Kapitel 5: Danny
Jag är uppe före gryningen, det svaga ljuset sipprar genom persiennerna när jag drar på mig en svart hoodie och jeans. Utanför är gatan tyst, en kyla i luften som kryper in i benen. Det är en sådan morgon där allt känns för stilla, som om världen håller andan. Jag går till köket där Nate redan står vid bänken och sveper en kopp svart kaffe. Han ger mig en nick, hans vanliga tysta hälsning.
Leo kommer in härnäst, ser ut som om han knappt sovit. Men han har den där beslutsamma blicken, den han får när han har knäckt ett system och vet att han har något bra. Han tillbringade halva natten i vårt bakre rum, hackade sig in i högskolans katalog. När han väl kom ut hade han en lista med namn och ansikten—en startpunkt för idag. Det är inte mycket, men det är allt vi har, och vi tänker inte slösa tid.
"Har en lista med ettor och tvåor," säger Leo och släpper en bunt papper på bordet. "Tänkte att en kille som han skulle vilja ha någon yngre. Låter rimligt att börja där."
Jag kastar en blick över bladen, skummar igenom namn och ansikten. Det är många av dem, alldeles för många för att vi ska kunna ringa in på en morgon. Men vi letar inte efter vilken tjej som helst. Den här kommer att sticka ut—vi måste bara lista ut hur.
Riley dyker upp, nyss utkommen ur duschen, med samma hårda uttryck som alltid. Han plockar upp nycklarna till SUV:n och kastar dem i luften, fångar dem med ena handen. "Vi drar," säger han och går mot garaget.
Vi hoppar alla in i den svarta SUV:n, Nate sitter fram medan Leo och jag tar baksätet. Motorn mullrar igång, ett lågt morrande som skär genom morgontystnaden när Riley kör ut ur garaget. Vi är på väg innan solen hunnit gå upp helt, himlen är blekgrå när vi kör mot högskolan. Planen är enkel: titta och vänta, och se om vi kan få syn på något som ger oss en ledtråd.
När vi kommer fram parkerar Riley på en sidogata, tillräckligt nära för att se huvudingången men tillräckligt långt bort för att inte dra uppmärksamhet. Vi har gjort det här hundra gånger förut, på olika platser och av olika anledningar, men det finns en spänning i luften idag som får huden att knottras. Jag tar fram en cigarett, tänder den och drar ett bloss medan vi slår oss till ro.
Vi har en bra vy över campusets ingång, där studenterna börjar strömma in. De flesta ser halvsovande ut, släntrar fram med ryggsäckar och kaffemuggar. Ett par tjejer passerar i träningskläder, skrattande och pratande, och Nate höjer ett ögonbryn, knuffar mig. "Tror du någon av dem kan vara hon?"
Jag skakar på huvudet. "Inte troligt. Vi letar efter någon med lite mer... jag vet inte. Oskuld, kanske. Som inte vet att hon är så här djupt inne än."
Leo plockar fram sin laptop, fäller upp den och skannar igenom fotona igen. "Vi letar efter en tjej som fångat en farlig killes intresse," säger han med låg röst. "Tänk på vad det kan betyda. Hon är förmodligen lite naiv, vet inte att hon är på någons radar."
Riley nickar och håller ögonen på ingången. "Hon kommer inte att sticka ut. Om något, kommer hon att försöka smälta in."
Vi ser på när studenterna strömmar in i de olika byggnaderna, en suddig massa av huvtröjor, jeans och axelremsväskor. Några få fångar vår uppmärksamhet—tjejer med korta kjolar och starkt läppstift, de som går med en svängande gång och verkar veta att alla ögon är på dem. Men de är för uppenbara, för bekväma i rampljuset. Den här tjejen, vem hon än är, skulle inte vilja bli sedd.
Jag ser på några av dem som strosar förbi, lutar mig fram för att få en bättre blick. "Tänk om hon gömmer sig mitt framför näsan på oss?" föreslår jag. "Den typen som håller huvudet nere och försöker försvinna i mängden."
Nate fnissar. "Så, halva studentkåren, då?"
Jag rycker på axlarna och tar ett nytt bloss. "Kan vara. Men om vi är smarta, kommer vi att upptäcka henne. Vi behöver bara leta efter den som inte försöker synas. Man kan se mycket på hur någon går, hur de bär sig åt."
Morgonen segar sig fram, och vi sitter där, tittar och väntar, kastar ut teorier och försöker pussla ihop det vi vet. Leo håller koll på sin laptop, korsrefererar ansikten med namnen på sin lista. Riley trummar med fingrarna på ratten, hans blick skarp och oblinkande, som en hök redo att slå till.
Sedan, efter vad som känns som timmar, går en tjej förbi som får oss alla att stanna upp. Hon är inte iögonfallande—bara jeans och en enkel kofta, hennes blonda hår uppsatt i en hästsvans. Men det är något med henne, sättet hon håller huvudet nere, klamrar sig fast vid sina böcker som om de vore en sköld. Hon har den där blicken, den som skriker att hon inte vill bli uppmärksammad.
Leo kastar en blick på mig, en menande blick passerar mellan oss. "Det kan vara hon," säger han och vinklar skärmen mot mig så jag kan se hennes foto. Sofia Carver, förstaårselev. Hon passar in på profilen—en tyst typ, håller mest för sig själv, ingen egentlig närvaro på sociala medier. Precis den typen av tjej som kan glida mellan springorna, obemärkt.
Nate ler, korsar armarna. "Så, vad är planen? Ska vi bara ta henne?"
Jag skakar på huvudet. "Vi måste vara smarta. Följa henne, se om vi kan få en känsla för hennes rutiner. Om vi kan komma nära utan att skrämma henne, då gör vi ett drag. Men vi måste vara säkra."
Riley nickar, håller ögonen på tjejen när hon försvinner in i en av byggnaderna. "Vi följer henne ett tag. Om det är hon, kommer vi att veta snart nog."
Vi fyra lutar oss tillbaka, redo att titta och vänta, vårt mål äntligen i sikte. Vi har gått den här vägen förut, men den här gången är det annorlunda. Den här gången står mer på spel. Vi vet vad vi riskerar, och vi vet vad vi har att vinna. Den här tjejen är vår biljett ut, och vi tänker inte låta henne glida undan.