KAPITEL 3
Huset var tyst. Jag trodde morgonen var dålig, men det var ännu värre. Min mamma lagade mat tyst i köket, pappa hade låst in sig i sovrummet och Coulter syntes ingenstans.
Jag öppnade Nevaehs sovrumsdörr. Hon torkade snabbt sina ögon.
"Nevaeh? Gråter du?"
"Självklart inte"
"Det är en lögn. Du har tårar i ögonen"
"Jag sa att det är inget," snäste hon. Jag slängde mig ner på hennes säng men hon satt kvar med ryggen mot mig.
"Vill du inte ligga här med mig?" frågade jag och hon suckade och lade sig ner bredvid mig.
"Förlåt för att jag snäste åt dig."
"Jag är inte förolämpad."
"Ändå. Jag borde inte ha gjort det. Det är ju inte ditt fel."
"Vad tror du kommer hända?" frågade jag henne istället.
"Vi är de enda döttrarna pappa har."
"Men jag tror att något kan göras. Kanske kan vi prata med alfahanen och få honom att ändra sig, kanske kan han välja en annan familj."
Hon fnös. "Det funkar inte så, Paisley."
"Men om..."
"Sluta Paisley," sa hon argt och satte sig upp igen.
"Tror du att de andra familjerna vill skicka sina döttrar också? Tror du att någon av dem skulle vilja byta plats med oss?"
"Vi vet aldrig om vi inte försöker," försökte jag resonera men det gjorde henne bara argare.
"Inget kan ändra vårt öde nu. Det är bättre om du vaknar upp från dina fåniga drömmar och möter verkligheten. Det här är inte samma sak som att få Rosa att sälja den där dumma butiken. Det här är något större än oss alla," sa hon och andades tungt när hon slutade prata och jag kände mig sårad.
Tårarna började stiga i mina ögon. Nevaeh hade aldrig talat till mig på det sättet. Inte ens när vi hade våra små gräl som aldrig varade länge. Jag reste mig snabbt från hennes säng medan jag dolde mitt ansikte så att hon inte skulle se mina tårar.
"Paisley jag..." men jag ville inte höra. Jag stängde hennes dörr och rusade till mitt rum och låste dörren bakom mig. Det var då jag lät tårarna falla.
Varför var hon så arg på mig. Jag försökte bara lätta upp stämningen och göra saker bättre. Varför måste hon snäsa åt mig. Det var ju inte mitt fel att vi blev valda.
Jag torkade mina ögon argt. Jag borde inte gråta. Det var hon som gjorde mig upprörd genom att tappa humöret och skrika på mig. Jag tänkte inte prata med henne förrän hon bad om ursäkt för sitt utbrott.
Jag lämnade inte mitt rum förrän det var dags för middag. Jag tillbringade tiden med att städa mitt rum om och om igen tills jag blev trött. Det var något jag gjorde när jag var upprörd. Det hjälpte mig att lugna ner mig.
Jag sjönk ner på min säng när mina muskler kändes svaga och jag somnade snart efter.
En knackning på dörren väckte mig från sömnen.
"Paisley, middagen är klar om trettio minuter," ropade min mamma från andra sidan dörren. Jag drog mig ur sängen och gick till badrummet för att ta en dusch och bytte sedan till leggings och en tröja. Jag kände mig lite kall efter duschen.
Min telefon ringde på sängen och jag plockade upp den. Edels namn blinkade på skärmen. Jag svepte snabbt och svarade på samtalet.
"Hej hej" sa jag glatt.
"Älskling. Jag har ringt," klagade han så fort jag hälsade.
"Åh. Jag sov. Jag hörde det inte."
"Så, kommer jag få se dig imorgon?"
"Förmodligen. Nevaeh och jag skulle fixa hennes nya butik idag men med beskedet gjorde vi det inte. Hon kanske behöver min hjälp imorgon men jag lovar att träffa dig direkt efter."
Han grymtade. "Okej. Har din familj sagt något om valet?"
"Nej. Kanske efter middagen. Jag ger dig detaljerna imorgon."
"Okej älskling."
"Hejdå. Jag älskar dig," sa jag, men han hade redan lagt på. Jag rynkade pannan och kastade telefonen på sängen.
Jag steg ut ur mitt rum och såg Nevaeh stå vid sin dörr. Jag ville le mot henne, men jag kom ihåg att hon gjort mig upprörd, så jag vände bort blicken och gick mot bordet. Mamma hade redan dukat och de hade tagit sina platser. Jag gav pappa en puss på kinden och mamma också innan jag satte mig. Nevaeh gjorde samma sak och satte sig bredvid mig.
Jag förväntade mig att hon skulle viska sitt förlåt så att allt kunde glömmas, men hon ignorerade mig och fokuserade på sin mat. Nåväl, om det var vad hon ville.
Jag åt min mat i tystnad som resten av familjen och när maten var klar och disken undanröjd och diskad, kallade pappa oss alla till vardagsrummet.
"Ni var alla närvarande vid valet idag och ni vet vad som hände, men jag vet inte om ni förstår allvaret i denna situation," sa han med sin allvarliga röst.
Mamma harklade sig. "En av er måste gå till odjuren," mina ögon vidgades.
"Vad? Du kan inte möjligtvis skicka iväg någon av oss," sa jag förskräckt.
"Det finns inget vi kan göra åt det, älskling. Det är bortom vår kontroll," sa hon med en liten röst.
"Så vad ska ni göra? Skicka iväg era döttrar?"
"Inte döttrar. Bara en av er måste gå," sa min far.
"Nej. Det är omöjligt. Ingen ska skilja Nevaeh och mig," skrek jag.
"Nog nu, Paisley," sa pappa med en sträv röst och även om jag ville skrika åt honom, förblev jag tyst.
"Din mamma och jag, vi har fattat vårt beslut."
"Nevaeh. Du ska åka."
"Nej," skrek Nevaeh åt pappa. Jag vände mig mot henne och såg att hon redan grät.
"Jag tänker inte åka, pappa," sa hon genom snyftningar.
"Pappa. Du kan inte skicka iväg Nevaeh."
"Skulle du hellre se oss alla dö?"
Jag kunde inte tro att odjuren skulle döda oss alla för att en kvinna vägrade gå till honom.
"Gråt inte, Nevaeh. Allt kommer att bli bra," försökte jag trösta henne, men hon fnös.
Jag flyttade mig närmare henne. "Det måste finnas ett sätt att lösa detta. Jag ska hitta ett även..."
"Håll bara tyst, Paisley. Du verkar inte förstå. Du ser inget bortom de dumma idéerna i ditt huvud. För en gångs skull, håll bara tyst och försök resonera."
"Nevaeh, prata inte med din syster så där," tillrättavisade mamma.
"Varför skulle jag inte? För att hon är er favorit?" frågade hon med ett hån. Nevaeh hade aldrig talat till någon så här.
"Vi har ingen favorit och det vet du."
"Varför valde ni inte henne då? Ni har två döttrar som ser exakt likadana ut. Ni påstår att ni inte har några favoriter och ändå väljer ni mig att dö istället för henne?"
"Paisley har en fästman. Hon är på väg att gifta sig."
"Men hon är inte gift än, eller hur? Hon kan fortfarande gå. Varför måste det vara jag?"
"Nevaeh..."
"Jag hatar er alla så mycket. Speciellt dig," hon blängde på mig innan hon stormade iväg.
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Coulter lade sina armar om mig medan mamma sprang efter Nevaeh.
"Hon hatar mig," snyftade jag mot hans bröst. Jag kunde ta vad som helst utom det. Menade hon verkligen vad hon sa? Hatar hon mig verkligen?
Jag var envis, tjurskallig och kunde hålla de längsta grälen, men när det kom till henne var jag en helt annan person.
"Det gör hon inte. Hon är bara upprörd. Hon kommer att lugna sig."
Jag tvivlade på det. Det här var inte som de andra gångerna Nevaeh och jag bråkade. Det här var annorlunda och något sa mig att hon inte skulle lugna sig på länge.