Kapitel 007 Överlista Grace
"Xavier, Ryan vet inte bättre. Var inte arg på honom," sa Patrick, lugnande och rädd för att göra Xavier upprörd.
"Om du inte ens kan lära din egen son, vad ska folk då tänka om familjen Montgomery? Kanske borde jag hitta någon som kan lära Ryan en läxa?" Xavier talade lugnt, som han alltid gjorde.
Men hans ord satte alla på helspänn.
Speciellt Patrick, som kände till Xaviers metoder. Ända sedan Xavier var ung, visste Patrick att pojken var ganska oberäknelig.
Om Ryan hamnade i Xaviers grepp skulle det inte sluta väl.
"Xavier, du har egna saker att sköta, du behöver inte bry dig om sådana trivialiteter." Sedan, med en blick på Ryan, beordrade Patrick, "Gå till ditt rum och stanna där i tre timmar. Ingen middag för dig!"
"Pappa!" Ryan försökte protestera, men Patrick signalerade bara till en tjänare i närheten. "Ta ner honom!"
"Xavier, varsågod och kom in," sa Patrick med största respekt.
Patrick, född i en av de rikaste familjerna i Skigeth, var van vid att vara på toppen och brydde sig sällan om andra. Men nu visade han sådan vördnad för någon att ingen annan vågade tala.
Grace följde efter gruppen, med blicken på den långa mannen som gick framför. Han tornade upp sig över alla andra i närheten, och hans närvaro passade inte riktigt in i omgivningen. Hennes instinkter skrek att Xavier var en man att akta sig för.
Montgomery Manor var lyxigt, med salar lika storslagna som palats och en matsal som glittrade med kristallkronor.
Patrick avstod hedersplatsen. När Xavier satte sig där, utstrålade han en aura av någon som hade liv och död i sina händer. Hans genomträngande blick var så skrämmande att ingen vågade möta hans ögon.
Grace hade tänkt hitta den mest diskreta platsen vid bordet, men Xaviers uppmärksamhet verkade vara fäst vid henne. Utan tvekan kallade Patrick henne över.
"Grace, sätt dig bredvid Ryan," sa han.
Ryan var den självklara arvtagaren till Montgomery-familjen. Patricks ursprungliga plan var att han skulle visa sig vid Xaviers sida, men detta drag placerade Grace precis bredvid Xavier.
Hon hade velat hålla avstånd, men nu skulle en liten rörelse med handen kunna vidröra Xaviers.
Grace höll sig till rätterna framför sig, men lyckades ändå av misstag röra vid baksidan av Xaviers hand. Inte bara en gång, utan två!
Hon kände sig obekväm, men tack och lov gjorde Xavier det inte svårt för henne. Måltiden förflöt i relativt lugn.
Efter måltiden ursäktade Grace sig för att använda badrummet. Under tiden bjöd Patrick upp Xavier.
På annat håll stod Wendy Montgomery, Ryans syster, bredvid Amy Montgomery med en rynka av irritation i ansiktet. Hon hade hållit tillbaka sin irritation hela kvällen.
"Mamma, titta på Grace. Janet är överbelastad i köket, och hon rör inte ett finger för att hjälpa till. Hon tror att hon är för fin för det!" klagade Wendy.
Janet var en av kökspersonalen, och Grace hade ännu inte satt sin fot i köket sedan hon kom.
Om Patrick inte hade betonar vikten av en felfri middag skulle Wendy ha öppet kritiserat Grace vid bordet.
Amy, som matriark i Montgomery-klanen, visste att det skulle se illa ut för dem om Grace skulle hjälpa till i köket.
Hennes blick föll på en mahognylåda. "Wendy, Grace är fortfarande en utomstående. Hon förtjänar inte Xaviers dyrbara gåva. Den gåvan var avsedd för Ryan."
Wendys ögon lyste upp av insikt. "Oroa dig inte, mamma. Jag ska se till att Ryan får tillbaka den," sa hon bestämt.
Grace återvände från badrummet och såg att Xavier var borta, och antog att han kanske hade gått. Istället såg hon Wendy smyga omkring som om hon letade efter något med stor försiktighet.
"Vad håller du på med? Har familjen Montgomery adopterat en tjuv?" Grace stod bakom Wendy, som just hade packat upp tavlan Xavier hade gett henne. Det var en mycket värdefull oljemålning, ovärderlig på marknaden.
Förskräckt blev Wendy fast på bar gärning men dolde det inte längre.
"Vem kallar du tjuv?" svarade Wendy.
Grace höjde ögonbrynen. "Är du inte det? Kan du ärligt säga att tanken aldrig slagit dig?"
Wendy hade verkligen varit frestad och övervägt att ta tavlan i smyg, men hon skulle inte erkänna det nu när Grace hade konfronterat henne.
"Vad är det för fel med att titta på den? Tavlan tillhörde ju Montgomery-familjen från början. Försöker du behålla den för dig själv?" fnös Wendy.
"Xavier sa att det var en välkomstgåva till mig, det verkade inte som om han sa att det var en present till Montgomery-familjen. Alla som var där måste ha hört det. Om du har problem med hörseln, borde du nog kolla upp det," sa Grace sarkastiskt.
"Så vad om Xavier menade att ge den till dig? Man kan väl ge presenter till andra, eller hur? Jag har fattat tycke för den här tavlan," sa Wendy och började packa ihop tavlan för att ta den med sig.
Men Grace tog tillbaka lådan. "Vill du ha tavlan? Be då Xavier ge dig en." Med det förberedde sig Grace för att gå med lådan. Det var nästan midnatt, dags att åka hem.
När hon passerade Amy, som drack kaffe, närmade Grace sig henne. "Fru Montgomery, det börjar bli sent, jag borde nog åka hem."
"Varför stannar du inte över natten? Ditt rum är klart. Du kommer att bo med Ryan."
Amys sätt var mycket bestämt. Hon frågade inte Grace; hon informerade henne.
"Tack, men min pappa väntar fortfarande på mig," insisterade Grace.
"Min mamma har erbjudit dig ett rum och du vill fortfarande bråka? Sluta låtsas. Du har aldrig bott någonstans så fint i ditt liv, har du? Att kunna bo här är en artighet mot dig, var inte otacksam," hånade Wendy.
"Wendy!" Amys röst blev skarp när hon tillrättavisade henne för den respektlösa kommentaren.
"Grace, sänk dig inte till Wendys nivå. Jag ser till att någon visar dig upp," insisterade Amy.
Något slog då Wendy, och hon utstrålade självförtroende. "Mamma, jag visar henne vägen."
Wendy ledde Grace uppför trappan. Detta var Montgomery Manor. Inte ens Ryan stannade ofta här. Grace hade varit här förut, men aldrig för att stanna över natten.
"Jag förstår inte varför min pappa insisterar på att du ska gifta dig med Ryan. Du är ingenting jämfört med Kelly. Du är så oattraktiv. Ryan skulle skämmas för att vara med dig!" klagade Wendy.
Folk hade kallat Grace ful innan Wendy; det var inget nytt, och Grace brydde sig inte det minsta. Dessutom var hennes nuvarande utseende avsiktligt.
Grace gav Wendy en trotsig blick och sa, "Om du inte gillar mig, övertyga då Patrick att övertala Ryan att inte gifta sig med mig. Annars, om jag blir Ryans fru, är det du som får otur."
Wendy kokade av ilska. Hennes ögon borrade sig in i Grace med vrede. I sitt sinne planerade Wendy, 'Vänta bara och se hur jag ska hantera dig!'
Patrick hade varnat Wendy för att inte förarga Xavier. Xaviers status var så prestigefylld att till och med Patrick behandlade honom med största respekt. Men om Grace lyckades förarga Xavier, skulle det inte bara vara Xavier som höll henne ansvarig; Patrick skulle också göra det.
Wendy ledde Grace till ett rum. "Det här är ditt rum för natten, gå in."
Men detta var inte Ryans rum; det var förberett för Xaviers vistelse den natten. Om Grace gick in, skulle hon oundvikligen konfrontera Xavier, och han skulle säkert bli irriterad. Wendy kunde nästan se scenen framför sig.
Grace, som aldrig hade varit här, insåg inte att detta inte var Ryans rum. Av artighet höjde hon handen för att knacka på dörren.
Men Wendy öppnade dörren abrupt och knuffade in Grace.