Kapitel fem
Sephie
Jag vaknade nästa morgon långt innan alarmet gick igång, med en brännande känsla i halsen. Jag sträckte på mig och ångrade det genast, eftersom hela kroppen kändes som om jag blivit överkörd av en mycket stor bil. Flera gånger.
"Det där var ju inte kul," sa jag högt till mig själv. Jag ångrade genast beslutet att prata och började hosta okontrollerat.
Jag lyckades sluta hosta och tog mig ur sängen.
Inga fler tankar utanför, Sephie. Bara tankar inuti.
Min telefon började ringa när jag var på väg ut ur badrummet. Jag tittade på nummerpresentatören. Det var herr Turner från andra sidan korridoren. Jag svarade genast.
"Hej herr Turner, är allt okej?" sa jag halvt viskande, i hopp om att inte orsaka en ny hostattack.
"God morgon, fröken Sephie. Lyssna, jag vill inte oroa dig, men det stod en väldigt stor man utanför din dörr i morse när jag gick till jobbet. Jag frågade vad han gjorde där och han sa att han blivit tilldelad att vakta dig, men han ville inte säga något mer."
"Det var ju märkligt," sa jag och bet mig i underläppen. Jag försökte komma på varför någon skulle bli "tilldelad" mig. Reflexmässigt förde jag handen till halsen. "Herr Turner, var den här mannen stor som ett hus, med svart hår, snaggat och skägg?"
Han skrattade och sa, "det stämmer bra in på honom, ja. Känner du honom?"
"Jag tror jag har en idé. Det är okej, herr Turner. Han är en av de goda. Tror jag åtminstone."
"Okej, fröken Sephie, om du säger det. Om du behöver något, ring mig direkt. Jag har min gamla kompis son, inom polisen, på snabbuppringning. Jag kan få honom till ditt ställe på nolltid om du behöver honom."
"Tack, herr Turner. Jag uppskattar det verkligen, men jag hoppas att jag inte behöver det. Jag lovar att ringa dig om det inte är den jag tror det är."
Vi sa adjö och jag gick till balkongdörren. Jag kikade ut och såg den svarta SUV:n parkerad på parkeringsplatsen nedanför, några platser från min bil igen. Rutorna var så mörka att jag bara kunde se en jättelik hand vila på ratten. Så tyst jag kunde gick jag till ytterdörren och tittade genom titthålet. Jag kunde inte se hela honom, men man kan inte ta miste på en sådan fysik. Det var en av livvakterna som hade gett Anthony en läxa kvällen innan.
Jag öppnade dörren. Han vände sig om när jag sa, "god morgon, herrn. Kan jag bjuda på en kopp kaffe?"
Han log varmt. "God morgon, fröken Sephie. Tack, men jag klarar mig."
"Var inte martyr. Du kan inte ha sovit mycket om du varit här sedan herr Turner från andra sidan korridoren gick. Vänta, är du på något? Du är på något, eller hur? Är det så du är vaken nu? Ljug inte för mig. Du kanske är fyra gånger så stor som jag, men jag kan kung fu."
Det fick honom att skratta djupt.
"Nej, frun. Inte på något. Jag har fortfarande alla mina tänder – se?" sa han med sin tjocka ryska accent och visade mig sina tänder som bevis på sitt avhållsamhet från droger.
"Touché. Men du måste ändå vara trött. Kom igen. Du räddade i princip mitt liv igår kväll. Det minsta jag kan göra är att fixa en kopp kaffe åt dig."
Hans varma leende bredde ut sig över hans ansikte igen och han drog handen genom det snaggade håret. "Visst, fröken Sephie. Det vore toppen," sa han.
"Vill din kompis på parkeringen också ha en? Förresten, kan jag få era namn? För kaffeordern, förstås."
Han skrattade och sa, "Jag heter Viktor. Killen på parkeringen är Andrei."
"Så typiskt ryskt av er båda. Snälla, Viktor, kom in medan jag gör kaffe. Det känns konstigt att ha dig stående utanför min dörr. Jag ger redan mina grannar tillräckligt med skvaller utan en gigantisk rysk staty utanför dörren."
Viktor skrattade högt igen, vilket fick mig att le också. Han såg ut som om han kunde döda med tankekraft, men jag kunde se att Viktor hade ett hjärta av guld. Han gick in i min lägenhet, lite nervös, men scannade rummet som den plikttrogna väktare han är.
Jag sysselsatte mig i köket, drog först mitt vilda, sovrufsiga hår i en knut på huvudet, och började sedan göra kaffe.
"Är du hungrig, Viktor? Jag kan fixa frukost också. Jag vet inte ens vad klockan är just nu, men här är det alltid bacon-tid. Kan Andrei också komma in, eller ska jag göra hans för att ta med?"
"Nej, snälla, fröken Sephie, det är inte nödvändigt."
"Eh, hallå. Räddade mitt liv. Minsta jag kan göra. Vi har pratat om detta, Viktor. Argumentera inte med mig. Du kommer inte vinna."
Han skrattade och skakade på huvudet. Han sa bara ett ord, "ryzhiy."
Jag höjde ett ögonbryn och väntade på en översättning.
Han skrattade. "Rödhårig," svarade han.
"Precis. Hur vill du ha ditt kaffe? Med krossade fiendeben? Eller utan?"
Den här gången slog han handen mot disken och skrattade så han skakade. Han kastade huvudet bakåt och skrattade högt.
"Du är en rolig kvinna, fröken Sephie."
"Det är en gåva."
Jag satte en kaffekopp framför honom, tillsammans med mjölk och socker, så han kunde göra det som han ville.
"Ska du ringa Andrei att komma upp hit också? Eller måste jag få dig att följa med ut till parkeringen för att leverera hans kaffe?"
"Jag ska ringa honom."
"Smart man, Viktor. Smart man," sa jag och blinkade åt honom medan jag började ta fram de pannor som behövdes för att laga frukost.
Inom kort knackade det på min ytterdörr. Viktor reste sig genast från baren vid köksdisken där han satt. Hans hand gick instinktivt till pistolen vid hans höft. Han höll upp den andra handen mot mig, för att indikera att jag skulle stanna där jag var och vara tyst. För ett ögonblick kämpade jag med att andas, undrandes om det var någon annan än Andrei vid min dörr.
Viktor tittade genom titthålet och öppnade dörren, synbart avslappnad när dörren öppnades och avslöjade hans lika stora kollega.
"Hej, Andrei," sa jag från köket när han gick in i min lägenhet.
"God morgon, fröken Sephie. Tack för din gästfrihet," sa han med en ännu tjockare rysk accent än Viktor hade.
"Det är inget. Det är det minsta jag kan göra. Ni var så snälla mot mig igår kväll," sa jag när de båda satte sig vid köksbaren. Jag satte en kaffekopp framför Andrei och märkte att båda verkade... rodna? Självklart var jag tvungen att fortsätta.
"Max berättade vad ni gjorde mot Anthony igår kväll." Jag sträckte ut och tog en av Viktors händer och en av Andreis händer, och gav dem båda en klämma. "Tack."
De blev båda lika röda som mitt hår. Jag log mot dem och vände mig snabbt om så jag inte skulle skratta åt hur röda deras kinder var. Man kunde tro att de aldrig blivit rörda av en tjej förut.