Kapitel 5
Sophias Perspektiv
Jag vaknar upp i ännu en kallsvettning, tårarna rinner nerför mitt ansikte. Den enda skillnaden från förra gången är att Titus inte kom för att trösta mig. Jag sätter mig upp och försöker lugna ner mig själv. Jag försöker göra de andningsövningar min familj alltid försöker få mig att göra. Min andning blev kortare och hackigare. Bakdelen av min hals blev torr så jag reste mig upp, fortfarande försökte lugna mig själv. Jag går ut, min syn fortfarande suddig efter att ha vaknat så plötsligt, och häller upp ett glas vatten. Jag sveper det och det hjälper min andning lite. Jag går till ytterdörren och ser en vakt. "Kan du be Beta Brody komma hit?" frågar jag genom hickningar. Han nickar tyst. Han ser ut som han förlorade sig i rymden, vilket lät mig veta att han använde tankelänk. Några minuter senare öppnas dörrarna och Brody kommer in. Han ser ut som om han just vaknat. "Är du okej, Soph?" säger han och tittar på mig. "N-nej," hickar jag. Jag slår armarna runt hans kropp men han gör det inte tillbaka. "Soph, Titus kommer inte att bli glad om min doft är på dig," säger han försiktigt. "Nåväl, han är inte här för att lugna mig," snäser jag tillbaka och ångrar det genast. "Förlåt om jag väckte dig," viskar jag. "Det är okej," säger han och slår armarna runt mig. Jag försöker backa undan och vet att Titus kommer att bli glad. "Titus kommer inte att bli glad," mumlar jag. "Jag stannar här tills du somnar," säger han. Vi går tillbaka till mitt rum i tystnad. Min andning började återgå till det normala. Jag torkade bort de enstaka tårarna på min kind och kröp ner i min säng. "Tack," viskar jag till Brody. Han satte sig i fåtöljen i hörnet och log. Jag började somna men det avbröts av en hög krasch. Min dörr flög upp nästan av gångjärnen. "Varför är din doft på min partner," hans röst dånar genom mitt rum. "Din idiot! Du hör henne gråta okontrollerat och gör ingenting så självklart kommer jag att göra något. Hon var precis på väg att somna men din dumskalle kunde inte vänta, eller hur. Du hävdar att hon är din partner men det här är förmodligen första gången hon sett ditt ansikte idag. Du ignorerar henne och hon är förmodligen så förvirrad men du ger ingen förklaring," säger Brody argt. Titus' ögon blev svarta och lät oss veta att hans varg var ute. "Håll dig borta från min partner," säger hans låga röst. "Nej. Hon behöver hjälp och uppenbarligen ger du henne inte det. Hon har panikattacker på natten och du kan inte ens hjälpa henne. Som hennes partner behöver du trösta henne men du är rädd," säger han. Titus' blick möter mina ögon och hans drag mjuknar men går tillbaka när han tittar på Brody igen. "Du är inte hennes partner så varför är du här?" säger han med sin låga röst som blir högre. Brody ser inte rädd ut. Jag vet inte varför han skyddade mig, jag har känt honom i två dagar. "Du borde tacka mig. Du skulle behöva hantera hennes gråt hela natten och sitta i ditt rum utan att göra något." Är jag en börda för dem? Kanske borde jag lämna, jag orsakar redan problem. "Om du inte kommer att skydda henne...kommer jag," säger Brody. Det fick Titus' varg att tända till, han knöt nävarna och svingade. "STOPP," skrek jag. Titus' knytnäve stannade några centimeter framför Brodys ansikte. Titus' ögon gick tillbaka till sina himmelsblåa ögon. Han tittade på mig och insåg just vad han höll på att göra framför mig. Han lämnade abrupt och smällde igen dörren. Brody tittar på mig med sorgsna ögon. "Förlåt för det," ber han om ursäkt. "Det är okej, du stod bara upp för mig. Varför?" frågar jag. "Du är som en syster för mig nu. Jag har känt dig i. Vad? Två dagar? Men jag känner att jag har känt dig i månader." Jag ger honom ett lätt leende. "Vem än din partner är, de kommer att ha tur," säger jag till honom. Han ler och nickar. Jag lägger mig ner igen och kryper in under min filt. "Godnatt," viskar han. "Godnatt," viskar jag tillbaka. Och till slut tog sömnen mig. --- Tillbakablick Dag 9 "Jag önskar att jag kunde göra dig till min," viskade mannen i mitt öra.
Han petade på mitt födelsemärke med en silverkniv. Jag ryckte till och väntade på att det skulle bränna. När vi är unga lär våra föräldrar oss att hålla oss borta från silver eftersom det är farligt för vår sort. Knivens spets bröt min hud men det brände inte som det skulle. Det kändes mer som en nål som bröt huden. "HON RYCKTE INTE ENS TILL," sa han och kastade kniven mot väggen. "Sir, hon är immun, det vet vi redan," sa en okänd röst. Jag hade hört honom tidigare men aldrig sett honom. "TA BORT MÄRKET FRÅN HENNE," skrek mannen framför mig till honom. Han slog i väggen och gjorde ett hål i den. Han lät ut ett djupt morrande och stormade ut ur cellen de höll mig i. Den mystiska mannen kom ut ur skuggan och plockade upp silverkniven från golvet. Han kom fram till mig och grävde kniven i min axel. Jag skrek av smärta när han grävde ut en bit av min hud. Blod rann nerför min axel. "Vi får se om det är borta när det läker," mumlade han. Han lossade mig från väggen och gick ut. Han tittade på cellen och gick ut. Jag torkade bort blodet från min axel. Det sögs in i min trasiga skjorta. --- Jag vaknade av att någon knackade på min axel. Jag flämtade och satte mig snabbt upp. Jag tittade runt i mitt rum och såg Charlotte stå vid sidan av min säng. "Förlåt om jag skrämde dig, Sophia," bad hon om ursäkt. "Det är okej," sa jag och försökte få kontroll över min andning. Hon gick fram och öppnade gardinerna. Jag såg att de täckte en dörr som ledde till en balkong som jag inte hade märkt tidigare. "Vill du ha frukost?" frågade hon. Jag kastade av mig filten och skakade på huvudet 'Nej'. "Kan jag bara få ett glas apelsinjuice?" frågade jag. "Självklart. Jag fixar det direkt," sa hon och gick. Jag reste mig upp och sträckte på mig. Jag gick in i badrummet och borstade tänderna. Jag gick in i garderoben och den var full. Det fanns en lapp på spegeln som hängde från dörren. Njut av dina nya kläder -Titius Jag rev av den från spegeln och kastade den i soporna. Jag var ganska arg över vad som hände igår kväll. Min varg hade försvunnit någonstans i bakhuvudet, hon var också upprörd. Jag gick runt och tittade på alla kläder som var på hyllorna och i lådorna. Från formella kläder till bekväma kläder, det fanns allt. Läs mig för att betala tillbaka dem. Jag gjorde en mental notering. Jag tog ett par mjukisbyxor från andra hyllan och en lös tröja. Jag satte upp mitt hår i en slarvig knut och gick till köket. Jag satte mig på barstolen och såg ett glas apelsinjuice som väntade. "Tack, Charlotte," log jag mot henne. "Varsågod. Om du inte har något emot det, Sophia, behöver jag gå till mina uppgifter i packhuset. Gamma Jacob borde vara här snart för att hålla koll på dig," sa hon medan hon plockade undan resten av disken. "Gå du, jag klarar mig," sa jag och reste mig från min plats. Jag hörde ytterdörren stängas och jag gick till biblioteket. Jag skannade boktitlarna en efter en. Det fanns så många böcker att jag inte visste hur jag skulle välja. Jag såg en bok som intresserade mig. Mytologi: Vargar. "Den har jag läst två gånger," hörde jag en röst säga bakom mig. Jag skrek till och hoppade bakåt. "Oj, försiktigt där," sa rösten och grep tag i mina axlar. Jag fokuserade min blick på en blond kille framför mig. Gamman. "Förlåt Luna, jag menade inte att skrämma dig," bad gamman om ursäkt. "Det är okej och kalla mig Sophia, snälla. Jag är inte van vid titeln än," skrattade jag nervöst. "Okej, Sophia. Jag heter Jacob förresten," presenterade han sig. Vi satte oss i bibliotekets fåtöljer och började prata. "Så vad är din historia," frågade han. Jag tog en klunk av min apelsinjuice. "Min historia?" Jag var förvirrad. "Ja, vad som har hänt i ditt liv. Du luktar som en rogue," sa han och sniffade i luften. Jag förklarade allt från Terry till nu. Det var svårt att hålla mina känslor i schack men jag gjorde det. "Wow, du har gått igenom en hel del, Sophia," sa han. "Ja, en hel del," mumlade jag. Det hade varit en helvetes vecka.