4. Fairy God Wizard
"Där är du."
En enorm, tung kropp föll över mig – tyngden pressade luften ur mina lungor. Jag skrek och stötte mitt knä in i idiotens mage.
"Aj!"
Kroppen rullade bort och jag kravlade mig upp på fötter – bara för att se en grimaserande Ian på marken, hållandes sin mage.
"Fan," sa jag och grep hans arm, kikade ner på honom. "Lever du?"
"Knappast," mumlade han. "Vad är det för fel på dig, kvinna?"
Jag hjälpte honom att sätta sig upp och bet mig i läppen för att inte skratta. "Du borde inte ha smugit upp på mig så där." Jag hade stirrat upp mot himlen igen, på väg att somna när han bara landade på mig. "Förlåt, jag hörde inga steg. Skulle inte du vara på lektion?"
Han slutade gnugga sin mage och gav mig ett leende som skrek bus. "Vad är magi bra för om jag inte kan teleportera mig ut från lektionen för att hänga med min bästa vän ibland?"
"Du teleporterade ut från lektionen?!" skrek jag.
Newbury College var den enda skolan i Seattle med en helt övernaturlig elevpopulation så hans lärare som såg honom använda magi var inte det stora problemet här. Ian studerade juridik, mest för att blidka sin mamma – som viktigare skulle mörda honom om hon fick reda på att han skolkade. Hon kastade eldklot på honom sist han gjorde något dumt. Som ödet ville hade jag varit där den gången och slutade med att användas som mänsklig sköld av min kärleksfulla vän. Jag skulle gärna undvika att det händer igen.
"Lärde mig besvärjelsen förra veckan," sa Ian och ignorerade min uppenbara panik. Han höll upp en enda högklackad sko. "Din galna lärare kastade den här på mig när jag lämnade din lektion."
Jag rynkade pannan. "Var Ms. Jessica vaken?" frågade jag.
Hon brukade ge oss arbete, sträcka ut sig i sin bekväma stol och somna för resten av lektionen. Sa att hon skulle på en resa i sökandet efter inre inspiration. Självklart fick ingen av oss hitta vår egen inspiration på det sättet.
Ian kastade klacken i en buske. "Jag väckte henne. Ville veta var du var. Jag sa också att hon hade lite dregel på hakan."
"Du har dig själv att skylla för attacken då," sa jag torrt och sträckte mig över för att rätta till det blonda kaoset som var hans hår. Röran var normalt men det var mycket värre idag. Jag antar att hon träffade honom på huvudet.
Hans hasselbruna ögon kisade mot mig, munnen formade en rynka. Ian var alltid full av leenden och skämt, men han kunde lukta sig till problem som en blodhund kunde känna doften av kött. "Varför skolkade du från lektionen?"
"Min mage gjorde ont. Mensvärk." Lögnen kom smidigt, som en reflex.
Ian kände Kane, hans mamma skötte ibland magiska ärenden för flocken men jag har aldrig berättat för honom om pargrejen. Inte för honom, inte för min mamma heller. Aster var den enda som faktiskt visste. Det var konstigt att berätta för de människor jag såg varje dag att den person som skulle vara rätt för mig inte tyckte att jag var rätt för honom. Att låta dem veta det, de två människor som var hela min värld, skulle vara ytterligare ett slag jag inte kunde ta. Jag kunde inte låta dem förstå hur stor besvikelse jag verkligen var.
"Du ljuger," konstaterade Ian.
Min mun ryckte till. Han tog min hand och fingrarna snuddade vid de röda knogarna. De hade inte riktigt läkt från igår kväll.
"Har du fortfarande ont? Från gårdagens slagsmål?"
Efter mitt slagsmål med Jätten blev alla mina skador noggrant inspekterade av en läkare i ett av rummen som tilldelats regelbundna deltagare. Jag hade några brutna revben, en krossad fotled och kunde knappt röra några av mina fingrar utan att skrika. För närvarande var dock nittio procent av dessa skador borta och jag visste att jag skulle vara som ny till eftermiddagen. Mina läkningsförmågor var den enda exceptionella varulvsegenskapen jag hade. Resten, lukt, hörsel, snabbhet och styrka var ganska mycket bristfälliga.
Nåväl, åtminstone trodde Ian att mina skador var anledningen till att jag hoppade över. Jag försökte spela cool och gav honom ett blygt leende. "Du har mig, men jag har haft värre. Jag kommer att läka." Han pressade inte vidare, dömde inte. Han visste hur det var att bli tillsagd att man inte kunde göra det man ville. Men sedan blev han tyst, fundersam. "Har Kane stört dig?" "Varför frågar du det?" frågade jag, hoppades att min röst inte avslöjade mig. Han himlade med ögonen åt mig, släppte min hand. "Snubben stirrar alltid på dig." "Glor," rättade jag. Han höjde på ögonbrynen. "Intensivt." "Han gillar mig inte," morrade jag. Ian fnös, lade en arm över min axel och drog mig nära. "En dag kommer han att konfrontera dig och förklara sin odödliga kärlek till dig," sa han med retfull ton. "Det är mer troligt att han mördar mig i någon mörk gränd. Som Jack the Ripper," muttrade jag. "Tittar du på de där true crime-videorna igen?" Han log. Några solstrålar föll på hans ansikte, hans bruna ögon såg mer gyllene ut i det ögonblicket. Ian var min egen solstråle, alltid jagande bort alla mörka tankar när han var i närheten. Han var som en god fé- eller kanske en trollkarl- som strödde lite glitter och abrakadabra, dåligt humör borta. Bara han kunde tassa runt min största osäkerhet och få mig att skämta om det. "Buzzfeed Unsolved," rättade jag, ritade cirklar på hans blå skjorta. "Du missade det senaste avsnittet. Mördaren den här gången var ett sådant geni, ett mordiskt galet geni-" "Behöver jag oroa mig för att hjälpa dig gömma en kropp en dag?" Han skrattade. Jag slog honom lekfullt. "Om jag ska döda någon först, blir det du." "Du älskar mig," rätade han upp sig med ett långsamt leende. "Vilket är varför du kommer att följa med mig för att träffa en troll ikväll." Jag kröp bort från honom, viftade med ett finger åt honom. "Inte en chans. Inte en chans. Inga fler eldklot." Han höll upp båda händerna, såg oskyldig ut. "Du berättar inte den verkliga anledningen till varför du är stressad och vi båda vet att du inte kan slåss igen förrän till helgen. Vad sägs om att slå på trollet lite? Lätta på stressen. Det är en win-win-situation." Jag flämtade. "Du vill att jag ska slå ett troll?" "Bara lite." "Nej." "Okej." Jag rynkade pannan. "Okej? Det är allt?" Han nickade, korsade sina långa ben. "Jag antar att jag inte kan övertyga dig trots allt. Inte som Ian åtminstone." "Vad i hela friden pratar du om?" Kane blinkade åt mig. Jag skrek. Kane- nej, Ian skrattade. "Jag har längtat efter att använda den här trollformeln länge. Om jag visste att det var reaktionen jag skulle få hade jag gjort det tidigare." Jag kunde bara stirra på honom. Han såg ut som Kane, ner till den lilla fräken under hans högra öga- allt utom hans röst som förblev Ians. Min hjärna sa detta till mig, men mina kinder kunde inte sluta brinna eftersom Kane stirrade på mig- inte glodde för en gångs skull. "Förvandla tillbaka," beordrade jag, hörde darrningen i min röst. Ka- Ian höjde ett ögonbryn åt mig. "Ska du slå på trollet för mig?" "Nej," snäste jag. "Förändra tillbaka nu!" Ian sträckte sig efter fållen på sin skjorta. "Skulle du göra det om jag visade dig hans magrutor? De känns ganska fasta. Vet du vad, jag låter dig till och med känna på dem." Jag hoppade fram, stoppade honom från att lyfta skjortan. Vilket betydde att jag rörde vid hans händer. Jag hoppade tillbaka, ansiktet i brand. Ian skrattade. "Okej. Jag går och slår det dumma trollet," väste jag, "men bara om du förvandlar tillbaka. Precis nu." "Är du säker på att du inte vill känna på de där magrutorna?" Jag sträckte mig efter min sneaker men Ian var redan borta, ljudet av hans skratt ekade i trädgården. "Jag hämtar dig efter sex," ropade han. "Dumskalle," ropade jag halvhjärtat tillbaka, osäker på om det var honom jag förbannade eller den blåögda monstret som lämnade mig i en röra.