Kapitel 4
När dagens sista klocka ringde, samlade jag ihop mina böcker och kände en känsla av oro lägga sig som en sten i magen. Tanken på att möta Alex och Austin efter skolan tyngde mitt sinne. Jag hoppade på min cykel och trampade hela vägen hem, men åkturen gav lite tröst från den gnagande ångesten.
När jag kom hem var huset tomt, en lapp från Mariah låg på köksbänken. Hon städade hos någon annan och hade lämnat lite nudlar i kylskåpet till middag. Jag suckade, värmde nudlarna i mikron och satte mig i vårt lilla vardagsrum, mina tankar upptagna av tvillingarnas herrgård och den fruktade uppgiften.
Ja, herrgård. De flesta stora familjer i vår flock kom från gammalt kapital, många hade tjänat sina förmögenheter på resurserna bergen och skogarna erbjöd. Vandabelt-tvillingarna och Elijahs familj hade tjänat sina pengar på trä, medan Isaiahs familj ägde en kolgruva. Tvillingarna bodde i ett stort hus som utstrålade både rikedom och skrämsel.
Jag lekte med tanken att inte gå, bara stanna hemma och ta konsekvenserna senare. Men tanken på vad tvillingarna kunde göra om jag inte dök upp fick mig att tänka om. Utan något annat val åt jag upp mina nudlar, tog en snabb dusch och klädde mig i en stor T-shirt, jeansshorts och mina gamla Timberland-kängor.
Med tungt hjärta slängde jag ryggsäcken över axeln och gick mot min cykel. Varje steg kändes som att jag gick mot min undergång. Färden till tvillingarnas hus var kort, men ångesten ökade med varje tramptag. Mina tankar rusade om vad som väntade mig.
Deras hus tornade upp sig framför mig, en storslagen byggnad som nästan verkade malplacerad i vår lilla stad. Jag parkerade min cykel vid kanten av deras uppfart och kände mig som om jag steg in på fientligt territorium. Ytterdörren verkade ännu mer hotfull när jag närmade mig, min hand darrade när jag knackade.
Dörren öppnades nästan omedelbart och avslöjade Austin som stod där med ett flin på läpparna. Mitt hjärta sjönk ytterligare när jag såg att han var barbröstad, hans vältränade torso i full dager. Alex dök upp bakom honom, också utan tröja, med ögonen glittrande av bus.
"Nå, nå, se vem som bestämde sig för att dyka upp," sa Austin, hans röst drypande av förakt.
Jag svalde hårt och tvingade mig själv att hålla mig lugn. "Ni sa att vi behövde göra uppgiften."
Alex flinade bredare. "Det gjorde vi. Och det är bra att se att du kan följa instruktioner. Vi gillar lydiga tjejer."
Min hud kröp av obehag vid hans ord. Jag klev in, dörren stängdes bakom mig med ett olycksbådande klick. Huset var rymligt och elegant inrett, men det kändes tryckande, luften tung av deras närvaro.
"Varför klär du dig alltid som en kille?" retade Alex och drog i kragen på min tröja.
"Och en fattig sådan," lade Austin till.
"För att jag är fattig," svarade jag och försökte hålla rösten stadig.
"Är det motspänstighet jag hör?" frågade Austin och höjde ett ögonbryn.
"Förlåt," ursäktade jag mig och gick till vardagsrummet och tog fram mina böcker ur väskan. "Låt oss bli klara med det här. Jag har redan börjat och kommer vara klar om mindre än en timme, så kan jag gå," sa jag och försökte låta mer självsäker än jag kände mig.
"Så enkelt är det inte. Vem sa att du skulle få gå?" sa Austin och grep tag i mina axlar och ledde mig mot trappan medan Alex tog mina böcker. "Vi gör det från vårt rum," sa Austin.
Jag stannade och skakade på huvudet. Vem vet vad de skulle göra med mig? Tänk om de knuffade mig nerför trappan eller kastade mig ut genom ett fönster?
"Vad är du rädd för? Fortsätt gå," varnade Alex, och mina ben började röra sig mot min vilja. Tvillingarnas rum var enormt; det såg ut som att de hade slagit ihop två sovrum genom att bryta ner väggen som separerade dem. Varje sida av rummet hade ett badrum och en walk-in-closet.
"Varför sätter du dig inte och gör dig bekväm först?" Austin ledde mig till soffan i rummet.
Jag satte mig på kanten av en mjuk soffa, min ryggsäck hårt tryckt mot mitt knä. De låg avslappnat, deras bara bröst gjorde det svårt för mig att fokusera på något annat.
"Var är era böcker?" frågade jag, i hopp om att styra samtalet tillbaka till uppgiften.
"Vill du göra uppgiften nu när du har tittat tillräckligt på oss?" frågade Alex, vilket fick mitt hjärta att slå snabbare.
Austin skrattade. "Oroa dig inte, vi har allt vi behöver här." Han drog fram en lärobok och en anteckningsbok och slängde dem på soffbordet. "Men först måste vi sätta upp några regler."
Jag rynkade pannan, min oro växte. "Regler?"
Austin lutade sig närmare, hans andedräkt het mot mitt öra. "Regel nummer ett: du gör vad vi säger, när vi säger det. Förstår du?"
Jag nickade, oförmögen att få fram ett ord. Det här var värre än jag hade väntat mig, men jag visste bättre än att argumentera. Det här var killarna som gav mig blåmärken och svarta ögon när vi gick på förskolan, så jag kände till deras humör väl.
"Bra," sa Alex, hans ögon glittrade av tillfredsställelse. "Nu sätter vi igång."
De räckte mig läroboken, och jag slog upp den till det tilldelade kapitlet. När jag började läsa kunde jag känna deras blickar på mig, en ständig påminnelse om deras kontroll. Deras skratt och viskningar fyllde rummet, vilket gjorde det svårt att koncentrera sig. Jag kämpade vidare, fast besluten att bli klar så snabbt som möjligt.
Minuterna segade sig fram, varje kändes som en evighet. Min obehag växte med varje sekund som gick, men jag tvingade mig själv att hålla fokus. Till slut, efter vad som kändes som timmar, löste jag den sista uppgiften.
"Jag är klar," sa jag och stängde boken med en känsla av lättnad.
Austin tog anteckningsboken från mig och granskade mitt arbete. "Inte illa," sa han, med en antydan till godkännande i rösten. "Du kanske faktiskt kan vara till nytta ändå."
Alex lutade sig tillbaka, armarna nonchalant över soffans rygg. "Ser du? Det var väl inte så svårt, eller hur?"
Jag skakade på huvudet, för utmattad för att svara. Allt jag ville var att gå därifrån och aldrig se tillbaka.
"Nu när vi är klara, låt oss gå vidare till affärerna," sa Austin, och jag kunde höra mitt hjärta slå i öronen.
"Åh, din reaktion gör mig upphetsad," stönade Alex.
"Vi har inte glömt att du spionerade på oss," sa Austin, och jag reste mig genast upp, och flyttade några meter bort från dem. "Snälla, jag är så ledsen. Det kommer aldrig hända igen," bad jag.
De båda reste sig upp och flinade, en på vardera sidan av mig. "Vi kände din upphetsning, och den var ljuvlig. Vi har inte kunnat släppa det," flinade Alex. Jag backade undan från dem tills mina ben stötte emot något, och jag insåg att jag hade stött emot sängen.
"Snälla, det kommer aldrig hända igen," bad jag medan de närmade sig. När jag insåg att jag inte hade någonstans att ta vägen, bestämde jag mig för att rusa mot dörren men kände en fast hand på min axel som höll mig på plats.
"Så lätt slipper du inte undan, morotshuvud. Festen har precis börjat," sa Alex. "Du är som en liten plåga... varför dras vi alltid till dig?" frågade Austin.
"Tänker du samma sak som jag, bror?" frågade Austin Alex.
"Det gör jag," log Alex. Nu stod jag inklämd mellan dem, mitt hjärta rusade så snabbt att jag trodde jag skulle svimma.
"Eftersom du gillade att titta på oss som en liten snuskhummer, varför ger vi dig inte det du missade?" sa de och knuffade mig mot sängen.
"Lämna mig ifred!" skrek jag och försökte springa. Men jag var fångad. Innan jag hann reagera kraschade Austin sina läppar mot mina. Mitt sinne exploderade nästan. Jag hade aldrig kysst någon förut. Jag kände Alex, som stod bakom mig, skjuta sin hand under min tröja och kupa mitt bröst med sin stora hand medan han stönade. Jag kämpade med all min kraft. Vad hände? Varför gjorde de så här? Hade de inte hatat mig?
"Bror, låt mig också smaka hennes söta läppar," sa Alex.
"Från och med nu är du vår alldeles egna leksak," sa Austin efter att ha brutit kyssen. Min kropp reagerade genast av sig själv, och jag knäade honom mellan benen. Innan Alex kunde reagera, slog jag honom med armbågen i magen. Medan de reagerade på vad som just hänt, grep jag min väska och rusade ut ur deras rum medan de följde efter mig.
"Stormi!" hörde jag Alex vråla i ilska. Det var första gången jag någonsin hört honom säga mitt namn, och jag blev rädd. Jag hoppade snabbt upp på min cykel och trampade iväg så snabbt jag kunde. Även om jag visste att om de förvandlades kunde de lätt hinna ifatt mig, stannade jag inte. Jag var så död, men jag visste inte hur jag skulle reagera. Varför skulle de göra så? Varför skulle Austin kyssa mig? Var det något skämt de tänkte spela? Mitt hjärta rusade lika mycket som mina fötter trampade.
"Hej..." hälsade Mariah när jag kom in, men jag rusade rakt in i mitt rum och låste dörren bakom mig.