och det tar dig direkt till översta våningen. Visa det för receptionisten däruppe så visar hon dig till Mr. Craigs kontor." förklarade hon med monoton röst.
"Tack." Jag log, tog passerkortet från henne och gick mot hissen.
Dörren öppnades och avslöjade en elegant, mörk interiör med metallräcken. Jag drog passerkortet genom springan längst ner, dörren stängdes omedelbart och tog mig till femtonde våningen där Jeffreys kontor väntade.