Kapitel 4
Sophias perspektiv
Jag vaknade upp i ett bekant rum, men inte det jag somnade i. Minnena från igår kväll kom tillbaka. Jag var i Titus rum. Jag tittade över axeln och ingen var där. Jag kände på platsen där täcket inte täckte. Det var varmt. Någon hade precis legat där. Min gissning är Titus. Badrumsdörren svängde upp och han kom ut.
"Jag har packarbete idag och kommer inte tillbaka förrän senare ikväll. Stanna i huset. Kontakta Brody om du behöver något. Det finns två vakter fram och två bak," säger han distanserat. Min varg märker det och gnäller lätt. Inser han att jag inte är i hans flock? Jag kan inte kontakta honom mentalt.
'Vi träffade honom bara igår, döm inte för snabbt,' påminner jag henne.
"Jag ska skicka en tjänare för att hjälpa dig med dina behov," säger han och går ut.
Jag suckar. Jag trodde han skulle vara trevligare idag. Kanske är det på grund av mitt utbrott igår kväll. Kanske vill han inte ha mig längre, precis som Terry inte ville. Min varg gav ifrån sig ett mjukt gnäll. Jag går mot köket och öppnar kylskåpet. Jag tar ut flaskan med apelsinjuice och häller upp ett glas. Jag går runt i det stora alfa-huset. Jag kommer till ett rum med dubbeldörrar. Jag öppnar försiktigt dörren och det öppnas upp till ett vackert bibliotek. Några hyllor kantar väggarna. Det såg ut som biblioteket från Skönheten och Odjuret. Det fanns avdelningar för varje genre. Jag går runt och observerar böckerna medan jag fortfarande smuttar på min apelsinjuice. Det fanns gamla och ganska nya böcker.
'Undrar om han har Harry Potter?' frågar jag min varg. Jag fick inget svar från henne. Jag tror hon fortfarande var ledsen över Terry och Titus. Jag suckade och insåg att jag var ensam nu när min varg gömde sig någonstans.
"Luna?" hörde jag bakom mig. Jag hoppar nästan och tappar min apelsinjuice. Jag vänder mig om och ser en äldre dam stå där.
"Förlåt Luna, jag menade inte att skrämma dig," ber hon om ursäkt.
"Är du tjänaren som Titus skickade?" frågar jag artigt.
"Ja Luna," nickar hon.
"Kalla mig inte Luna. Jag heter Sophia," ler jag.
"Ja Lu-Sophia," rättar hon sig snabbt. Hon såg ut att vara runt 50 men hade en moderlig känsla över sig.
"Vad heter du," frågar jag och tar en klunk av min dryck.
"Charlotte Montgomery, Lu-Sophia," rättar hon sig igen.
"Är du Brodys mamma?" frågade jag förvånat.
"Ja frun," säger hon. Det kändes konstigt att en vuxen använde formaliteter med mig.
"Du behöver inte vara så formell med mig, du är äldre än mig, det känns konstigt."
Hon nickar, "Är du hungrig?" och leder mig ut från köket. Jag märker några konstverk som hänger på väggen som jag inte lade märke till först när jag gick ner hit.
"Ja, jag är vrålhungrig," skrattar jag.
"Vill du ha pannkakor?" frågar hon och tittar i skafferiet. Jag funderar på om jag vill ha pannkakor eller inte.
Tillbakablick
"SOPHIA KOM NER HIT," hör jag James röst nerifrån. Jag ryser eftersom min känsliga hörsel inte var till hjälp i den här situationen.
"Unge man, språket," hör jag min mamma från nedervåningen. Jag fnissar lite och börjar gå nerför trappan.
"Jag hörde Soph," säger James. Jag himlar med ögonen och går in i köket.
"Här, ta din pannkaka," säger han när en bit mat kommer flygande mot mitt huvud.
"James!" Min mamma och jag ropar åt honom. Vi brister alla ut i skratt. Min mamma suckar, "Vad ska jag göra med er?"
Jag plockar upp pannkakan från golvet och kastar den tillbaka på James.
Slut på tillbakablick
"Sophia?" hörde jag en röst som drog mig tillbaka från minnet.
"Va? Åh ja, pannkakor är bra," säger jag till Charlotte. Hon ger ett mjukt leende och börjar göra smeten.
"Kan du lägga Nutella i mitten?" frågar jag och tittar på henne.
"Självklart," säger hon och tar Nutellan från bänken. Hon börjar hälla smeten i pannan och lägger lite Nutella i mitten och vänder den sedan. Efter att ha gjort det tre gånger till, lägger hon dem på tallriken och lägger blåbär ovanpå och ger dem till mig. Hon tar flaskan med sirap och placerar den bredvid tallriken.
"Tack, Charlotte," säger jag och häller sirap över mina pannkakor. Jag börjar äta och märker att Charlotte inte äter.
"Ska du inte äta?" frågar jag henne.
"Jag äter i packhuset. Det är fortfarande tidigt för mig," förklarar hon.
"Är du säker? Du kan äta här," erbjuder jag. Jag kände mig lite skyldig att äta framför henne. Hon hade gjort mat åt mig men inte ätit själv ännu.
"Jag är säker, Lu-Sophia," ler hon. Jag kände mig bekväm i hennes sällskap. Hon hade den där känslan som min mamma gav. Jag hörde ytterdörren stängas från andra sidan huset. Fördelen med varulvshörsel. Jag kände en stark bekant doft komma närmare.
"Sophia?" hör jag. Brodys röst.
"Jag är i köket," svarar jag honom. Jag hör hans steg närma sig köket.
"Hej mamma," hälsar han Charlotte och kramar henne.
"Jag ville bara kolla hur du har det," säger han och vänder sig mot mig. Han sa att HAN ville kolla hur jag hade det, men en del av mig kände att Titus skickade honom hit. Brody är en Beta. Han har inte tid att bara slumpmässigt kolla upp folk. Jag vet att det finns rapporter om rövarattacker. Min pappa berättade om dem för några dagar sedan. Han talar om ändlösa pappersarbeten. Scarlet Moon Pack har förmodligen mer pappersarbete än Blue Crescent.
"Kan jag kalla dig Soph eftersom Sophia är långt och jobbigt att säga," skrattar han och hittar en ursäkt för att kalla mig Soph. Han hade en storebrorskänsla över sig som James.
"Visst," skrattar jag och rullar med ögonen.
"Jag tänker stjäla Soph från dig en stund," säger Brody och vinkar åt mig att följa honom. Jag trycker in den sista biten av min pannkaka i munnen, reser mig och följer honom. Vi kommer till ett rum som ser ut som ett sällskapsrum.
"Vill du spela 20 frågor?" frågar han. Jag tittade på honom med en förvånad blick. Han tittade tillbaka på mig med allvar i ansiktet.
Brodys perspektiv
'Vad gör ni nu?' frågar Titus i vår tankelänk. Soph tittar på mig med ren förvirring.
'Jag förstår inte varför du inte bara kan göra det här själv, hon är din partner,' suckar jag tillbaka till honom. 'Hon är förvirrad.'
"Har du inte mycket pappersarbete?" frågar hon. Jag har faktiskt det, men Titus bad mig ta reda på information. Tydligen kan han inte komma nära henne. Ett hot från rövarna.
"Du borde se upp för din partner. Ju mer du vet desto mer kommer hon att lida för dina beslut. Hon har redan gått igenom det en gång. Vi saknar hennes doft nära oss. Du vill inte att det ska hända igen. Se upp."
Det fanns ingen signatur, ingen kontext. Vi antog att det var rövare men det kunde vara hennes gamla flock. Vi har hört från andra flockar att hennes gamla flock har ringt runt för att se om hon råkat hamna i deras flock. Vi har fortfarande inte fått något samtal men jag tror att de kommer att ringa oss sist. Vi är kända för att inte släppa in någon i vår flock. Titus är redan beskyddande över henne och han går så långt som att ignorera henne för hennes skull. Jag sa till honom att han var dum men han lyssnar inte.
"Ja, men jag vill lära känna den framtida Luna," flinar jag. Jag vet att Titus inte har pratat med henne om det ännu, men nästan hela flocken vet redan. Titus gjorde ett stort tillkännagivande om hur omattade hanar skulle hålla sig borta från henne. Det var också dumt eftersom hon inte får lämna huset.
"Okej," sa hon misstänksamt. "Vilken är din favoritfärg?"
"Röd." "Vilken är din favoritmat?" frågar jag.
"Spaghetti," ler hon.
'Talar hon?' frågar Titus.
'Ja, sluta nu tjata, jag gör det här för dig,' säger jag och blockerar vår tankelänk. Jag hade inget emot att prata med Soph. Hon verkar vara en person jag skulle kunna bli bra vän med.
"Eh... Har du hittat din partner?" frågar hon.
"Nej, hon har inte dykt upp ännu," ler jag. Jag har inte letat efter henne, om hon dyker upp så dyker hon upp. Jag har inget emot att vänta.
"Har du några syskon?"
"Ja, en bror och en syster. James är 21 och Laura är 5," säger hon och pekar på sina fingrar.
"Vänta, James Moretti?" frågade jag. Jag svär att det namnet lät så bekant. James? Åh från Betalägret. Han var en stark en.
"Ja?" sa hon och bekräftade mina tankar.
"Jag gick på Betaläger med honom," säger jag.
"Verkligen?" sa hon och blev exalterad. "Är du den Brody Montgomery han alltid pratade om?"
"Det skulle inte förvåna mig," skrattar jag.
"Åh, han berättade alla historier om hur ni busade alla," skrattar hon.
"Berättade han om buset med oljan och fjädrarna?" skrattar jag och minns det buset.
"Ja," skrattar hon. Och vi stannar så, skrattande och pratande om gamla tider.