Gift in i Rikedom, Exen Blir Galen

Kapitel 5 Emily, Jag hatar dig!

I det ögonblicket kom Hubert ut och såg vad som hände. Han sprang snabbt fram för att hjälpa Emily.

När han såg blodet på Emilys panna vände sig Hubert om och ropade, "Ethan, har du blivit galen?"

Hubert hjälpte Emily upp och sa till henne, "Emily, jag tar dig till sjukhuset!"

Emily höll sig fast vid Huberts arm när hon stapplade upp på fötterna, yr i huvudet.

Ethan hade inte menat att använda så mycket kraft. Plågad av en gnutta ånger stirrade han på den blödande Emily. "Emily! Varför dog du inte den gången? Varför dog du inte bara i bilolyckan?" skrek han, hans röst drypande av gift.

Emily vände sig mot Ethan, hennes ögon iskalla.

Ethan fortsatte skrika, "Emily! Jag hatar dig! Varför räddade du mig då? Det största misstaget jag gjorde var att ta in dig i Grant-familjen! Du är dotter till en våldtäktsman; du är inget annat än värdelöst avskum! Du borde ha dött för länge sedan."

Innan Ethan hann avsluta började blod också rinna från hans huvud.

Innan Hubert kunde reagera hade Emily, som stått där i en dimma, fått nog av Ethans förolämpningar. Hon kunde inte ta det längre. Hon grep en dekorativ vinflaska från hyllan i hallen och slog den över Ethans huvud med all sin styrka. Blod började rinna från hans huvud också. Ethan stod där, förvirrad, stirrande på Emily med ett blodigt och chockat uttryck.

Hubert och Amy var förstummade. De kunde inte tro att Emily faktiskt hade slagit Ethan.

Med blod rinnande nerför ansiktet kastade Emily den trasiga flaskan åt sidan och blängde på Ethan. "Ethan, nu är vi kvitt."

Ethan höll sig för huvudet. I sin dimma tycktes han se en ung flicka som tryckte honom mot väggen bakom skolbyggnaden vid solnedgången, leende mot honom. "Ethan, nu är vi kvitt!"

Hans hjärta började plötsligt slå snabbare, och han började flämta efter luft, som om han kunde känna doften av gardenior från flickan. De blommande rosorna på väggen kunde inte jämföras med skönheten i hennes leende.

Ethan skakade på huvudet, hans sinne tomt.

Amy steg fram för att hjälpa honom upp och frågade, "Ethan, är du okej? Ska vi åka till sjukhuset?"

Ethan kastade en blick på Emily.

Hubert, rädd att Ethan kanske skulle hämnas på Emily, grep snabbt tag i hennes arm för att dra henne tillbaka.

Emilys huvud snurrade fortfarande, och med en så kraftfull dragning kunde hon inte hålla balansen och vinglade åt sidan.

Plötsligt fångade någon henne. Emily vände sig om och såg ett par starka, välformade händer.

Precis när Emily skulle tacka personen, tittade hon upp och såg vem det var. Hon sänkte genast huvudet och blev tyst.

Ethan såg den nyanlände och, trots att han var överraskad, ropade motvilligt, "Vincent."

Vincent Watson var Ethans farbror, runt trettio år gammal. Han var lång och smal, bar glasögon med guldfärgade bågar, med markerade drag och djupt liggande ögon. Han var klädd i en välskräddad mörkgrå kostym med en svart rock över.

Vincent var bara fyra år äldre än Ethan, men med bara en rynkning i pannan utstrålade han en obestridlig auktoritet. Det var närvaron av en framgångsrik och erfaren affärsman. Vincent hade en påfallande likhet med Emily.

Vincent rynkade pannan djupt, tittade på såret på Emilys huvud. Han pressade ihop läpparna, rev av sig slipsen och lindade den runt Emilys blödande panna. Han gav Ethan en kall blick, vände sig sedan till Emily och sa, "Till sjukhuset!"

Vincents assistent sprang snabbt för att öppna bildörren.

Ethan sprang efter dem och ropade, "Farbror Watson!"

Vincent gav honom en kall blick, sa ingenting, och steg in i bilen med långa steg.