Kapitel 2
*Viskningar från den gamla pilens grenar,
I en grottas skugga där historien får stanna.
Vid den månupplysta sjön, speglingar leder,
Symboler dolda i krusningar, där hemligheter vilar.*
*Nattens väktare, statyer står höga,
Midnattens ekon i flockens heliga sal.
Inom den urgamla skogen, ylarna avslöjar,
En stig att följa, ett öde att uppenbara.*
*På bergstoppsruinerna där stjärnor möts,
Himmelsk konvergens, en port att finna.
Tyda dessa gåtor, en kosmisk strävan,
Till Månljusets Nexus, där Nyckelstenen vilar.*
Jag vaknade med ett ryck, kallsvett täckte min hud och gjorde den fuktig, jag hade haft samma konstiga dröm igen. Jag har haft samma konstiga dröm så länge jag kan minnas men nu har den blivit mer frekvent och levande.
Jag reser mig från madrassen och snubblar genom vår fuktiga stuga och in i badrummet, tapeten faller av och väggarna har mögel, vi lever sämre än stadens hemlösa. Men även detta är en nåd från flocken, att vara i en flock garanterade skydd, särskilt under fullmånen när de där varelserna kom fram.
Jag tittade på mig själv i spegeln och när mitt sinne klarnade och dåsigheten försvann fylldes jag av besvikelse, jag kunde känna det, det var inte där, kanske föddes jag utan en varg men flockens läkare försäkrade mig att jag var en varg, jag hade alla vargens förmågor även om jag var svagare än de flesta vilket var ett tecken på att vara en Omega.
Jag var så exalterad när jag gick och la mig igår för idag är dagen jag fyller 18 och det är dagen jag äntligen ska förvandlas. Starkare vargar tenderar att förvandlas tidigare så för en omega som mig är det normalt att förvandlas vid 18.
Jag drar handen genom mitt korta hår och suckar. Jag hör de bullriga skåpen öppnas och jag vet att Mariah är vaken, så jag duschar snabbt och ryser när det kalla vattnet nuddar min hud. Jag skrapar ihop lite lotion med min tandborste och applicerar det på ansikte, händer och vrister. Efter det drar jag på mig några cargoshorts, ett linne och en hoodie för att hålla de hånfulla blickarna borta innan jag går in i köket.
"Hej födelsedagsflicka", ropar hon glatt till mig, men när hon ser uttrycket i mitt ansikte suckar hon "det är okej Stormi, du har fortfarande resten av dagen, så oroa dig inte så mycket för det," säger hon varmt och skjuter en skål med flingor framför mig.
Jag var bara en valp som lämnades vid gränserna när Mariah hittade mig, flocken ville inte ta in en valp med okänt ursprung men Mariah tog in mig ändå.
"Försök inte få mig att må bättre Mariah, jag är bara ett varglöst oäkta barn som ingen ville ha", säger jag och tar min axelväska redo att börja min halvtimmes vandring till skolan.
Hon tar en cupcake och sätter ett ljus på den, tänder det och för det närmare mig "Jag kommer älska dig oavsett, du betyder världen för mig och det gör ont att se att du inte ens överväger hur mycket jag älskar dig." Nu känner jag mig dålig, jag ville inte ta ut det på henne så jag kastar mig i hennes armar, hon är allt jag har och är den viktigaste personen i mitt liv. Snart efter examen kommer Mariah och jag att lämna denna stad.
"Okej, låt oss inte gråta, idag är din födelsedag, så önska dig något och blås ut ljuset," säger hon leende, hennes svarta, glänsande lockar faller i ansiktet, Mariah är en vacker kvinna, jag förstår inte varför hon aldrig försökte gå vidare efter sin partners död. "Idag är dagen du hittade mig", påminner jag henne men jag gör som hon säger och önskar att våra planer ska gå i uppfyllelse.
"Spelar ingen roll, det är fortfarande din födelsedag eller nära nog", skrattar hon "Och jag har en överraskning för dig", säger hon när hon leder mig till husets baksida, marken är fortfarande våt efter gårdagens regn och vattnet och leran glider in i mina slitna converse.
Vi går till husets baksida och det första jag ser är cykeln som varit i vår källare så länge, jag har bett om den så länge nu men hon har alltid nekat mig eftersom det var hennes partners och hon hade några hemska minnen med honom så hon ville aldrig se något han ägde.
Jag tittar på henne i misstro, jag behöver inte gå mil till skolan längre, jag kastar mig i hennes armar och ger henne en blöt puss "tack så mycket Mariah".
Jag kan inte tro det, däcken ser helt nya ut och bromsarna också, hon måste ha använt några av våra besparingar för att fixa den.
"Du behöver verkligen det, åtminstone lämnade idioten något användbart", säger hon och tänder en cigarett innan hon kysser min panna. "Vet du vad, vi har lite pengar över, så vad säger du om att vi efter skolan kollar in lite nya grejer på second hand? Skaffa dig ett par jeans och nya skor också?"
"Åh herregud! Tack så mycket!" ropar jag glatt och hoppar upp och ner.
"Innan du går!" ropar hon och tar fram en liten ask ur fickan på sin morgonrock. "Jag vill att du ska ha den här", säger hon och räcker mig asken. Jag öppnar den snabbt och inuti finns en helt ny MP3-spelare. "Jag vet hur mycket du älskar att lyssna på musik", säger hon och jag kastar mig i hennes armar igen.
"Tack så mycket", säger jag och håller om henne hårt.
"Okej, det räcker nu, annars blir du sen", säger hon och planterar en kyss på min panna. Jag har sparat lite pengar från att göra andras läxor. Jag har inte ens en telefon. Det enda nöjet jag har är den gamla radion i mitt rum som jag använder för att lyssna på musik medan jag pluggar. "Grattis på födelsedagen, min kära Stormi", ler hon och säger.
Efter att ha sagt adjö till henne tar jag med mig muffinsen och cyklar till skolan. Vi bor i skogen som omger vår Alfas herrgård, som också används som packhus. Bredvid skogen ligger träningsområdet som jag undviker till varje pris, eftersom det är där Vadabelt-tvillingarna, som tränar till gränsvakter, håller till. Även skogen är farlig, men idag patrullerar inte de som brukar mobba mig, så jag kan slappna av och cykla på stigen utan rädsla, men det var tydligen för mycket att be om. Precis när jag nådde skogsbrynet som leder till vägen dök ett rep upp från ingenstans och fick mig att falla av cykeln. Jag landade med ansiktet först i den våta marken.
Och jag hör det hånfulla skrattet jag hatar så mycket. "Hej där, knäppskalle, har du äntligen fått din varg eller vad?" säger Isaiah och korsar armarna.
Jag landade med ansiktet neråt och använde handen för att skydda mitt ansikte, vilket resulterade i en stor sticka i handflatan från en gren jag landade på. Jag skriker av smärta.
"Åh, du kom ihåg min födelsedag? Tack", hånar jag. Jag brukar hålla tyst, låta honom göra vad han ville och när han blev uttråkad skulle han lämna mig ifred, men jag vet inte vad som kom över mig, kanske är det för att jag var besviken över att jag inte fick min varg. "Och du borde komma på nya namn, Knäppskalle? Vad är du, fortfarande i femte klass?" säger jag och drar ut stickan.
Jag märkte då jeepen parkerad vid sidan av vägen med Elijah i den som scrollade genom sin telefon. Hans genomträngande grå ögon såg likgiltiga och oberörda ut av allt som pågick.
"Varifrån kommer denna kämpaglöd?" frågade han och höjde ett ögonbryn medan nöje dansade i hans ögon. "Jag gillar det."
"Slösa inte tid på den lilla, bara ta läxorna och låt oss gå", sa Elijah trött.
Isaiah tar min väska, slänger ut sakerna på marken, tar min muffin och tar en tugga av den, för att sedan spotta ut den på marken tillsammans med min muffin.
"Tack så mycket, Isaiah, det var min lunch", sa jag sarkastiskt och himlade med ögonen. När han inte mobbar mig speglas hans vänliga sätt i hans varma leende och uttrycksfulla ögon, som bär på en antydan till busighet när han pratar.
Han blir arg och knuffar mig till marken. "Det är beta Isaiah för dig", spottar han, hans ljusa, sandiga blonda hår faller nonchalant över pannan. Det gav honom ett avslappnat och tillgängligt utseende. Men jag kände den riktiga Isaiah, den som njöt av att göra mitt liv eländigt. Och jag blev påmind om den gången han nästan dränkte mig vid bäcken. Jag kan fortfarande se honom le ner på mig medan jag kämpade för att få hans armar från min hals och de tre av dem, Elijah, Alex och Austin, skrattade när de tittade från stranden.
Jag vill hålla tyst som alltid eller kanske gråta så han kan lämna mig ifred, men idag kände jag inte för det. Jag skrattar sarkastiskt och tittar på honom. "Med tanke på hur mycket tid du tar bara för att bråka med mig skulle jag säga att du gillar mig."
"Är du från vettet, usch", säger han när han plockar upp papprena och går iväg och kliver in i bilen, tyngden av hans förakt krossar mig som ett ton tegelstenar.
Jag plockade upp mina saker och lade tillbaka dem i väskan, använde några löv för att torka av benen som nu var täckta av lera, gjorde mig ren och satte mig på cykeln och cyklade med en hand hela vägen till skolan.