6-Bra sorg
PIPPA
Darla, Kat och Mike sitter vid ett bord i hörnet längst bak, precis bredvid jukeboxen. Just nu spelas “The Stroke” av Billy Squire. För en kvarts dollar per låt spelar musiken oavbrutet under öppettiderna.
“Hej, Pippa!”
Darlas mörka lockar studsar på hennes axlar när hon vinkar. Kat, hennes kusin, är upptagen med att borsta bort de krossade skalen från en tom pall. Utseendemässigt skulle tjejerna kunna vara systrar. De har samma mörka hår, ovala ansikten och hjortfärgad hy. Darlas ögon är hasselnötsbruna medan Kats ögon är djupt mörkbruna.
Kat fäster mig med en hård blick och säger bestämt “Sitt här, Pippa,” medan hon pekar på den nu rena stolen.
Ja, självklart.
“Egentligen tänkte jag sätta mig där borta,” säger jag och pekar mot motsatta hörnet. “Borta från er.”
“Ja, ja. Du vet vad jag menar,” säger Kat och blänger på mig. “Nästa gång kan du rengöra din egen förbaskade pall.”
Hon borstar ihop sina händer. De sönderfallna skalen faller från hennes handflator och fingrar som små älvstoft. Efter en himlande blick åt mitt håll, tar hon upp sin fruktiga drink och suger i sig en lång klunk genom sugröret.
Jag skalar några jordnötter och stoppar dem i munnen. Inombords ler jag åt Kats kaxiga attityd. Efter att ha jobbat med Kat i två veckor har jag lärt mig att långt därinne är hon en trevlig person. Hon har varit en fantastisk mentor och jag är tacksam för hennes tips om vad Mr. Sayle gillar och inte gillar.
Från vad hon har berättat är mannen ett helvete att arbeta för.
Till exempel har Kat varnat mig för att aldrig vara sen med Mr. Sayles frukost. Jag ska också hålla min arbetsplats snygg, för han hatar oordning, och om jag är den sista i området ska jag stänga av all utrustning eftersom han avskyr slöseri.
“Och vad du än gör,” hade Kat sagt, kikandes runt mig och sedan tittandes under sitt skrivbord för tjuvlyssnare, “gör inga misstag. Mr. Sayle sparkar dig snabbare än du hinner blinka. Jag har sett det hända.”
Eftersom Kat har varit så hjälpsam tolererar jag hennes attityd. Men Darla gör det inte. Hon släpper ut en högljudd suck medan hon ger Kat onda ögat. “Tagga ner, Kat,” morrar Darla. “Pippa kommer tro att du är en bitch.”
Eftersom de är släkt kan de kalla varandra vad de vill, men jag har hört ordet "bitch" för ofta för att använda det lättvindigt.
Kat kastar en jordnöt på Darla. Den studsar mot hennes högra bröst och landar i hennes drink. Darla fiskar upp den med en lång nagel, hela tiden mumlande förbannelser över sin kusin.
Oj då.
Något har hänt som orsakat oenighet mellan de Puerto Ricanska Prinsessorna. Den negativa atmosfären runt vårt bord är nu tjockare än Londondimma.
“Så, tjejer, lugna ner er. Inget behov att slåss över lilla mig,” säger jag och håller upp händerna i kapitulation.
“Ja, de har hållit på så här ända sedan vi kom hit,” muttrar Mike. Kat ger honom en blick som skulle kunna steka ett ägg i minus tio graders väder.
Stackars Mike.
Han är förtjust i Kat, men är för blyg för att visa sina avsikter. Han kommer upp från IT-våningen för att hälsa på, hans ögon på Kat hela tiden medan någon lam ursäkt faller från hans läppar.
Under tiden gör Kat inget annat än att låtsas omedveten.
När jag frågade Kat om Mike sa hon att han inte var dålig, bara att han inte var aggressiv. Hon trodde att han inte skulle veta första steget för att tillfredsställa henne i sängen.
Då himlade jag med ögonen. Utifrån ser Mike beskedlig ut, men inombords känner jag att han kan leverera och få en kvinna på fall. Hans smala kropp är full av seniga muskler, det mörka, otämjda håret går förbi kragen, och de grå ögonen bakom hans vintageglasögon är fantastiska, en vacker, lysande silver som en nypräglad nickel. Med egen lägenhet och bil är mannen ett kap.
Synd att Kat inte tycker det. Det blir hennes förlust om hon missar sin chans.
Jag drar av mig min jeansjacka och lägger den i knät, rullar upp ärmarna innan jag går ner till affärer. “Okej, vad är det som händer?”
Tjejerna skjuter dolkblickar mot varandra innan de tittar bort.
Okej, inga svar från dem.
“Berätta, Mike. Vad är det som händer?”
Mike öppnar munnen, men Darla talar, eller snarare skriker, först. “Hon gjorde bort mig, Pippa!” Darla håller sitt glas så hårt att det ser ut som om det ska spricka när som helst. “Justice pratade med mig och sedan var Kat tvungen att lägga sig i och säga att jag har pojkvän.”
Första gången vi kom hit som grupp gjorde Darla det klart att hon var intresserad av Justice medan Kat bara i hemlighet dreglade över honom. Enligt la familia-lagen, först till kvarn.
Darla har första tjing, men kvinnan har faktiskt en av-och-på-kryp-till-pojkvän vid namn Diego "Colgar" Busigó. Diego sysselsätter sig med att göra absolut ingenting och behandlar Darla som en smutsig disktrasa.
Både Kat och jag har sagt åt Darla att dumpa honom, men hon går tillbaka till honom gång på gång.
Det enda jag kan tänka är att han måste ha en stor—
Kat avbryter mina tankar med en indignerad fnysning. "Du vet mycket väl att du och den där...pojkvännen din var tillsammans," säger hon och pekar med sitt droppande sugrör mot Darla. "Försök inte ljuga."
"Ja, jag var med Diego då, men det är inte poängen. Du var tvungen att öppna din stora käft—" börjar Darla.
"Åh, din häxa!" avslutar Kat.
Som på beställning kommer Justice över med fler jordnötter och de utlovade gratisdrinkarna.
Snacka om räddad av drycken.
Han placerar jordnötterna på bordet och lutar sig över Darla så långt att han nästan ligger över henne. Darlas näsborrar vidgas som en jakthund som fått vittring på en hare.
Jag är så glad att jag aldrig föll för hans charm.
Justice är en fantastisk kille, men han har förstört många kvinnor för alla andra.
Eller så har jag hört.
När min före detta chef räcker mig mitt vanliga kolsyrade vatten, tar jag en lång och tacksam klunk. Mike får en fatöl, och Darla och Kat får varsin jordgubbsdaquiri med vispgrädde på toppen.
När Justice har delat ut drinkarna sätter han sig på huk och börjar viska till Darla. Hon fnittrar och blinkar med ögonfransarna som en dålig skådespelare i en stumfilm.
Kat släpper ut ett ohyfsat fnys, dricker upp resten av sin fruktiga blandning och börjar på sin daquiri, använder sugröret för att skopa upp vispgrädden i munnen.
Mike sjunker ner i sin stol och iakttar varje rörelse Kat gör. Hans stålgrå ögon kan inte dölja den längtan han känner för min tjej.
Något måste göras åt det.
"Hej, Mike. Kom med mig en sekund, okej?" Jag tar hans hand och drar honom från pallen innan han hinner protestera. Jag leder honom sedan bort till jukeboxen. Eftersom det här är brådskande går jag rakt på sak.
"Du gillar Kat, eller hur?"
Mike stirrar på mig som om jag plötsligt fattat eld och svavel sprutar ur min mun.
"Öh," säger han och stirrar på jukeboxen.
Var det ett ja eller ett nej? Jag tar det som ett ja.
"Mike, du anstränger dig alldeles för mycket med Kat. Det enda sättet att få henne att falla för dig är att ignorera henne."
Mike vrider huvudet tillbaka. "Vad? Hur gör jag det?"
"Ser du kvinnan där borta?" Jag pekar på en liten rödhårig tjej i utkanten av en grupp collegeungdomar i slutet av baren.
"Ja?"
"Gå fram och fråga henne om hon vet om det finns en bankomat här i närheten."
Han drar in hakan i nacken. "Varför skulle jag göra det?"
"För när Kat ser dig prata med Fröken Röd kommer hennes ögon vara på dig resten av kvällen."
Nu skickar jag inte iväg Mike på ett dåraktigt uppdrag. Kat har pratat om honom. Det är därför hon inte öppet gjorde anspråk på Justice från början. Kvinnan behöver bara lite incitament. En puff i rätt riktning. När hon ser Mike—en kille som kommer behandla henne som guld—visa intresse för någon annan, kommer hon sitta rakare än en hund som tigger om en godbit.
Jag borstar bort en ludd från Mikes skjorta och rättar till hans krage. "Och när du kommer tillbaka till bordet, prata inte med Kat, okej?"
"Jaaaa, okej," säger han, med tvivel om min visdom synligt på varje centimeter av hans ansikte.
Jag borde slå honom. Jag borde verkligen.
Istället ger jag honom en lätt knuff. Han tar några tveksamma steg och vänder sig sedan tillbaka för att få bekräftelse. Jag viftar med händerna, skickar effektivt ut den lilla fågelungen ur boet. Mike ger mig ett litet leende innan han rätar på axlarna och går mot Fröken Röd.
Jag vänder mig mot jukeboxen och fiskar upp ett mynt ur högra framfickan på mina jeans. Pengarna skramlar i maskinen innan de försvinner in i dess inre. Jag låter fingrarna dansa över de elfenbensfärgade tangenterna och letar efter den perfekta låten.
Den här får duga.
Mitt val av "These Boots Are Made for Walking" av Nancy Sinatra är den perfekta stämningsmusiken.
Gitarrens gnäll och tamburinens klirr hörs över högtalarna.
Mike knackar Fröken Röd på axeln.
Hon vänder sig om och ger honom ett intresserat leende.
Kat vinklar huvudet i deras riktning. När hennes ögon smalnar skrattar jag för mig själv.
Uppdraget slutfört.
Mer kommer snart!