Kapitel 2: Sofia
Jag vaknar av det svaga morgonljuset som sipprar genom de tunna gardinerna. Min väckarklocka har inte ringt än, men jag vet att det snart är dags att ge sig av. Jag sträcker på mig och känner ömheten i kinden där mammas hand träffade igår kväll, och jag påminner mig själv om att jag måste vara tyst, hålla mig undan. Jag glider ur sängen, försiktigt för att inte göra något ljud, och smyger över det kalla trägolvet till dörren.
Huset är tyst, och för ett ögonblick känner jag lättnad. Om jag är snabb kan jag smita ut innan de vaknar. Jag tassar ner i hallen till köket och öppnar kylskåpet så tyst som möjligt. Det finns lite överblivet bröd och ett äpple som inte ser alltför skadat ut, så jag tar dem och går tillbaka till mitt rum, tuggar på brödet medan jag byter om till arbetskläderna. Svarta byxor, en enkel vit skjorta och min namnbricka. Det är inte mycket, men det är allt jag behöver för att smälta in på kaféet.
Jag äter upp äpplet på vägen ut och stänger dörren mjukt bakom mig. Den svala morgonluften träffar mitt ansikte och väcker mig helt när jag går nerför den tomma gatan. Det är tillräckligt tidigt för att jag inte möter någon, och i några minuter kan jag nästan låtsas att jag bara är en annan tjej på väg till jobbet, att jag har ett normalt liv som väntar på mig när jag kommer dit.
Kaféet är redan fullt av liv när jag kommer fram. Jag kliver in och går direkt till bakre delen för att stämpla in, knyter förklädet runt midjan medan jag tar en anteckningsblock och går till disken. Det är den vanliga morgonrusningen—folk som kommer in för sin koffeinkick innan de ger sig av till sina destinationer. Jag går igenom rutinerna, tar beställningar, ler när jag behöver, och duckar för de vanliga klagomålen från någon som tycker att deras latte inte är tillräckligt varm.
"God morgon, Sofia," säger min chef när han glider förbi mig med en bricka fylld med bakverk. Han är en lång kille, alltid leende, med lite av en pappakänsla. Han räcker mig ett litet kuvert, och jag känner igen det direkt. Min lön.
"Tack," säger jag och stoppar det i fickan. Det är inte mycket, knappt tillräckligt för att täcka en veckas matvaror, men jag ska lägga det till den hög jag sparat. Det är min lilla hemlighet, gömd i en skokartong under sängen, ett långsamt växande löfte om att komma bort. En dag kommer det att vara tillräckligt för att ta mig härifrån.
Morgonen passerar i en dimma av beställningar och snabba utbyten. En äldre kvinna, en stamgäst, ger mig ett menande leende när hon beställer sitt svarta kaffe. "Du har huvudet på skaft, min kära," säger hon, och jag kan inte låta bli att le tillbaka, även om hennes ord svider lite. Om hon bara visste hur långt från sanningen det kändes.
När passet närmar sig sitt slut går jag till bakre delen för att byta om. Jag drar av mig arbetskläderna och glider in i ett par slitna jeans, en tajt vit linne och en kofta. Jag kollar min spegelbild i den lilla spegeln, slätar bak lockarna till en hög hästsvans, precis som jag gillar dem när jag är ute. Jag tar fram en tub mascara och borstar den försiktigt över fransarna, sedan drar jag på lite läppglans och känner mig lite mer som mig själv.
Jag bär sällan smink hemma. Det är bättre att se enkel ut, för att undvika uppmärksamhet. Ju mindre attraktiv jag är, desto mindre sannolikt är det att de försöker pracka på mig någon slemmig man med för mycket pengar och inga moral. Men här, ute i världen, tillåter jag mig själv lite ljus. Bara tillräckligt för att påminna mig om att jag fortfarande är en person, att jag fortfarande kan ha stunder där jag känner att jag tillhör mig själv.
Jag viker ihop arbetskläderna i min väska och tar mina böcker, stoppar dem under armen när jag kliver ut ur kaféet. Gatan är livligare nu, folk skyndar förbi, var och en förlorad i sin egen värld. Jag ansluter mig till mängden, glider in i strömmen av studenter på väg mot campus. För nu är jag bara ett annat ansikte i havet av människor, en annan tjej med en destination. Och om jag håller huvudet nere och rör mig snabbt, kanske—bara kanske—kommer jag att lyckas ta mig härifrån för gott.
Campusområdet kommer i sikte när jag rundar hörnet, dess stenbyggnader sträcker sig upp mot den ljusnande himlen. Här finns en blandning av gammal och ny arkitektur—höga, murgrönstäckta byggnader som stått i årtionden, bredvid slanka, moderna glasstrukturer som glänser i morgonsolen. Huvudgården är full av liv, studenter rör sig omkring, några med näsorna begravda i läroböcker, andra skrattar och pratar med vänner. Jag smälter in i folkmassan, på väg mot trappan som leder till biblioteket.
Precis när jag ska gå in, märker jag en tjej som står vid ingången och ser lite vilsen ut. Hon håller en campuskarta i ena handen och sin mobil i den andra, med en rynkad panna när hon blickar omkring. Jag tvekar ett ögonblick, men bestämmer mig sedan för att gå fram till henne.
"Hej, letar du efter något?" frågar jag och ger ett litet leende.
Hon tittar upp, synbart lättad. "Åh, tack och lov! Ja, jag försöker hitta konstbyggnaden. Det är min första vecka här, och jag har noll koll på var något ligger." Hon skrattar, ett lätt, musikaliskt ljud, och jag kan inte låta bli att le lite bredare.
"Den är faktiskt precis där borta." Jag pekar förbi biblioteket mot en tegelbyggnad med en bred, bågformad dörröppning. "Följ bara den stigen och sväng till höger. Du kommer att se den."
Hon nickar och stoppar undan sin karta. "Tack! Jag är ganska hopplös med vägbeskrivningar." Hon lutar huvudet och studerar mig ett ögonblick. "Är du också ny här?"
"Ja, men jag har varit här sedan terminsstart, så jag har haft lite tid att hitta runt," säger jag och stoppar en lös lock bakom örat. "Du kommer att få kläm på det snart."
Hon ler. "Jag hoppas det. Jag heter förresten Avery."
"Sofia," svarar jag, och vi skakar hand kort. Avery har en avslappnad utstrålning, och jag märker hur jag slappnar av lite, den vanliga spänningen i mina axlar lättar medan vi pratar.
"Så, Sofia, är du intresserad av konst?" frågar hon och kastar en blick mot konstbyggnaden.
"Nej, inte direkt. Jag studerar litteratur. Jag gillar bara att försvinna in i berättelser, antar jag." Jag rycker på axlarna, lite generad. Det är sällan jag pratar om mig själv med någon, och orden känns konstiga när de kommer ut.
"Ah, en bokmal till! Jag är i rätt sällskap då." Avery strålar och knuffar mig lekfullt. "Jag är faktiskt här för bildkonst, men jag älskar att läsa också. Kanske kan du rekommendera något till mig någon gång?"
"Visst, det skulle jag gärna göra," säger jag, förvånad över hur lätt orden kommer. Det är inte ofta jag träffar någon som inte får mig att känna mig nervös. Det finns en lätthet hos Avery, något som får mig att nästan glömma vad som väntar hemma.
Vi pratar lite mer, om lättare ämnen—favoritkaffe, helgplaner, de egenheter hos professorer vi stött på hittills. Jag finner mig själv skratta åt hennes historia om när hon gick vilse i naturvetenskapsbyggnaden och trodde det var gymmet. Hon är rolig, och jag känner att jag faktiskt kan slappna av, om så bara för några minuter.
"Nåväl, jag måste gå," säger hon slutligen och tittar på sin klocka. "Tack så mycket för hjälpen. Kanske ses vi igen?"
"Ja, det skulle jag vilja," svarar jag och menar det. Hon vinkar lite och jag ser henne försvinna nerför stigen mot sin lektion, hennes svarta hår svängande bakom henne.
Jag vänder mig om och går mot min egen lektion, känner mig lite lättare än tidigare. För en gångs skull finns det en liten glimt av något varmt i mitt bröst—hopp, kanske, eller bara lättnaden av att ha haft en normal konversation, även om den var kort. Det är en påminnelse om att det finns en värld utanför min egen, en full av möjligheter. Och för nu räcker det för att hålla mig igång.