Kapitel 5
Nästa morgon kändes gårdagens händelser som en tung mantel över mig. Det fanns ingen möjlighet att jag kunde gå till skolan, inte efter vad tvillingarna hade gjort. Så jag bestämde mig för att låtsas vara sjuk och drog täcket över huvudet när Mariah kom in för att se till mig.
"Stormi?", sa Mariah när hon steg in i mitt rum. "Hej, vad är det som är fel?"
"Jag mår inte bra, Mariah", ljög jag. Jag kan omöjligt gå till skolan. Hur ska jag någonsin kunna möta tvillingarna? Jag vet inte varför de kysste mig, och vad det än var så vill jag inte ta reda på det.
"Jag vet att du ljuger. Är det mobbningen?", frågade hon och gav mig en kyss på pannan. "Vem är det? Säg till mig så ska jag ge dem en ordentlig utskällning."
"Nej, det är okej Mariah, ingen mobbar mig, jag vill bara stanna hemma", sa jag uppriktigt.
"Okej. Vila bara upp dig," sa hon och lade en sval hand på min panna. "Jag kommer tillbaka på kvällen. Glöm inte att tvätta på packhuset."
Jag nickade svagt, tacksam för ursäkten att stanna hemma. Att skolka från skolan innebar att jag undvek tvillingarna och deras oundvikliga plågor, men det innebar också att jag måste möta Luna på packhuset. Hon pratade sällan med mig annat än för att ge korta instruktioner, och hennes likgiltighet var lika skrämmande som direkt fientlighet. Hon brukade vara trevlig, men efter att hennes yngre bror försökte få mig att röra vid honom och jag berättade för Mariah som sedan konfronterade Luna och hennes bror, hatade hon mig. Hennes bror kallade mig en lögnare och hon trodde honom. Men jag var inte den enda han försökte göra det mot. När en av flockmedlemmarnas döttrar trädde fram ungefär ett år senare blev han förvisad från parken. Men jag är van vid henne nu, hon behövde någon att skylla på för vad som hände med hennes bror och jag råkade vara den personen.
Efter att Mariah gått städade jag stugan och tog en dusch innan jag satte mig vid köksbänken för att studera.
På eftermiddagen begav jag mig till packhuset. Packhuset var en stor, ståtlig byggnad där alla viktiga familjer bodde eller tillbringade större delen av sin tid. Elijahs familj, som var bland de mest framstående, hade en betydande närvaro där, liksom Osagiahs familj eftersom hans pappa var Betan. Jag hoppades kunna komma in och ut snabbt, utan att bli märkt.
Jag smög in, den välbekanta doften av tall och rent linne fyllde luften. Luna, Elijahs mamma, var i köket och hon gav mig knappt en blick när jag kom in.
"Tvätten," sa hon enkelt, med ryggen mot mig medan hon fortsatte att hacka grönsaker och prata med de andra kvinnorna i flocken. Jag nickade, utan att förvänta mig mer. Hon pratade sällan med mig annat än för att ge nödvändiga instruktioner.
Jag suckade när jag gick in i tvättstugan och såg högen med smutsiga kläder i tvättkorgarna. Jag satte snabbt igång och började sortera dem efter färger.
När jag tittade på de märkta korgarna såg jag till att inte blanda ihop kläderna, särskilt Isahiahs. Jag började med Alphas familjs kläder innan jag tog itu med Betas.
Jag drog in Elijas doft, hans distinkta parfym fyllde mina näsborrar, "Sluta vara en snuskhummer, Stormi", sa jag till mig själv och fortsatte.
Eftersom jag trodde att Elijah var i skolan, gick jag upp till hans rum för att lägga undan hans rena kläder. Hans rum låg i slutet av en lång korridor, och när jag öppnade dörren stelnade jag till.
Elijah stod där, bara iklädd ett par träningsbyxor, hans muskulösa överkropp glittrade av svett. Han vände sig om, och våra blickar möttes, hans uttryck förändrades från förvåning till något mörkare.
"Du är verkligen en tjuvkikare," sa han, ett flin lekte i hans mungipor när han gick mot mig.
Mitt hjärta bultade vilt. Elijah var annorlunda än tvillingarna. Jag hade haft en hemlig förälskelse i honom så länge jag kunde minnas. Att ha honom så nära, nästan naken, fick mina tankar att rusa.
"J-jag är ledsen," stammade jag, oförmögen att slita blicken från hans intensiva grå ögon.
Han stannade bara några centimeter från mig, hans närvaro överväldigande. "Till skillnad från tvillingarna kan jag inte smutsa ner mina händer genom att röra vid en som du," sa han, hans röst drypande av förakt.
Jag ryckte till vid hans ord, en blandning av skam och längtan vred sig i mitt bröst. Förnedringen brände, men en del av mig kunde inte förneka kittlingen av att vara nära honom, även om hans ord var grymma.
"Jag skulle bara lämna dina kläder," lyckades jag säga, min röst knappt över en viskning.
Elijah tog ett steg tillbaka, hans ögon svepte över mig med en blandning av förakt och nyfikenhet. "Lämna dem och försvinn," beordrade han, vände sig bort som om jag inte var mer än en olägenhet.
Jag placerade snabbt de rena kläderna på hans byrå, mina händer skakade. Utan ett ord till flydde jag rummet, mitt hjärta tungt av en blandning av skam och kvarvarande åtrå. När jag skyndade nerför trappan kunde jag känna Lunas blick på mig, kall och likgiltig. Jag tillbringade resten av dagen i tvättstugan och när jag var klar hade solen redan gått ner. Alla var tillbaka och packhuset kom till liv med rösterna och rörelserna av människorna som bodde här. För att undvika att stöta på Isaiah bestämde jag mig för att lämna allas rena kläder utanför deras dörrar.
Hemma låste jag in mig i mitt rum, dagens händelser spelades upp i mitt huvud. Elijahs ord sved, men minnet av hans närhet, hans doft, dröjde kvar. Jag hade alltid vetat att jag var en outsider i flocken, men idag hade den verkligheten slagit mig med smärtsam klarhet.